Kategori: SVENSKT STATSSKICK

Här samlar jag min egen granskning av det svenska statsskicket – en resa genom lagar, grundlagar och de dolda strukturer som styr vårt land.

Jag har själv, steg för steg, använt juridiken som verktyg för att söka sanningen.
Genom att läsa, begära ut handlingar och följa lagens gång har jag till slut insett något som skakar om grunden för allt jag tidigare trott:
att Sverige inte är den demokratiska rättsstat vi blivit lärda att lita på.

Alla dokument, alla bevis och beslut som ligger till grund för denna insikt har jag själv samlat in.
Det är samma material som idag ligger till grund för min stämning mot svenska staten – en process som handlar om mer än juridik.
Det handlar om moral, sanning och människovärde.

Här delar jag min väg genom rättssystemets labyrinter, och visar hur de lagar som sägs skydda demokratin i själva verket kan användas för att skydda makten från medborgarna.

Det här är berättelsen om mitt land, min kamp – och vårt gemensamma ansvar att se vad Sverige verkligen är.

Avsnitt 3: Tystnaden

10 februari 2026

Efter tv-serien väntade jag.

Jag väntade på ett pressmeddelande.
På en utredning.
På ett besked.

Jag väntade på att rättsstaten
skulle göra det jag alltid trott
att den gör
när nya, avgörande uppgifter kommer fram.

Det blev tyst.

Inte dramatiskt.
Inte hotfullt.

Administrativt.

Dagar gick.
Veckor.

Ingenting hände.

Det var då jag började förstå
att det inte fanns någon självklar nästa instans.
Ingen som tog vid.
Ingen som bar frågan vidare.

Tystnaden var inte ett missförstånd.
Den var ett svar.

Jag pratade med min man.

Han såg hur sorgen efter min pappa
plötsligt fått rörelse.
Hur något som varit stilla i tjugofem år
nu börjat tala.

Han sa:
Sluta arbeta, Åsa.
Satsa på detta.
Ta reda på sanningen.
Så att du kan få svar.

Våra barn var vuxna.
Vi hade ett val.

Och jag valde.

Inte kamp.
Inte konflikt.

Jag valde ansvar.

Jag började läsa.
Jag började samla.
Jag började dokumentera.

Och till slut
gjorde jag det enda som återstod.

Jag polisanmälde.

Och i samma stund
som jag klev in i rättsstaten
började den stängas.

Föregående avsnitt ← Avsnitt 2: När allt förändrades

Nästa avsnitt → Avsnitt 4: När jag gick in i systemet

Avsnitt 2: När allt förändrades

10 februari 2026

Den 28 september 2020 var jag sextio år gammal.

Jag levde ett helt vanligt liv.
Jag arbetade.
Jag var mamma/mormor/farmor.
Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället.
Jag trodde på rättsstaten.
Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet
i huvudsak var sant.

Jag hade förlorat min pappa den 28 september 1994.
I Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut,
men som jag levt med i över tjugofem år.

Den kvällen såg jag tv-serien
Estonia – fyndet som ändrar allt.

När jag såg hålen i skrovet
kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag,
måste detta nu prövas juridiskt.
Äntligen måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande
att det var så det fungerade.

Jag trodde att nya fakta
leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.
Inte i misstänksamhet.
Utan i förtroende.

Och det var det förtroendet
som skulle visa sig vara en illusion.

Föregående avsnitt ← Avsnitt 1: Orsaken
Nästa avsnitt → Avsnitt 3: Tystnaden

Avsnitt 1: Orsaken

7 februari 2026

Innan något annat
behöver detta sägas.

Det finns något jag behöver vara tydlig med från början.

Jag har aldrig polisanmält själva katastrofen.
Jag har aldrig påstått mig veta vad som hände den natten.
Jag vet inte varför färjan förliste.

Det jag polisanmälde
var det som aldrig skedde efteråt.

Jag polisanmälde att svenska staten
aldrig genomförde någon sjöförklaring.

Utan en sjöförklaring vet vi i juridisk mening inte
om en färja faktiskt har förlist.
Vi vet inte vilken färja det var.
Vi vet inte vad som hände.

Jag polisanmälde att detta aldrig prövades i domstol.

Att de överlevande aldrig fick vittna under ed.
Inte ens den överlevande besättningen.

Jag polisanmälde att de omkomna
aldrig togs om hand.

Att svaren på dessa tre frågor
aldrig utreddes,
aldrig prövades,
aldrig fick ett rättsligt avslut.

Det är detta jag menar med mörkläggning.

Inte ubåtar.
Inte militära transporter.
Inte andra teorier.

För mig är det sådant som kommer efteråt.
Symtom.

Jag har hela tiden sökt orsaken.

Och för mig är orsaken enkel att formulera,
men svår att ta in:

Varför plockade man inte upp de döda som gick att plocka upp?

Varför hölls ingen sjöförklaring?

Varför prövades detta aldrig i domstol?

Det är där allt börjar.
Och det är där allt tog stopp.

Nästa avsnitt → Avsnitt 2: När allt förändrades