REGERINGEN UNDER LEDNING AV STATSMINISTER INGVAR CARLSSON DEL 2.

 

Torsdagen den 13 oktober 2022.

Andra delen av hur hanteringen av Estoniakatastrofen gick till under ledningen av statsminister Ingvar Carlsson.
Första delen av regeringen och riksdagens hantering under ledning av Ingvar Carlssons hantering hittar du här: https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/dags-att-prata-om-regeringen-under-ledning-av-den-f-d-statministern-ingvar-carlsson/

Den svenska regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson valde att lägga hela ansvaret för Estoniakatastrofen, Europas största civila katastrof i modern tid, på kommunikationsdepartementet.
Kommunikationsdepartementet är det departement som ansvarade för Sjöfartsverket. Ansvaret föll då på en helt nytillträdd kommunikationsminister, Ines Uusman, en kvinna som totalt saknade tidigare erfarenhet av regeringsarbete.
Hur kan statsminister Ingvar Carlsson välja att lägga ansvaret på Europas största civila katastrofen på en enda person, dessutom en människa med noll kunskap av vad en sådan katastrof som detta innebär, med minst 1000 omkomna människor, dessutom med noll erfarenhet av regeringsarbete.

Varför läggs  ansvaret på kommunikationsdepartementet när det enda logiska hade varit att ansvaret låg på justitiedepartementet och utrikesdepartementet?
Varför blir ens Ines Uusman kommunikationsminister vid detta tillfälle när Europas största civila katastrof inträffat och med dessutom noll erfarenhet av regeringsarbete?
Varför bli Uusman ensam ansvarig över Europas största civila katastrof i modern tid, tillsammans med en jurist från Sjöfartsverket?

Vilket skäl hade statsminister Ingvar Carlsson för att välja detta?
Med bland annat tanke på de oerhört komplexa frågeställningar som aktualiseras inför beslutet i bärgningsfrågan?

Jag menar att allt detta gjordes uppsåtligt i och med att regeringen redan den 29 september 1994 genom regeringsbeslut K 94/2409/2 fråntagit polisen och därmed även justitiedepartementet deras arbetsuppgifter och deras ansvar.
Regering och riksdag blev därmed tvungna att använda sig av ”fel” departement i och med att utredningen skulle skötas av Sjöfartsverket, som låg under kommunikationsdepartementet.
Hade ärendet skötts på ett korrekt sätt från regering och riksdags sida hade hela ansvaret för utredningen legat på polis- och åklagarmyndighet och justitiedepartementet som det alltid gör vid olyckor och katastrofer i Sverige.
Polis- och åklagare kunde då i sin tur valt att ta hjälp av Sjöfartsverket, men Sjöfartsverket som myndighet har absolut inte i uppgift att ”låtsas” vara polis- och åklagare.
Polismyndigheten och åklagarmyndigheten är de två myndigheter som utreder brottsliga gärningar i Sverige. Polismyndigheten är den myndighet som ansvar för eftersökning av saknade personer och omhändertagande av omkomna människor.

Varför fick inte andra departement hjälpa till med denna oerhört komplexa katastrof? Exempelvis det enda självklara justitiedepartementet, som ansvarar för rättsväsendets myndigheter. Civildepartementet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilliga organisationer och Socialdepartementet, med ansvar för bland annat hälsa- och sjukvård?

Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson väljer helt enkelt bort allt logiskt och lägger i stort sett hela ansvaret på två personer, en jurist Johan Fransson från Sjöfartsverket och en nyanställd, med noll erfarenhet, kommunikationsminister Ines Uusman.

Idag är Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson död, som av en händelse dog han strax innan dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrade allt’ hade premiär. En dokumentär har dessutom vägrade av vara med i.
Ines Uusman lever dock än och vad har hon att säga till sitt försvar för allt det elände och de sorger hon utsatte oss anhöriga till minst 550 svenska medborgare som miste sina liv i denna katastrof https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rgA1Ba/ex-ministern-ines-uusman-om-estonia-for-min-del-har-jag-lamnat-det

– ”Jag har inte sett dokumentären eller börjat läsa på heller och det finns en anledning till det. Det är 26 år sedan. Jag har inga kommentarer”, säger hon.
”För min del har jag lämnat det” säger Ines Uusman.

Tänk så lätt en del politiker har det. Dessa fruktansvärda brott hon gjort mot Sveriges befolkning har hon lämnat bakom sig. Det betydde alltså ingenting för henne att dessa barn, kvinnor och män fråntogs deras rätt att bli begravda.
Det betyder ingenting att Ines Uusman var en av dem som var allra mest ivrig för att begrava dessa människor i betong. Uusman menar att det har gått 26 år, hon bryr sig inte.
Inte med ett enda orda visar hon någon som helst empati för oss alla efterlevande, som varken fått veta varför våra familjemedlemmar mist sina liv denna natt och som aldrig heller fått veta varför Sveriges regeringar/riksdagar förbjöd polisen att omhänderta de omkomnas kroppar.

Förstår denna människa vilket elände och vilken tragedi hon har skapat?

Förstår hon att vi, efterlevande definitivt inte har lagt detta bakom oss?
Förstår hon att våra barn, syskon, partners och föräldrar som inte enbart tvingades offra med sina liv utan dessutom förbjöds att få bli begravda av Ines Uusman själv, i samarbete med Ingvar Carlsson och övriga hela regeringen och riksdagen, fortfarande ligger kvar i den s k massgraven?

Vad är detta för sort människa? Vad är innehållet i hennes hjärta?  Sten?
Har hon inte själv haft en mamma eller en pappa. En pojkvän, man, syskon eller ett barn. Hade hon  själv lämnat allt bakom sig om hennes mamma eller barn låg kvar i massgraven?

Hur är detta möjligt att detta kan hända, denna Ines Uusman, född 1948, måste vara en av de mest känslokalla kvinnor jag någonsin träffat på.
Som en stenstod stod hon framför oss år 1994 och upprepade om och om igen, som i ett mantra … DE OMKOMNA SKA INTE OMHÄNDERTAS, DETTA MÅSTE NI ACCEPTERA!

Inte med ett enda ord visar hon heller något förstående över att vi efterlevande genom bland annat hennes personliga agerande dessutom fråntogs precis alla våra lagliga och mänskliga rättigheter i och med att ansvaret över orsaken till MS Estonias förlisning aldrig fick komma upp i svensk domstol.

Ansvaret vem som beordrat att den civila passagerarfärjan MS Estonia skulle användas som militärt transportfartyg, fick alltså inte utredas inom svenskt rättsväsende, detta belades med åtalsimmunitet, det vill säga det som kallas abolition. Vi får anta att detta skedde redan i december 1994,  i och med att svensk polismyndighet fick påbörja en förundersökning gällande ”vållande till annans död” men den pågick enbart i två månader oktober och november 1994, därefter finns ingen dokumentation i förundersökningsliggaren. Inte heller finns någon dokumentation i förundersökningsliggaren gällande september 1994, trots att åklagarmyndigheten påbörjade FU redan den 28 september 1994 och dagen efter blev chefsåklagare Birgitta Cronier tilldelad uppdraget.

Vi alla vet att det är förbjudet att använda civila passagerarfärjor som militära transportfartyg. Det är förbjudet att använda människor som levande sköldar för att frakta olika former av krigsmaterial. Antagligen är det därför regeringen beslutar att lägga orsaken till katastrofen under detta lagrum vi hittar i vår grundlag:
RF 12 Kap. 9 § 2:a stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas”
D v s abolition!

Med detta menas alltså att vår regering, helt på egen hand, får bestämma att om de anser att en brottslig gärning, i detta fall att använda en civil passagerarfärja som ett s k krigsfartyg, inte ska utredas då kan helt enkelt regeringen att lägga denna brottsliga gärningen under detta lagrum.
Därav har aldrig detta utretts av svensk rättsväsende, trots att bevis finns att MS Estonia användes som militärt transportfartyg vid två tidigare tillfällen i september 1994. Detta framkom i uppdrag granskning år 2004, https://riksarkivet.se/Media/pdf-filer/NAD/Fo_2004_06.pdf
Svensk rättsväsende var/är alltså förbjudna att utreda denna brottsliga gärning, p g a att det är lagstiftat på det sättet.
Därmed sker aldrig någon utredning år 2004/2005 om detta att Sverige uppsåtligt valt att använda denna civila passagerarfärja som militärt transportfartyg d v s ett krigsfartyg trots att bevis framkommit genom både genom programmet ”uppdrag granskning” och likaså av f d hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

I december 1994 ger Sveriges regering tillsammans med Sjöfartsverket i uppdrag åt dykföretaget Rockwater att dyka ned för att, som man officiellt påstår, undersöka om det går att bärga några omkomna.
Vi vet idag att polisen redan dagen efter katastrofen, den 29 september 1994, hade långt gångna planer på hur det skulle kunna omhänderta de omkomna som gått att återfinna om det inte hade varit så att Sveriges regering under ledning av Carl Bild samma dag, d v s den 29 september 1994 har förbjudit polisen att omhänderta de omkomna.
Vi vet också idag att Sjöfartsverket redan den 11 oktober 1994 i sin rapport dnr 199-9440401 uppget att det var fullt möjligt att omhänderta de kroppar som gått att återfinna.
Trots allt detta hittar då regering på att Rockwater ska undersöka om det går att omhänderta de omkomna (vilket alla alltså redan visste om att det gick och vilket självklart redan skulle ha gjorts under oktober/november 1994 om bara polisen hade fått göra det.)

Enligt uppgift från Rockwaters dykledare Ray Honour, den 11 april 2021, uppgav han att Rockwaters dykare användes som en form av kameramän helt styrda av Svensk polis, hans ordval är ”dykarna var polisens ögon”
Rockwaters uppgift var enbart att göra som polisen sa åt dem att göra. Det vill säga det är inte Sjöfartsverket som håller i dessa dykningar som det påstås i den officiella versionen, den inofficiella reella sanningen är att det är polisen som håller i dykningarna. Här återkommer vi till detta med en officiell sanning och en reell sanning, vilket jag förklarade här: https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/en-officiell-sanninge-eller-en-inofficiell-sanning/
I detta fall får vi väl anta att det är säkerhetspolisen, som år 1994 löd under Rikspolisstyrelsen, som var med på Rockwaters dykplattform och styrde dykarna. Tore Forsberg, chef för Säkerhetspolisens rotel som bedrev kontraspionage hade redan tidigare gått ut i svensk dagspress med uppgiften att säkerhetspolisen påbörjat en utredning av orsaken till MS Estonias förlisning. Forsberg uppgav även till journalisten Sven Anér att han deltagit på Rockwaters dykplattform vilket Sven Anér i sin tur uppgivit till Lars Borgnäs https://www.svt.se/nyheter/inrikes/krigsmateriel-fraktades-pa-estonia.
Man kan även i den påbörjade FU av Rikspolisstyrelsen se att det är Walter Kegö, även han anställd av säkerhetspolisen, som leder vidare utredningar gällande MS Estonia.

Hittade denna artikel i press gällande just dessa två män https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/gravde-ner-parmarna-om-palme-i-tradgarden/

Man måste då ställa sig frågan var säkerhetspolisens utredning gällande Estoniakatastrofen finns, är även den nedgrävd i någons potatisland, Walter Kegös kanske?

Så vad hade polisen/sjöfartsverket egentligen för anledning att utreda om det gick att omhänderta de omkomna kroppar. Polisen hade ju redan den 29 september 1994 uppget hur de omkomnas kroppar skulle omhändertas.
Sjöfartsverkets rapport gällande denna dykning utförd av Rockwater finns att finna. Sjöfartsverket uppger återigen att det går att omhänderta de omkomna som går att återfinna,  vilket även dykarna konstaterar i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’

Trots detta beslutar Sveriges regering och riksdag att inget ska göras för att omhänderta de omkomna.
Vad är det då som polisen kommit fram till vid dykningarna som gör att Sveriges regering beslutar att inget ska göras för att omhänderta de omkomna, det vill säga helt emot vad Sjöfartsverket kom fram till.

Var kan man finna vad polisen kom fram till vid denna dykexpedition som måste ligga till grund för att Sveriges regering och riksdag beslutar att absolut inget får göras för att omhänderta de omkomna och som dessutom leder vidare till det fruktansvärda beslutet att både alla omkomna, hela vraket och en stor del av Östersjöns botten runt förlisningsplatsen måste täckas med sand, grus och betong?

Sveriges regering och riksdag la alltså ned ca 15 miljoner av skattebetalarnas pengar på att dyka ned i vraket, filma döda människor ansikten, plundra vissa av de dödas kroppar, plocka upp dokumentation och länge leta efter en dokumentportfölj tillhörande en vapenhandlare vid namna Voronen.
Men trots att alla dessa dykare var på plats, för en kostnad av runt 15 miljoner, förbjöds dykarna alltså att omhänderta de omkomna, som de dessutom var tvungna att flytta på för att kunna slå sig in i olika hytter. Dykarna uppgav i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’ att det var fruktansvärt vidrigt att de inte fick omhänderta de omkomna. Dykarna säger att det hade varit lätt att lägga dessa döda människor i liksäckar och bärgat upp dem till ytan.
Dykarna uppgav dessutom i dokumentären att kropparna var i fint skick, kvinnor hade t o m läppstift kvar på sina läppar.

Så varför omhändertas inte en enda omkommen kropp vid dessa dykningar, trots att svenska staten lagt ut åtskilliga miljoner av svenska skattepengar för att dessa dykningar skulle ske?

Varför påstår regeringen och Sjöfartsverket officiellt att detta handlar om de omkomna? För sanningen är att inte en enda tanke handlar om de omkomna, i och med att inte en enda av de omkomna får omhändertas?
Istället väljer polisen på Rockwaters dykplattform att beordra dykare att flytta på de omkomnas kroppar, lyfta upp vissa av dem och fotografera deras ansikten för identifiering och dessutom använda mycket dyr tid för att söka efter en vapenhandlares, Alexandr Voronins, dokumentportfölj? https://www.alandstidningen.ax/insandare/estonias-forlisning-maste-utredas-utomstaende

Varför var detta så betydligt mycket viktigare än att omhänderta de omkomna?

Och varför valde inte Sveriges regering och riksdag att göra bägge sakerna, omhänderta de omkomna och dessutom leta efter den viktiga dokumentation som tydligen polisen behövde.

Vad gäller identifieringen av Alexandr Voronins dokumentportfölj, som hittas i hytt 6230 så kan ni som är intresserade av den inspelningen se och lyssna på band 15 hos Riksarkivet där kan man följa dykaren och dykledningen i deras arbete med att bryta upp dörrarna till hytterna runt om Voronins hytt.

Här kan man väldigt lätt ställa sig den enkla frågan: Om denna dykning skulle innebära vad man officiellt gått ut med, alltså undersöka om det gick att bärga någon omkommen, vad fanns det då för skäl till att bryta upp olika dörrar till hytter och leta efter en väska, på vilket sätt skulle det hjälpa de omkomna till att få bli omhändertagna?
Allt är bedrägeri, de omkomna får absolut av någon anledning inte omhändertas.
Hur kan det komma sig, varför får inte kropparna omhändertas?

När så Rockwater dykarna har varit nere och bekräftat att de kroppar de sett är i fint skick och relativt lätt att omhänderta så väljer alltså ändå statsminister Ingvar Carlsson att den 15 december 1994 att gå ut med beskedet till oss anhöriga och allmänheten att ingen som helst insats ska göras för att omhänderta de omkomnas kroppar.
Jag vågar nog påstå att detta är helt sjukt, varför gör Ingvar Carlsson på detta sättet, det är ju inga som helst problem att omhänderta de kroppar som går att återfinna.

Vad handlar dessa vidrigheter om, varför detta fruktansvärda skådespel enbart för att lura oss efterlevande och hela svenska folket, dessutom med fruktansvärda kostnader tagna av våra svenska skattemedel.

Fortsätter med del 3 av de vidrigheter Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson valt att behandla, framför allt de omkomnas kroppar, men självklart även oss anhöriga i nästa inlägg.

Sanningen är inget annat än vidrig och det är fruktansvärt arbetsamt för mig att skriva allt detta, därav tar det så lång tid för mig att få ur mig orden om hur obehaglig hantering av denna katastrofen har sköts av mitt eget land, Sverige.

Dags att ta paus, en promenad med Atticus och sen börja med middagen, pannbiff med lök och kokt potatis.
I kväll käkar vi i växthuset, vårt lilla lyckohus …

 

 

3 reaktioner till “REGERINGEN UNDER LEDNING AV STATSMINISTER INGVAR CARLSSON DEL 2.”

  1. Tack till dig MODIGA, KOMPETENTA KVINNA… ibland får man inte ge upp. Ibland måste Sanningen fram innan man ger upp… och kan gå in i förlåtelse och försoning. Så är det. Och så blir det… och inte minst… unna dig vackra lyckostunder emellanåt… Njut av det som Är…
    Kärlek från
    Margaretha

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.