En dag tog mamma med mig till farbror polisen.
Jag var lite rädd, men jag höll mamma hårt i handen. Jag tänkte på när pappa brukade säga ”polis, polis, potatisgris” när vi åkte förbi en svartvit polisbil. Då blev jag lite mindre rädd.
Vi gick in på polisstationen och mamma sa: – Min man är försvunnen. Vi vill anmäla honom som saknad.
Polisen tittade på oss. Han skrev ner allt mamma sa.
Han skrev ner pappas namn. Han skrev ner när han försvann. Han skrev ner att jag var hans lilla flicka.
Sedan gav han oss ett papper. På pappret stod det ett stort nummer. Och under numret stod det att polisen lovade att göra allt för att leta efter min pappa.
Mamma blev glad. Jag blev glad. Vi gick hem med pappret i handen. Jag höll det väldigt hårt så det inte skulle blåsa bort.
Jag la pappret på mitt nattduksbord. Varje kväll tittade jag på det och tänkte: ”Nu letar polisen efter pappa. Nu kommer de snart att hitta honom. Nu kommer han snart hem igen.”
Men dagarna gick. Veckan gick. Månaden gick.
Och ingen kom.
Jag frågade mamma: – När kommer polisen med pappa? De lovade ju på pappret!
Mamma skakade på huvudet och sa ingenting. Precis som förut.
Då började jag förstå. Pappret med numret var också en del av den stora leken. De vuxna skrev saker på papper. De lovade saker på papper. Men de gjorde ändå ingenting.
Och tystnaden blev bara större.
// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)