Efter att vi fått pappret med numret från polisen blev allt konstigt tyst.
Varje morgon sprang jag till köksbordet och frågade mamma: – Kommer polisen med pappa idag?
Mamma svarade alltid samma sak: – Vi får se.
Varje kväll när jag skulle sova tittade jag på pappret med numret. Jag viskade till det: – Snälla, säg till polisen att de måste hitta min pappa snart.
Men pappret svarade aldrig.
Dagarna gick. Veckan gick. En månad gick.
Ingen ringde. Ingen kom på besök. Ingen sa att de hade hittat pappa.
Jag frågade mamma igen: – Varför kommer ingen och säger att de har hittat honom?
Mamma tittade ner i bordet och sa ingenting. Hon bara skakade lite på huvudet, precis som förut.
Då satt jag på golvet med min docka Brita och viskade till henne. Brita hette Brita redan innan jag föddes. Det var som om hon alltid hade vetat något jag inte visste.
Mycket senare, när jag var stor, fick jag veta att min riktiga farmor – den jag aldrig träffade – hette Brita. Den farmor jag kände hette Julia. Men min docka hade fått namnet Brita långt innan jag ens fanns.
Jag tror Brita visste allt redan då.
Jag höll henne hårt i famnen och viskade: – Varför vill ingen prata om pappa?
Är det för att de är rädda?
Eller för att de ljuger?
Brita svarade inte. Men jag tror hon förstod.
Tystnaden blev större och större. Och mitt i all tystnad satt jag, den lilla flickan som inte ville sluta fråga.
// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)