Efter att mamma berättat om de två farbröderna med blå och röda kläder blev det ännu tystare.
Jag frågade alla stora jag träffade: – ”Var är min pappa? Varför får jag inte ha honom?”
Men alla vuxna gjorde samma sak.
De skakade lite på huvudet.
De tittade ner i golvet.
De sa ingenting.
Det var som om de hade en stor, osynlig knapp i munnen som någon tryckt på.
En kväll satt jag på golvet med Brita i famnen. Jag viskade till henne: – ”Varför tiger alla?”
Då såg jag något i skuggorna.
En tiger.
En stor, tyst tiger som smög runt i rummet.
Jag blev inte rädd. Jag blev nyfiken.
Nu förstod jag.
Det var inte bara mamma och polisen som teg.
Det var alla.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.
Jag satt länge och tittade på den stora tigern i skuggorna.
Sedan tog jag ett djupt andetag och sa högt:
– ”Jag tiger inte. Jag ska hitta min pappa själv.”
Brita tittade på mig med sina stora ögon.
Det kändes nästan som om hon nickade lite.
// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)