När Polisen själv bekräftade att inget hade hänt

Det här brevet fick jag från Polismyndigheten den 16 januari 2023 – min mammas födelsedag.
Ett datum som för alltid förändrade min syn på allt jag tidigare trott på.

Jag hade då, sedan år 2020, försökt få svar från Polismyndigheten om varför ”Estoniakatastrofen” aldrig utretts juridiskt i svensk domstol.
Jag hade skickat in min första polisanmälan redan år 2020, men ingenting hände.
Till slut beslutade jag mig för att anmäla själva mörkläggningen – frågan varför katastrofen aldrig prövats rättsligt.

När jag begärde ut ett tjänstemannabesked gällande den förundersökning som startades den 28 september 1994 (ärende 0201-K-84051-94) fick jag detta svar från polisens rättsavdelning:

“Enligt Polismyndighetens Kriminaldiarium finns ingen misstänkt eller målsägande registrerad.”
— Polisens rättsavdelning, 16 januari 2023

Där och då började jag förstå.
Om det verkligen hade skett en verklig fartygskatastrof, där runt tusen människor antingen omkommit eller överlevt, borde det ha funnits mellan två till fyra tusen målsägande – anhöriga, överlevande, vittnen.
Jag borde ha varit en av dem.

Men Polisen bekräftade det svart på vitt:
Det finns varken misstänkta eller målsägande.

Detta var ögonblicket då jag började inse bedrägeriet.
Att man använt sig av två olika namn på färjan – MS Estonia och Estonia – och att det bakom denna språkliga förskjutning dolde sig något mycket större.

För mig var detta dokument inte bara ett svar från en myndighet.
Det var början på slutet av en illusion.
Det var här jag började förstå att det jag trodde var en katastrof – i själva verket var något helt annat.

Det här brevet är därför startpunkten för min djupare resa in i Estoniateatern, och den svenska statens dolda juridiska konstruktioner.

🕊️
/Åsa Myrberg

👉 Besök min YouTube-kanal här

Text och research: Åsa Myrberg