HANTERINGEN AV ESTONIAKATASTROFEN!

 

Ett stort och varm tack för den oerhört fina respons jag fick för mitt senaste inlägg, både här på bloggen men även för de stöttande mail och sms jag fått, avseende Estoniakatastrofen.
En katastrof som för alltid förändrade mitt liv. Jag förlorade min pappa!
Idag har det gått 28 år sedan detta hände, jag vet fortfarande inte varför eller hur min far dog.
Det har gått 28 år och svenska staten fråntar mig fortfarande mina lagliga rättigheter och min rätt att få begrava min egen pappa.

Jag är väldigt glad att ni är fler som vill följa mig på min resa för att försöka förstå varför vi, pappas familj, inte bara fråntogs alla våra lagliga rättigheter som målsägande. Utan även rätten att få begrava vår pappa.
Jag har beslutat, mycket tack vare er läsare, min familj och vänner, att bloggen framöver kommer att handla mycket om det arbete jag lägger ned idag på för att försöka få svar på mina två viktigaste frågor.
Bloggen kommer på så sätt att få bli en dagbok för de som är intresserade av hanteringen av denna, Europas största fartygskatastrof, i modern tid.
Men bloggen kommer även bli en sann historia för mina barn och barnbarn att ta del av,  framför allt efter det att jag gått bort och de antagligen kommer få veta den reella sanningen om denna fruktansvärda katastrof som tog så många människors liv.
Jag inser att jag aldrig får acceptera att svenska staten uppsåtligt fråntar mig mina lagliga och mänskliga rättigheter utan att ens ha hövligheten att berätta varför.

Nu är jag tillbaka i vardagen igen efter en välbehövlig tids semester och en tids sjukdom, (inte välbehövlig). Stefan och jag for ned till Danmark med son och barnbarn där vi bl a hälsade på Anna och Lars.  Lika underbart som tidigare!
Några dagar i Köpenhamn blev det också såklart, som vi älskar den staden.

När vi kom hem igen åkte både jag och Stefan på Covid och låg däckade en vecka.  Därefter blev det en tur till västkusten, Marstrand och Göteborg. Även denna gång med son, sonhustru och barnbarn. Lugna mjuka sommardagar, precis som man önskar att alla människor har haft det under deras semestertid.

Inredning

Idag fortsätter jag att berätta min historia som jag påbörjade i mitt förra inlägg. Min målsättning är att uppdatera bloggen varje dag fortsättningsvis. Bloggen blir självklart  i ett annorlunda format. Detta i och med att jag fråntas rätten att yttra mig i Svensk media därav ser jag dessvärre att bloggen är min enda väg att gå för att överhuvudtaget få yttra mig som anhörig.

Jag förstår att svensk media, självklart måste följa svensk lag, det måste vi alla. Den lag svensk media måste följa när det gäller just Estoniakatastrofen är bland annat: Regeringsformen (RF) 2 kap  23 §  ” Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet” […].
I
 och med att Estoniakatastrofen lyder, enligt svensk polismyndighet, under svensk försvarssekretess, rikets säkerhet,  blir det per automatik så att jag  fråntas min rätt att yttra mig trots att jag på inget sätt pratar om något som berör krigsfara eller rikets säkerhet. Det enda jag vill är att få ett svar på är alltså varför Svenska staten fråntar mig mina lagliga rättigheter som målsägare och varför staten även fråntar mig min rätt att både själv omhänderta och begrava min pappa.
Enligt brev jag erhållit från Svensk säkerhetspolis, se nedan,  var inte min far någon fara för rikets säkerhet när han levde,  därav anser jag att inte heller hans döda kvarlevor kan innefatta någon krigsfara för Sverige.

Är det nu så att dessa omkomna människor verkligen i sig är en fara för rikets säkerhet så anser jag att Sveriges statsminister öppet ska gå ut i både radio och tv och uppriktigt be oss anhöriga och hela svenska folket om ursäkt för det elände de, framförallt utsatt oss anhöriga för,  i numera 28 år. Jag vill att svenska staten ärligt berättar att de ansåg sig tvingade att frånta oss anhöriga, d v s oss målsägande alla våra lagliga rättigheter och dessutom såg sig tvungna att låte de omkomna ligga kvar i den s k massgraven som en form av gisslan för att skydda vraket MS Estonia,  enbart p g a krigsfara och rikets säkerhet.
Det förstår vi, ingen människa vill ha krig!

Lever man som jag alltid trott i en demokratiskt rättstat, , som jag dessutom trodde innefattade yttrandefrihet och åsiktsfrihet,  så anser jag att det är min medborgerliga plikt att kämpa för att just demokrati och yttrandefrihet ska råda.
Jag anser att det är min skyldighet som svensk medborgare att dela med mig av min personliga historia. Kanske finns det fler därute som kämpar för sin rätt att åtminstone få yttra sig i vårt land.

För mig handlar detta inte om något politiskt, jag är själv politiskt ointresserad.
Jag röstar blankt i och med att jag i stort sett har noll kunskap om politik.
Jag vet numera att Estoniakatastrofen i sig handlar om storpolitik. (Därav ligger denna katastrof även under försvarssekretess i bland annat USA och Estland.)
Med storpolitik innebär att fler stater runt om i världen är involverade och det innebär även att exakt alla politiska partier i Sverige är involverade. Vi kan inte beskylla ett politisk parti för denna katastrof.  Den tystnadskultur vi har inom svensk riksdag, åtminstone när det innefattar rikets säkerhet, omfattar  alla politiska partier. Vilket jag då återigen vill påpeka att det antagligen är så det ska vara, handlar det verkligen om krigsfara så måste vi acceptera detta.

Det jag vill att svenska staten ska ta hänsyn till är att denna katastrof handlar om två skilda delar. Det ena delen får vi anta handlar om Estonias användningsområde och orsaken till Estonias förlisning, (jag skriver anta, i och med att hela Estonias utredning lyder under sekretess så har vi ingen reell sanning angående denna delen)  den andra delen handlar om de oskyldiga passagerarna och oss anhöriga.

Passagerarna och vi anhöriga har överhuvudtaget inget med rikets säkerhet att göra?  Varför fråntogs då vi anhöriga våra lagliga rättigheter redan på förlisningsdagen,  den 28 september 1994,  när svenska staten påbörjade en förundersökning gällande ”vållande till anans död”?  Varför fråntas jag idag, år 2022,  min rätt att få upp dessa frågor inom svensk domstol?
Vilka synnerliga skäl har alltså svenska staten att frånta mig mina lagliga rättigheter?
Vilka synnerliga skäl har svenska staten att begå brott mot de mänskliga rättigheterna och kränka mig mot två artiklar inom Europakonventionen?

Det är detta jag måste jag kämpa vidare för att få svar på!

Jag  anser att jag har lika stor rätt till mina lagliga rättigheter på samma sätt som alla andra svenska medborgare.
Jag anser även att min pappas kropp tillhör oss, pappas familj, jag anser inte att den tillhör svenska staten.
Nu kan jag i och för sig inte finna någonstans vem som äger en död kropp, men precis alla jag känner har själva som anhöriga fått begrava sina egna familjemedlemmar.
Jag refererar till vad svenska kyrkan har skrivit till mig angående denna s k massgrav som vraket efter Estonia nu utgör, se nedan.
Svenska kyrkan fråntar sig allt ansvar för den påhittade gravfridslagen.
(Jag kommer ta upp mer angående denna konstruerade gravfridslag i kommande inlägg på min blogg, den kräver verkligen ett eget inlägg).
Ingen av alla dessa människor som miste sina liv denna natt har alltså fått bli begravda (trots detta har Sveriges regering hittat på en gravfridslag gällande ett betraktande av ett annat lands fartyg. Hur kan man ens hitta på en lag om frid över en grav när det inte ens finns någon grav?)

Det enda som man gjort för alla dessa döda är att man hållit en bön- och välsignelsegudstjänst, vilket skedde den 26 november 1994. Enligt svenska kyrkan skedde detta ”vid” förlisningsplatsen. Med ordet ”vid” avser svenska kyrkan  2100 meter nordost om vraket.
Alltså inte ovanför de omkomnas kroppar!
Vilket i sig är helt förståeligt … alla kan idag förstå att svenska kyrkan inte kunde hålla en bön- och välsignelsegudstjänst ovanför en massgrav … det ansågs antagligen inte riktigt passande för kristna människor. Därav ”lurade” svenska kyrkan oss anhöriga och lade gudstjänsten på en helt annan plats än ovanför själva vraket där de omkomna befann sig.

Svenska kyrkan uppger även att begravning sker om och när de omkomna återbördas till sina hemorter.

Det har gått 28 år … INGEN av de omkomna har återbördats till sin hemort!

 

//Åsa