illusion – Sida 2 – Åsa Myrberg

Kapitel 4 – Pappa åkte till jobbet

Det var en vanlig morgon. Pappa skulle åka till jobbet, precis som han alltid gjorde. Han kysste mig på pannan och sa: – ”Hej då lilla gumman, vi ses ikväll.”

Sedan gick han.

Men pappa kom aldrig hem igen.

Pappa jobbade som chef för lotsarna som körde båtar i Stockholm. Han arbetade i ett stort gammalt hus i Gamla stan som heter Södra Bankohuset. Det låg vid Järntorget 84. De höll på att renovera hans vanliga arbetsplats på Rosenvik på Djurgården, så han var tillfälligt där.

Utanför huset stod en fin staty av en farbror som hette Evert Taube. Jag såg honom när jag var och hälsade på pappa på jobbet. Jag tyckte han såg snäll ut.

Evert Taube hade skrivit en sång som hette ”Brevet”. Jag brukade sjunga den för mig själv:

Pappa kom hem.
För vi längtar efter dej.
Kom innan sommarn är slut, lilla pappa.
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, stjärnorna syns nu på himlen igen.

Men pappa kom aldrig hem.

Jag tjatade och tjatade på mamma: – ”Har poliserna hittat pappa än?”

Mamma svarade: – ”Nej… de säger att pappa har drunknat.”

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 5 – Den hemliga båten

Jag blev alldeles förvirrad.

– Har pappa drunknat?
– Hur kunde han drunkna?
– Han åkte ju bara in till jobbet?
– Han drunknar väl aldrig när han jobbar?
– Varför plockade de inte upp honom då?
Polisen plockar ju alltid upp de som har drunknat.

Mamma sa:
– ”De säger att pappa åkte ut med en båt.”

Jag tittade på henne.
– ”Varför åkte pappa ut med en båt? Pappa har ju slutat åka båt”
– ”Varför berättade inte pappa för oss att han skulle åka med en båt?
– ”Vilken båt åkte pappa med då?”

Mamma tittade ner i bordet en stund. Sedan svarade hon med låg röst:
– ”Det är det ingen som vet.
De kallar båten för Estonia ibland… och ibland för M/S Estonia.
Det är hemligt vilken båt pappa egentligen åkte med.”

– ”Varför plockade poliserna inte upp de som hade drunknat?”

Mamma tittade ner och sa: – ”Poliserna får inte plocka upp de som har drunknat. Det har två farbröder bestämt.”

– ”Vilka farbröder?”

Mamma sa: -”En farbror med blå kläder som heter Carl Bildt.
En farbror med röda kläder som heter Ingvar Carlsson.
De kallas statsministrar.
Och det statsministrar beslutar får ingen människa i hela världen säga emot.”

Jag satt tyst med min docka Brita i famnen.
Jag viskade till henne: – ”Varför är det hemligt?
Varför får ingen veta vilken båt pappa åkte med?
Varför får inte polisen plocka upp pappa?”

Brita tittade på mig med sina stora ögon. Hon svarade inte.

Och tystnaden blev ännu större.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 6 – Den tysta tigern

Efter att mamma berättat om de två farbröderna med blå och röda kläder blev det ännu tystare.

Jag frågade alla stora jag träffade: – ”Var är min pappa? Varför får jag inte ha honom?”

Men alla vuxna gjorde samma sak.
De skakade lite på huvudet.
De tittade ner i golvet.
De sa ingenting.

Det var som om de hade en stor, osynlig knapp i munnen som någon tryckt på.

En kväll satt jag på golvet med Brita i famnen. Jag viskade till henne: – ”Varför tiger alla?”

Då såg jag något i skuggorna.
En tiger.
En stor, tyst tiger som smög runt i rummet.

Jag blev inte rädd. Jag blev nyfiken.
Nu förstod jag.

Det var inte bara mamma och polisen som teg.
Det var alla.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.

Jag satt länge och tittade på den stora tigern i skuggorna.
Sedan tog jag ett djupt andetag och sa högt:

– ”Jag tiger inte. Jag ska hitta min pappa själv.”

Brita tittade på mig med sina stora ögon.
Det kändes nästan som om hon nickade lite.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 7 – När den lilla flickan blev stor

Nu är jag inte fem år längre. Jag är sextiosex.

Den lilla flickan bor fortfarande inne i mig. Hon sitter bredvid mig varje dag. Hon tittar på mig med sina stora ögon och frågar samma sak som hon alltid har frågat:

– ”Varför får jag inte ha min pappa?”

Jag har försökt svara henne i många år.
Jag har läst lagar.
Jag har skickat brev.
Jag har stämt svenska staten.

Jag har gått runt i cirkeln som föreställer svenskt rättssystem. En cirkel som bara går runt och runt. Den startar och slutar alltid på samma plats. Det går inte att komma ut ur cirkeln. Den är helt sluten.

Men jag har aldrig fått något svar som börjar med DÄRFÖR.

Idag ställer jag fortfarande tre frågor.
Tre enkla frågor som en femåring skulle kunna ställa.
Tre frågor som ingen i hela Sverige, ingen i hela världen, har kunnat svara på med ett enda ärligt DÄRFÖR.

1 … VARFÖR omhändertogs inte de omkomna som gick att återfinna?
Varför fick inte polisen plocka upp dem?
Varför bestämde statsminister Carl Bildt och
statsminister Ingvar Carlsson att de skulle ligga kvar?

2 … VARFÖR gjordes aldrig någon sjöförklaring?
Varför fick ingen ställa sig inför domstol och svära på att berätta sanningen?

3 … VARFÖR fick aldrig de överlevande besättningsmännen vittna
under ed?
Varför fick de aldrig berätta vad de egentligen såg?

Jag frågar fortfarande.
Den lilla flickan frågar fortfarande.
Och ingen kan svara DÄRFÖR.

Det är därför jag berättar den här verkligheten.
Först som barn, så att ni ska förstå.
Sedan som vuxen, så att ni ska veta.

För någon gång måste någon våga svara på de tre frågorna.

Och nu, just idag, sitter jag här och gör det jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag berättar högt. På min YouTube-kanal och på min blogg. Jag släpper de första kapitlen där den lilla flickan får prata först – precis som hon alltid velat.

Den lilla flickan tittar på mig med sina stora ögon. Hon ler lite grand.
För första gången på 31 år känns det som att hon får svar.

Jag lutar mig fram och viskar till henne, tyst men tydligt:

Q sera sera.

Det som är menat att ske – det sker.

Och det som var menat att bli berättat – det blir berättat nu.

// Åsa (både den lilla och den stora)