När ni börjar läsa de första kapitlen kommer ni att märka att det låter som en barnbok. Och det är det.
Kapitel 1 till 6 är medvetet skrivna ur den lilla femåringens perspektiv. Jag ville att ni skulle få känna exakt hur det var. Hur det kändes i kroppen för en liten flicka som var fem år när hennes pappa försvann med Estonia den 28 september 1994. Hur världen plötsligt blev tyst. Hur frågorna aldrig fick svar.
Men det här är inte en barnbok.
Från och med Kapitel 7 växer jag upp tillsammans med er. Då tar den vuxna Åsa över rösten. Språket blir tyngre, frågorna större, sanningen vassare. Boken växer från barn till vuxen – precis som jag själv har gjort.
Jag förlorade min pappa två gånger.
Första gången var den 28 september 1994, när de sa att han dog i samband mede M/S Estonias förlisning.
Andra gången var när jag förstod att han inte dog alls den natten.
Att det aldrig fanns någon död kropp.
Att allt var iscensatt.
Och det värsta av allt?
Jag får fortfarande inte veta om han lever eller är död.
År 2026. I Sverige. Mitt eget fosterland förbjuder mig att få reda på om min pappa andas någonstans på jorden just nu.
Och om han är död och begravd någonstans – då får jag inte ens veta var graven finns. De har stängt alla dörrar. De har lagt gravfrid på sanningen.
De har sagt: ”Du ska aldrig få veta.”
Många tror att det här låter som en galen agenthistoria. Som något man hittar på för att det ska låta spännande.
Men det här är inte en historia.
Det är mitt liv.
Jag är sextiosex år gammal.
Jag har barn och barnbarn.
Och jag har fortfarande ingen aning om min egen pappa lever eller är död.
Jag vet inte om han har sett mina barn växa upp.
Och om han ligger begravd någonstans – då får jag inte ens gå dit och lägga en blomma.
Det är därför jag börjar i den lilla flickans röst. För att ni ska förstå hur det känns att vara ett barn som aldrig fick svar – och hur det känns att vara ett vuxet barn som fortfarande nekas svar.
Detta är inte en bok om konspirationer. Detta är en bok om en dotter som vägrar ge upp jakten på sin pappa.
För någon gång måste någon våga säga sanningen. Till och med till mig.
// Åsa Myrberg dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg