anhöringsperspektiv – Åsa Myrberg

Kapitel 1 – Den lilla flickan och den försvunna pappan

Det var en gång en liten flicka som hette Åsa. Hon hade världens finaste pappa. Han var snäll, han var klok, och han älskade henne mer än allt annat i hela världen. Han hade alltid sagt att han älskade henne genom tid och rum.

Men en dag försvann hennes pappa. Han åkte till jobbet men han kom aldrig hem igen.

Flickan frågade sin mamma: – ”Mamma, var är pappa?
Varför letar ingen efter honom?”

Mamma skakade sakta på huvudet och sa ingenting.

Flickan frågade sin storebror: – ”Varför letar ingen efter vår pappa?”

Storebror skakade också på huvudet och sa ingenting.

Flickan frågade sin släkt, sina vänner, alla pappas vänner: – ”Snälla, säg mig! Varför letar ingen efter min pappa?”

Men alla skakade sakta på huvudet. Ingen sa något.

Flickan sprang till pappas jobb.
Hon ropade så högt hon kunde till alla pappas kollegor: – ”Var är min pappa? Han åkte till jobbet i morse men han kom aldrig hem.
Varför letar ni inte efter honom?
Svara mig!”

Då svarade farbror Johan, en av pappas kollegor: – ”Staten tar hand om de sina.”

Flickan rynkade pannan. – ”Vad betyder det?”

Men farbror Johan skakade också på huvudet och sa inget mer.

Nu förstod flickan att hon var ensam. Om ingen annan ville leta efter hennes pappa, då måste hon göra det själv.

Hon letade överallt. Hon lyfte på varje sten, flyttade på varje gren. Hon grävde ner i jorden och hon klättrade upp i träd.
Hon sprang genom städer och över ängar.

Men ingenstans fanns hennes pappa. Varken levande eller död.

Flickan ropade ut över världen: – ”Har någon sett min pappa?”

Men världen svarade bara med tystnad.

Flickan blev arg.
Hon gick till Kungen, till presidenterna och till alla de mäktiga. – ”Vet ni var min pappa är?”

Men ingen sa något.

Då såg flickan något märkligt. I skuggorna smög en tiger. En tyst tiger.

Och då mindes flickan något från när hon var liten. På pappas skrivbord hade det alltid stått en liten tiger. En svensk tiger.

Nu förstod hon.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.

Och mitt i den tysta världen stod hon – den lilla flickan som aldrig gav upp.

Hon tog ett djupt andetag och ropade rakt ut i universum:

– ”PAPPA, VAR ÄR DU?”

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 2 – Polisen och pappret med numret

En dag tog mamma med mig till farbror polisen.

Jag var lite rädd, men jag höll mamma hårt i handen. Jag tänkte på när pappa brukade säga ”polis, polis, potatisgris” när vi åkte förbi en svartvit polisbil. Då blev jag lite mindre rädd.

Vi gick in på polisstationen och mamma sa: – Min man är försvunnen. Vi vill anmäla honom som saknad.

Polisen tittade på oss. Han skrev ner allt mamma sa.
Han skrev ner pappas namn. Han skrev ner när han försvann. Han skrev ner att jag var hans lilla flicka.

Sedan gav han oss ett papper. På pappret stod det ett stort nummer. Och under numret stod det att polisen lovade att göra allt för att leta efter min pappa.

Mamma blev glad. Jag blev glad. Vi gick hem med pappret i handen. Jag höll det väldigt hårt så det inte skulle blåsa bort.

Jag la pappret på mitt nattduksbord. Varje kväll tittade jag på det och tänkte: ”Nu letar polisen efter pappa. Nu kommer de snart att hitta honom. Nu kommer han snart hem igen.”

Men dagarna gick. Veckan gick. Månaden gick.

Och ingen kom.

Jag frågade mamma: – När kommer polisen med pappa? De lovade ju på pappret!

Mamma skakade på huvudet och sa ingenting. Precis som förut.

Då började jag förstå. Pappret med numret var också en del av den stora leken. De vuxna skrev saker på papper. De lovade saker på papper. Men de gjorde ändå ingenting.

Och tystnaden blev bara större.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 3 – Väntan och tystnaden

Efter att vi fått pappret med numret från polisen blev allt konstigt tyst.

Varje morgon sprang jag till köksbordet och frågade mamma: – Kommer polisen med pappa idag?

Mamma svarade alltid samma sak: – Vi får se.

Varje kväll när jag skulle sova tittade jag på pappret med numret. Jag viskade till det: – Snälla, säg till polisen att de måste hitta min pappa snart.

Men pappret svarade aldrig.

Dagarna gick. Veckan gick. En månad gick.

Ingen ringde. Ingen kom på besök. Ingen sa att de hade hittat pappa.

Jag frågade mamma igen: – Varför kommer ingen och säger att de har hittat honom?

Mamma tittade ner i bordet och sa ingenting. Hon bara skakade lite på huvudet, precis som förut.

Då satt jag på golvet med min docka Brita och viskade till henne. Brita hette Brita redan innan jag föddes. Det var som om hon alltid hade vetat något jag inte visste.

Mycket senare, när jag var stor, fick jag veta att min riktiga farmor – den jag aldrig träffade – hette Brita. Den farmor jag kände hette Julia. Men min docka hade fått namnet Brita långt innan jag ens fanns.

Jag tror Brita visste allt redan då.

Jag höll henne hårt i famnen och viskade: – Varför vill ingen prata om pappa?
Är det för att de är rädda?
Eller för att de ljuger?

Brita svarade inte. Men jag tror hon förstod.

Tystnaden blev större och större. Och mitt i all tystnad satt jag, den lilla flickan som inte ville sluta fråga.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 6 – Den tysta tigern

Efter att mamma berättat om de två farbröderna med blå och röda kläder blev det ännu tystare.

Jag frågade alla stora jag träffade: – ”Var är min pappa? Varför får jag inte ha honom?”

Men alla vuxna gjorde samma sak.
De skakade lite på huvudet.
De tittade ner i golvet.
De sa ingenting.

Det var som om de hade en stor, osynlig knapp i munnen som någon tryckt på.

En kväll satt jag på golvet med Brita i famnen. Jag viskade till henne: – ”Varför tiger alla?”

Då såg jag något i skuggorna.
En tiger.
En stor, tyst tiger som smög runt i rummet.

Jag blev inte rädd. Jag blev nyfiken.
Nu förstod jag.

Det var inte bara mamma och polisen som teg.
Det var alla.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.

Jag satt länge och tittade på den stora tigern i skuggorna.
Sedan tog jag ett djupt andetag och sa högt:

– ”Jag tiger inte. Jag ska hitta min pappa själv.”

Brita tittade på mig med sina stora ögon.
Det kändes nästan som om hon nickade lite.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 7 – När den lilla flickan blev stor

Nu är jag inte fem år längre. Jag är sextiosex.

Den lilla flickan bor fortfarande inne i mig. Hon sitter bredvid mig varje dag. Hon tittar på mig med sina stora ögon och frågar samma sak som hon alltid har frågat:

– ”Varför får jag inte ha min pappa?”

Jag har försökt svara henne i många år.
Jag har läst lagar.
Jag har skickat brev.
Jag har stämt svenska staten.

Jag har gått runt i cirkeln som föreställer svenskt rättssystem. En cirkel som bara går runt och runt. Den startar och slutar alltid på samma plats. Det går inte att komma ut ur cirkeln. Den är helt sluten.

Men jag har aldrig fått något svar som börjar med DÄRFÖR.

Idag ställer jag fortfarande tre frågor.
Tre enkla frågor som en femåring skulle kunna ställa.
Tre frågor som ingen i hela Sverige, ingen i hela världen, har kunnat svara på med ett enda ärligt DÄRFÖR.

1 … VARFÖR omhändertogs inte de omkomna som gick att återfinna?
Varför fick inte polisen plocka upp dem?
Varför bestämde statsminister Carl Bildt och
statsminister Ingvar Carlsson att de skulle ligga kvar?

2 … VARFÖR gjordes aldrig någon sjöförklaring?
Varför fick ingen ställa sig inför domstol och svära på att berätta sanningen?

3 … VARFÖR fick aldrig de överlevande besättningsmännen vittna
under ed?
Varför fick de aldrig berätta vad de egentligen såg?

Jag frågar fortfarande.
Den lilla flickan frågar fortfarande.
Och ingen kan svara DÄRFÖR.

Det är därför jag berättar den här verkligheten.
Först som barn, så att ni ska förstå.
Sedan som vuxen, så att ni ska veta.

För någon gång måste någon våga svara på de tre frågorna.

Och nu, just idag, sitter jag här och gör det jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag berättar högt. På min YouTube-kanal och på min blogg. Jag släpper de första kapitlen där den lilla flickan får prata först – precis som hon alltid velat.

Den lilla flickan tittar på mig med sina stora ögon. Hon ler lite grand.
För första gången på 31 år känns det som att hon får svar.

Jag lutar mig fram och viskar till henne, tyst men tydligt:

Q sera sera.

Det som är menat att ske – det sker.

Och det som var menat att bli berättat – det blir berättat nu.

// Åsa (både den lilla och den stora)