De sista dagarna av mitt gamla liv

 

Allt startade den 28 september 2020, jag satt i tv soffan med Stefan bredvid mig, Eskil låg i mitt knä. Tekannan stod på soffbordet ljusen var tända vi skulle titta på dokumentären,  ’Estonia-fyndet som ändrar allt’
Det hade just denna kväll gått 27 år sedan jag förlorade min pappa i samband med att MS Estonia förliste natten den 27-28 september 1994.
Allt jag så länge tänkt och funderat över kom fram i dokumentären.
Vad skulle jag göra nu?

Estoniakatastrofen

Jag började lite försiktigt att göra egna efterforskningar jag började söka information på Riksarkivet .  Någonstans inom mig kände jag nu är det dags … dags för mig att forska vidare i den fråga som jag ställt mig så undrande inför under halva tiden av mitt liv,
-”Varför får jag inte begrava min pappa?”

Estoniakatastrofen

Jag fortsätter samtidigt min vardag, jag fotar till Blomsterfrämjandet till Rörstand, jag stylar upp fina bilder med vackra blommor och härliga dukningar jag njuter av mitt arbete och allt det vackra.
Julen närmar sig, som många av er vet så gillar jag julen, jag älskar allt med julen!

Estoniakatastrofen

Torsdagen den 17 december 2020 sitter jag och bläddrar på Riksarkivets sidor under delen som handlar om Estoniakatastrofen, det finns tusentals dokument dokumenten ligger sorterade under flera olika delar, det är inte lätt att hitta.

Som ett slag i magen slår regeringsbeslutet emot mig.
Ett regeringsbeslut jag aldrig hört talas om och här har jag det mitt framför mig. Jag läser om och om igen … jag försöker förstå vad som står.
Chocken gör mig mållös.

Estoniakatastrofen

Det är mitt eget land, min egen regering som beslutat att min pappa inte får bli begravd.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att polisen inte får omhänderta en enda av de omkomna.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att istället för att göra det enda rätta det enda humana att omhänderta de kroppar som går att återfinna, väljer att anlägga en massgrav.

I Sverige är det polisen som omhändertar döda människor eller de delar av döda människor man kan återfinna. Detta sker vid alla olyckor och katastrofer oavsett om det gäller bränder, flygkrascher, tågolyckor, drunkning, bombdåd, skjutningar, självmord eller bilolyckor. Det är alltid polismyndigheten som bär ansvar om döda människor. Sjöfartsverket har överhuvudtaget inget ansvar vad gäller omkomna personer. Detta regeringsbeslut är vad vi i Sverige kallar ministerstyre, ministerstyre är förbjudet i Sverige ”Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre.”

I denna massgrav ligger fortfarande min pappa och runt 800 andra människor kvar trots att det idag har gått 28 år sedan katastrofen. Inräknat i denna siffra är barn under 6 år, den ”svarta” arbetskraften och fripassagerna som besättningsmän bjudit med, det vill säga de människor som inte finns noterade på någon passagerarlista.

Vi hoppar fram till juni år 2021, jag har efter tre månaders kamp äntligen fått rätt som målsägare att hämta ut polisens tidigare förundersökning gällande Estoniakatastrofen. Den lades ned den 18 februari 1998 med orden ”Däremot har de rykten som alltsedan förlisningen varit i svang om helt andra orsaker till katastrofen, som till exempel sabotage, inte varit föremål för utredningen eftersom dessa huvudsakligen haft karaktär av fantasier […] Inte heller anser jag att några dykningar skulle bringa klarhet i ansvarsfrågan. Den omständigheten att dessa skulle kunna bekräfta eller dementera huruvida det finns hål i skrovet medför enligt min uppfattning att ansvarsfrågan att göra.
Jag måste verkligen ställa mig frågan att antagadet, som chefsåklagare Tomas Lindstrand gör i samband med att han lägger ned förundersökning, att hål i skrovet på en sjunken båt inte har med ansvarsfrågan att göra framstår som något obetänksamt. Chefsåklagare Lindstrand struntar helt enkelt att låta någon dyka ned och titta om det finns några hål på Estonias skrov. Detta är inte av intresse anser chefsåklagare Lindstrand!
I dag år 2022 vet vi att det finns otroligt många hål. Hittills har 9 stycken upptäckts och även andra skador på Estonias skrov.

Stefan och jag åker in till Kungsholmen till det gamla vackra polishuset på Norra Agnegatan och hämtar ut min kartong gällande den tidigare nedlagda förundersökningen.

Av 27 stycken kopieringskartonger innehållande runt 1000 papper i varje kartong, får jag ta del av en kartong. Resterande 26 kartonger är belagda med sekretess.  Hur kommer det sig? Om allt, som Sveriges regering och riksdag påstår, enbart handlar om en ”olycka” att det var ett bogvisir som föll av.
På vilket sätt kan då denna ”olycka” leda till sekretessbeläggning av 26 kartonger och vidare, hur kommer det sig att denna ”olycka” där ett bogvisir på en Estnisk färja föll av hamnat under Svensk försvarssekretess?
Hur kan ens en Estnisk civil passagerarfärja hamna under Svensk försvarssekretess? Vad har det Svenska försvaret överhuvudtaget med att ett bogvisir på en Estnisk civil passagerarfärja föll av, när detta dessutom skedde på internationellt vatten det så kallade ”fria havet”?

I kartongen hittar jag sju sidor från Stockholms polisen,  beviset som gör att tårarna rullar nedför min kinder. Polisen ville, polisen hade redan långt gånga planer för hur de skulle omhänderta de omkomna som gått att återfinna i direkt anslutning till katastrofen. Allt detta skriver Polismyndigheten i Stockholm om redan den 29 september 1994, dagen efter katastrofen, i ett brev ställt till Statens haverikommission.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Detta brev från polisen är alltså daterat samma dag som regeringen beslutar att frånta polisen deras arbetsuppgifter. Jag kan inte sluta gråta, polisen tänkte, polisen villemen polisen fick inte.
Inte en enda av de omkomna fick omhändertas av Sveriges regering och riksdag, inte en enda.

Genom detta fruktansvärda regeringsbeslut utfärdat under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt så bestämmer Sveriges regering och riksdag att frånta polisen deras arbete och följden av detta blev alltså att inte en enda av de omkomna omhändertogs.

 Statens haverikommission är de som i Sverige har till uppgift att utreda orsaken till alla olyckor och katastrofer. Statens haverikommission fick redan samma dag som förlisningen i uppdrag av Sveriges regering att hjälpa Estland och Finland med utredningen av orsaken till förlisningen.
I Sverige är det Statens haverikommission som utreder orsaken till olyckor eller katastrofer och Polismyndigheten som omhändertar omkomna och som vidare utreder om något brottsligt kan ha begåtts i samband med en olycka eller en katastrof.

Den 3:e oktober 1994 vet fortfarande inte polismyndigheten i Stockholms län att Sveriges regering och riksdag har beslutat att frånta polisen deras självklara arbetsuppgift.  Här nedan ser ni det PM där polisen har noterat i punktform om hur omhändertagande hade kunnat fortlöpa om de bara hade fått möjligheten.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Jag grät när jag insåg att om inte Sveriges regering hade skrivit detta regeringsbeslut så hade många av oss fått möjligheten att ta farväl av våra barn, syskon, partners och föräldrar. Deras kroppar hade varit begravda för 27 år sedan.
Mina tankar finns, som mamma, farmor och mormor, hos alla mammor och pappor som fråntogs möjligheten att få ta farväl och få begrava sina älskade barn.
Vetskapen om detta gör mig mycket ledsen. Hur kunde detta få hända i ett civiliserat land, en demokratisk rättstat, i fredstid, i modern tid.

Varför gjorde vårt eget land detta emot oss anhöriga?
Vilka synnerliga skäl fanns och finns fortfarande, för att frånta oss möjligheten att begrava våra familjemedlemmar. Vad visste Carl Bildt redan dagen efter katastrofen som gjorde att han tvingades fatta detta vidriga beslut?
Varför måste dessa oskyldiga passagerna straffas? Det enda de gjorde var att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Passagerna reste på en vanlig,  vad man brukade benämna lite skämtsam som ”fyllefärja” här i Stockholm under åtminstone min ungdom på -80 och 90-talet.
Varför fick inte och varför får fortfarande inte dessa människor bli omhändertagna?

Hur kan detta få fortgå i mitt eget land Sverige?  Varför får aldrig sanningen om dem jag väljer att kalla, ”Sveriges bortglömda människor”, komma fram.
Och framförallt varför vågar eller får, inte en enda journalist i hela vårt land nämna dessa omkomna, huvuddelen Svenska medborgare.

Estoniakatastrofen
Foto: Tv4-nyheterna

Idag finns det inte en enda journalist som vill berätta min historia. Jag har kontaktat alla stora media i Sverige. Svt, Sveriges Radio bland annat Ekot, TT, Tv4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Fokus, Göteborgsposten, Fria tider och Bulletin. Jag har vänt mig till poddar och YouTube kanaler. Ingen av dessa kan hjälpa mig. Till alla dessa instanser har jag skickat både regeringsbeslutet och de dokument där vi kan se att Svensk polis velat omhänderta de omkomna. Alla vet om besluten vad gäller de omkomna men ingen vill berätta den för allmänheten. Trots att alla konkreta fakta jag har kommer från Riksarkivet och Svensk polismyndigheten.
Den 9 september 2021 kom tv 4 – nyheterna hem till mig för att göra en intervju.   – ”Äntligen skulle någon anhöriga, jag, få berätta min historia”. Intervjun skulle i första hand handla om de tre kroppar Statens haverikommission upptäckt i juli 2021 som låg ovanpå Estonias vrak. Kroppar som vi inte vet tillhör förlisningen av Estonia eller om det är helt nya kroppar som dumpats på platsen. Karl Mogren, på nyheterna Tv4,  ville intervjua mig som anhörig om vad jag ansåg om att inte polisen fick omhänderta dessa upptäckta kroppar. Sveriges regering hade bestämt detta.  Tv4-nyheterna valde att redigera bort precis allt jag sa och själva redigera ihop hela intervjun så att det passade dem. Det vill säga jag blev helt fråntagen min yttrandefrihet, i Sverige, i mitt eget hem år 2021.
Veckan efter kom ”Kalla fakta” hem till mig för att göra ett större inslag gällande mig och min berättelse som anhörig till en omkommen som fortfarande låg kvar i vraket efter MS Estonia. Det var Axel Ellung som var intervjuare.
Inslaget fick aldrig sändas!

Idag skriver jag, tillsammans med en författare, på en bok om min sanning, som anhörig till en omkommen i Estoniakatastrofen.  Boken kommer att handla om varför jag inte får begrava min pappa. De snart två år jag spenderat, nästan dygnet runt, som efterforskningar till min bok har gett mig kunskap och framförallt vetskap om saker jag önskar att jag aldrig fått veta.

Idag finns det stunder jag önskar att jag aldrig ställt mig frågan -”Varför får jag inte begrava pappa?”  De senaste åren av mitt 62- åriga liv har varit otroligt arbetssamma. Det jag behövt uppleva från våra Svenska myndigheter är förskräckligt.

För mig är även detta blogginlägg något av det värsta jag skrivit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag en dag skulle behöva skriva detta.
Jag gör det för att jag vill försöka förklara vart jag har tagit vägen. Jag vill gärna förklara varför jag helt avskärmat mig från det vanliga blogglivet.

Den 17 december 2020 när jag hittade regeringsbeslutet, klev jag över en tröskel. Jag förstod att detta skulle ta all min tid. När jag vände mig om var en dörr stäng. Känslan var att dörren var stängd för alltid. I dag gläntar jag lite på den dörren och jag har plockat fram min kamera som legat gömd i min garderob så länge. Kanske kan jag kombinera den väg jag numera känner att jag måste gå vidare på, med mitt gamla liv. Jag vill att min blogg ska fortsätta på sin gamla väg, men delar av min nya resa måste jag självklart väva in. Den sanning jag fått reda på om mitt eget land, kan jag aldrig bortse ifrån.

Min kamp har inget att göra med, som en del människor verkar tro, min sorg efter pappa.  Den sorgen har jag bearbetat för många år sedan, min kamp handlar om principen att alla människor,  oavsett på vilket sätt de mist sitt liv, måste få möjligheten att bli begravda.
Denna möjlighet får aldrig fråntas dem av Svenska staten!

Ni är varmt välkomna att följa med!  //Åsa

 

PS. Vill även passa på att tacka er alla som undrat vart jag försvann med både blogg och instagram. Varmt tack! 🥰

 

 

 

 

 

GRANOLA MED CHOKLAD

 

Dammar av bloggen denna söndag för att dela med mig av min bästa granola, gör den om och om igen!
Har gjort många sorters granola, känner mig nästan som expert!  Började med att testa Leilas chokladgranola
men var inte riktigt nöjd. Men nu har jag det!
Den perfekta granolan med smak av nötter och choklad äts med fördel på fil, yoghurt med bär, banan, torkad frukt etc.

Receptet kommer här!
1 stor burk / 2 liter

  • 5 dl dinkelflingor
  • 5 dl havregryn
  • 2 dl sötmandel
  • 2 dl pumpakärnor
  • 0,5 dl sesamfrö/linfrö
  • 2 msk kakao (använder alltid Valrhona pga bäst)
  • 1 dl olivolja
  • 1,5 dl honung
  • 2 dl pekannötter
  • 2 dl hyvlad kokosGör så här
  • Sätt ugnen på 175 grader
  • Blanda grynen med sötmandel, pumpakärnor,sesamfrö och kakao i en bunke.
  • Koka upp olivolja och honung i en kastrull. (Inte bara värma utan koka upp så att det bubblar då försvinner olivoljesmaken) och blanda ned det i bunken med grynen.
  • Rosta granolan i cirka 10 minuter. Ta ut och rör om, tillsätt pekannötter och hyvlad kokos. In i ugnen 10 minuter till.
  • Låt svalna, först då blir den crunchy!

Mmm, äter den allra helst på Verums naturella hälsofil tillsammans med svenska jordgubbar, så himla gott!

 

 

 

 

VARMA MACKOR MED PECORINO

 

Granne med blomsterbutiken Christoffers blommor på Södermannagatan (Sofo) ligger ilcaffè, där de alltid har så goda varma mackor.
Senast jag var där testade jag en enkel variant som jag nu gjort många gånger här hemma.

Varma mackor är perfekt som en lättare lunch, eller tillsammans med en god soppa till middag.
Eller som i vårt fall ovan,  ett mellanmål till mig och barnbarnet i samband med att vi skulle spela kinaschack.

 

I förra veckan la jag ut en bild i story på instagram när vi just gjorde dessa varma mackor.
Vad var det för mackor ? undrade några av er. Lovade att dela med mig av det enkla receptet, så varsågoda här kommer det.

 

Du behöver ett gott bröd. (jag använder ett surdegsbröd)
Bregott eller annat smör att breda på den sidan av brödet som ligger mot elementen i smörgåsjärnet (som alltid)

 

Därefter lägger du på fyllningen som enbart består av:
– Pecorino  (En typ av fårost som tillverkas i flera regioner i Italien. Osten finns både som färsk, mellanlagrad och vällagrad, vi har alltid den hemma och använder ofta till pasta istället för parmesan)
– Valnötter (bryter sönder dem i mindre delar)
– Honung
D v s ingredienser som vi alltid har hemma, det gillar jag!
Köper alltid med mig surdegsbröd från bagerier när jag dyker på något extra gott som jag skivar och lägger i frysen.

En varm macka blir alltid extra bra om man använder ett riktigt gott bröd med både smak och extra struktur!

 

Viker in mackorna i smörgåspapper, så mycket lättare att äta (åtminstone om man bara är fem år)

 

 

På matbordet en bukett från trädgården bestående av trollhassel, julros och murgröna, så härlig att hitta något fint i trädgården att plocka in denna tid på året.
Ni vet väl att trollhasseln dessutom sprider en försiktig underbar doft, dubbelt så fint alltså!

k r a m Åsa

 

 

STORT BEHOV AV BLOMMOR OCH GRÖNT OMKRING MIG!

 

Jag älskar verkligen att köpa med mig snittblommor hem när jag är i stan, framförallt från Christoffers blommor som alltid har blommor i min stil.
Som ni antagligen redan vet gillar jag lite romantiska blommor och gärna i aprikosa toner.

 

Ni förstår min glädje när jag möttes av detta aprikosfärgade hav av blommor.

 

Ibland när jag går till en blomsteraffär ber jag dem binda ihop något utifrån mina önskemål men oftast gillar jag att köpa med mig lite olika sorters snittblommor som jag sen binder till små egna buketter att placera runt om i vårt lilla hus.

 

Detta fick jag med mig hem och nu ska de placeras ut på olika platser, börjar att snitta om dem med en vass kniv, det förlänger livslängden avsevärt. Ingen sax eller slö kniv alltså!

Något jag tycker är viktigt när det gäller snittblommor är att få med någon doftande blomma. Vill gärna ha doft tillsammans med blommor!
Det är synd att varken nejlikorna eller rosorna man köper i butik inte har någon doft.  Tänk dessa blommor när vi odlar i trädgården så härligt gott de doftar.
Stor glädje ändå när jag hittade Tuberos eller natthyacint som den också kallas, det måste ändå vara en av de finaste naturliga dofter vi har.
Förresten minns ni (för nästan precis ett år sedan) när jag fick min första Tuberos av just Christoffer en blomma jag aldrig sett tidigare och som nu kommit upp på topp ett pga doften.

 

Älskar att ställa en ensam ros eller nejlika i en fin vas på lite olika ställen.  På skrivbordet placerade jag en av rosorna tillsammans med några kvistar eucalyptus.

 

Har glömt att visa er att vårt runda matbord (dvs de två halvmåneborden) nu fått flytta ned till sovrummet och blivit till mitt skrivbord.
Tycker om att ha ett större bord där jag får plats med allt jag vill kunna ha i närheten.

 

Fick dessutom plocka in mimosaträdet och myrten från växthuset eftersom vi som numera har frostnätter och jag vet inte riktigt hur många minusgrader dessa växter tål.
Tänker att de mår bra här i sovrummet där vi har lite kallare än i övriga huset.

 

Brudslöja och den andra blomman (vet inte namnet) hamnade här på vår fejkspis i sovrummet

 

Som ni ser har den fortfarande inte blivit inklädd med det gröna kaklet vi köpte i höstas, vissa saker tar lite tid … lite extra lång tid.
Vår gamla träspegel och de gamla tennljustakarna har hamnat här tillsamman med porslinshundarna, precis som jag ville ha det.
Tänk bara så fint det kommer bli när spisen kaklats in i med grönt.    Hej Cotswolds liksom!

 

På skrivbordet har jag även några avklippta ranunkel från en äldre bukett som jag kortat ned ordentligt och stoppat ned i liten vas. Då håller de några dagar till.
Viktigt när det gäller alla snittblommor är att snitta om och byta vatten ofta.

 

Var de andra buketterna hamnade tar vi en annan dag,  Eskil tycker det är dags att avrunda nu :)

Så tack & hej, älskar leverpastej!

PASTA MED HEMMAGJORD TOMATSÅS PÅ SOFFRITTO

 

En av de bästa grunderna i köket är Soffritto det vi kallar ”smaken av det västerländska köket” eftersom den bildar bas av såser, soppor och buljonger i detta kök.
Smaken av buljong har smaken av Soffritto i botten. Soffritto är helt enkelt hackad morot, gul lök, och stjälkselleri som används till bas för ett stort antal rätter.

Soffritto är det italienska namnet på det som på franska heter mirepoix. Den klassiska franska mirepoixen har proportionerna 2 delar lök, 1 del morot och 1 del selleri, men jag har alltid kört lika delar av alla tre, detta lärde jag mig på en italiensk matlagningskurs jag gick på för många antal år sedan.

 

 

 

I går kväll kokade jag en härlig tomatsås med just Soffritto som bas. Jag bryner finhackad lök, selleri och morot, slår på en skvätt vin och burktomater (jag gillar de hela San Marzano tomaterna allt bäst) en tesked socker, oregano, svartpeppar (här kan man självklart ta det kryddor man tycker bäst om) låter det hela puttra i 50-60 minuter under lock.
Smakar av och avslutar med persilja eller basilika.
Visst är det super att man så enkelt kan fixa sin egen snabbuljong, helt utan salt eller tillsatser?

 

Till middagen i går åt vi den tillsammans med parmaskinka, i dag till min lunch blev det ihop med burrata och oliver.
(Jag misstänker att ni kanske tror att detta är fotat igår kväll i o m mörka bilder, men det är faktiskt fotat idag kl 13, rackarns vilken mörk grå dag vi haft)

 

Burrata med chiliolja och oliver, oj … så gott.  Oliverna får vara ersättning för tomaterna som är så trista och helt utan smak denna årstid.

 

Har ni testat pistasch-crémen från Gridelli (köpte med mig en burk från Artilleriet i Göteborg i helgen). Perfekt att ta sig en sked av om man bara känner att man måste ha något gott till fikat. Väldigt gott att värma upp och ringla över glass dessutom.

 

På bordet ligger mässinglampetterna som vi fick tag på hos Emanues i Göteborg

 

tror att jag vill ha dem här på varsin sida om spegeln, meen som alltid är jag inte riktigt hundra … får fundera vidare på det!

k r a m Åsa