Hej.
Jag heter Åsa. Jag är sextiosex år nu, men jag har bestämt mig för att berätta min historia som den lilla femåriga flickan jag en gång var.
Jag gör det av ett enkelt skäl:
Det jag vill berätta är väldigt krångligt och svårt att ta in. Det handlar om saker som är så stora och så tunga att många vuxna hjärnor stänger av när de hör orden. Det blir för mycket. Det blir för obehagligt. Det blir för svårt att tro på.
Därför berättar jag det som ett barn skulle berätta det – precis som jag gör när jag pratar med mina egna barnbarn. När något är svårt och avancerat, då berättar jag det enkelt, logiskt och rakt från hjärtat – som om vi satt på golvet med en docka eller en nalle mellan oss.
För ett barn frågar inte om lagar och regler. Ett barn frågar bara:
Varför?
– ”Varför får jag inte ha min pappa?”
– ”Varför får jag inte begrava honom?”
– ”Varför ljuger alla stora?”
Det enda jag ville var att få svar på VARFÖR.
Men inte en enda kunde svara DÄRFÖR.
Därför berättar jag nu som den lilla femåriga flickan jag en gång var. För ett barn kan säga sanningen rakt ut, enkelt och utan filter. Ett barn pekar och säger vad det ser, även när det känns otäckt eller konstigt.
Det är de frågorna jag vill att ni ska höra. Inte som en 66-årig kvinna som läser lagtexter, utan som en liten flicka som bara vill ha sin pappa hemma.
Först kommer jag att berätta hela historien ur det 5-åriga perspektivet. När ni har hört den enkla versionen, när ni har känt den i hjärtat, då kommer jag senare att berätta den igen som vuxen Åsa – med alla fakta, brev, myndighetssvar och juridik.
Men först måste vi börja där allt började. Hos den lilla flickan som aldrig fick någon förklaring.
Så nu är det jag som är fem år igen. Och jag ska berätta för er.
Välkommen in i min verklighet.
// Lilla Åsa
(som egentligen är sextiosex)
