Det här brevet fick jag från Polismyndigheten den 16 januari 2023 – min mammas födelsedag. Ett datum som för alltid förändrade min syn på allt jag tidigare trott på.
Jag hade då, sedan år 2020, försökt få svar från Polismyndigheten om varför ”Estoniakatastrofen” aldrig utretts juridiskt i svensk domstol. Jag hade skickat in min första polisanmälan redan år 2020, men ingenting hände. Till slut beslutade jag mig för att anmäla själva mörkläggningen – frågan varför katastrofen aldrig prövats rättsligt.
När jag begärde ut ett tjänstemannabesked gällande den förundersökning som startades den 28 september 1994 (ärende 0201-K-84051-94) fick jag detta svar från polisens rättsavdelning:
“Enligt Polismyndighetens Kriminaldiarium finns ingen misstänkt eller målsägande registrerad.” — Polisens rättsavdelning, 16 januari 2023
Där och då började jag förstå. Om det verkligen hade skett en verklig fartygskatastrof, där runt tusen människor antingen omkommit eller överlevt, borde det ha funnits mellan två till fyra tusen målsägande – anhöriga, överlevande, vittnen. Jag borde ha varit en av dem.
Men Polisen bekräftade det svart på vitt: Det finns varken misstänkta eller målsägande.
Detta var ögonblicket då jag började inse bedrägeriet. Att man använt sig av två olika namn på färjan – MS Estonia och Estonia – och att det bakom denna språkliga förskjutning dolde sig något mycket större.
För mig var detta dokument inte bara ett svar från en myndighet. Det var början på slutet av en illusion. Det var här jag började förstå att det jag trodde var en katastrof – i själva verket var något helt annat.
Det här brevet är därför startpunkten för min djupare resa in i Estoniateatern, och den svenska statens dolda juridiska konstruktioner.
Den svenska regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson valde att lägga hela ansvaret för Estoniakatastrofen, Europas största civila katastrof i modern tid, på kommunikationsdepartementet.
Kommunikationsdepartementet är det departement som ansvarade för Sjöfartsverket. Ansvaret föll då på en helt nytillträdd kommunikationsminister, Ines Uusman, en kvinna som totalt saknade tidigare erfarenhet av regeringsarbete.
Hur kan statsminister Ingvar Carlsson välja att lägga ansvaret på Europas största civila katastrofen på en enda person, dessutom en människa med noll kunskap av vad en sådan katastrof som detta innebär, med minst 1000 omkomna människor, dessutom med noll erfarenhet av regeringsarbete.
Varför läggs ansvaret på kommunikationsdepartementet när det enda logiska hade varit att ansvaret låg på justitiedepartementet och utrikesdepartementet?
Varför blir ens Ines Uusman kommunikationsminister vid detta tillfälle när Europas största civila katastrof inträffat och med dessutom noll erfarenhet av regeringsarbete?
Varför bli Uusman ensam ansvarig över Europas största civila katastrof i modern tid, tillsammans med en jurist från Sjöfartsverket?
Vilket skäl hade statsminister Ingvar Carlsson för att välja detta?
Med bland annat tanke på de oerhört komplexa frågeställningar som aktualiseras inför beslutet i bärgningsfrågan?
Jag menar att allt detta gjordes uppsåtligt i och med att regeringen redan den 29 september 1994 genom regeringsbeslut K 94/2409/2 fråntagit polisen och därmed även justitiedepartementet deras arbetsuppgifter och deras ansvar.
Regering och riksdag blev därmed tvungna att använda sig av ”fel” departement i och med att utredningen skulle skötas av Sjöfartsverket, som låg under kommunikationsdepartementet.
Hade ärendet skötts på ett korrekt sätt från regering och riksdags sida hade hela ansvaret för utredningen legat på polis- och åklagarmyndighet och justitiedepartementet som det alltid gör vid olyckor och katastrofer i Sverige.
Polis- och åklagare kunde då i sin tur valt att ta hjälp av Sjöfartsverket, men Sjöfartsverket som myndighet har absolut inte i uppgift att ”låtsas” vara polis- och åklagare.
Polismyndigheten och åklagarmyndigheten är de två myndigheter som utreder brottsliga gärningar i Sverige. Polismyndigheten är den myndighet som ansvar för eftersökning av saknade personer och omhändertagande av omkomna människor.
Varför fick inte andra departement hjälpa till med denna oerhört komplexa katastrof? Exempelvis det enda självklara justitiedepartementet, som ansvarar för rättsväsendets myndigheter. Civildepartementet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilliga organisationer och Socialdepartementet, med ansvar för bland annat hälsa- och sjukvård?
Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson väljer helt enkelt bort allt logiskt och lägger i stort sett hela ansvaret på två personer, en jurist Johan Fransson från Sjöfartsverket och en nyanställd, med noll erfarenhet, kommunikationsminister Ines Uusman.
Idag är Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson död, som av en händelse dog han strax innan dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrade allt’ hade premiär. En dokumentär har dessutom vägrade av vara med i.
Ines Uusman lever dock än och vad har hon att säga till sitt försvar för allt det elände och de sorger hon utsatte oss anhöriga till minst 550 svenska medborgare som miste sina liv i denna katastrof https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rgA1Ba/ex-ministern-ines-uusman-om-estonia-for-min-del-har-jag-lamnat-det
– ”Jag har inte sett dokumentären eller börjat läsa på heller och det finns en anledning till det. Det är 26 år sedan. Jag har inga kommentarer”, säger hon. ”För min del har jag lämnat det” säger Ines Uusman.
Tänk så lätt en del politiker har det. Dessa fruktansvärda brott hon gjort mot Sveriges befolkning har hon lämnat bakom sig. Det betydde alltså ingenting för henne att dessa barn, kvinnor och män fråntogs deras rätt att bli begravda.
Det betyder ingenting att Ines Uusman var en av dem som var allra mest ivrig för att begrava dessa människor i betong. Uusman menar att det har gått 26 år, hon bryr sig inte.
Inte med ett enda orda visar hon någon som helst empati för oss alla efterlevande, som varken fått veta varför våra familjemedlemmar mist sina liv denna natt och som aldrig heller fått veta varför Sveriges regeringar/riksdagar förbjöd polisen att omhänderta de omkomnas kroppar.
Förstår denna människa vilket elände och vilken tragedi hon har skapat?
Förstår hon att vi, efterlevande definitivt inte har lagt detta bakom oss?
Förstår hon att våra barn, syskon, partners och föräldrar som inte enbart tvingades offra med sina liv utan dessutom förbjöds att få bli begravda av Ines Uusman själv, i samarbete med Ingvar Carlsson och övriga hela regeringen och riksdagen, fortfarande ligger kvar i den s k massgraven?
Vad är detta för sort människa? Vad är innehållet i hennes hjärta? Sten?
Har hon inte själv haft en mamma eller en pappa. En pojkvän, man, syskon eller ett barn. Hade hon själv lämnat allt bakom sig om hennes mamma eller barn låg kvar i massgraven?
Hur är detta möjligt att detta kan hända, denna Ines Uusman, född 1948, måste vara en av de mest känslokalla kvinnor jag någonsin träffat på.
Som en stenstod stod hon framför oss år 1994 och upprepade om och om igen, som i ett mantra … DE OMKOMNA SKA INTE OMHÄNDERTAS, DETTA MÅSTE NI ACCEPTERA!
Inte med ett enda ord visar hon heller något förstående över att vi efterlevande genom bland annat hennes personliga agerande dessutom fråntogs precis alla våra lagliga och mänskliga rättigheter i och med att ansvaret över orsaken till MS Estonias förlisning aldrig fick komma upp i svensk domstol.
Ansvaret vem som beordrat att den civila passagerarfärjan MS Estonia skulle användas som militärt transportfartyg, fick alltså inte utredas inom svenskt rättsväsende, detta belades med åtalsimmunitet, det vill säga det som kallas abolition. Vi får anta att detta skedde redan i december 1994, i och med att svensk polismyndighet fick påbörja en förundersökning gällande ”vållande till annans död” men den pågick enbart i två månader oktober och november 1994, därefter finns ingen dokumentation i förundersökningsliggaren. Inte heller finns någon dokumentation i förundersökningsliggaren gällande september 1994, trots att åklagarmyndigheten påbörjade FU redan den 28 september 1994 och dagen efter blev chefsåklagare Birgitta Cronier tilldelad uppdraget.
Vi alla vet att det är förbjudet att använda civila passagerarfärjor som militära transportfartyg. Det är förbjudet att använda människor som levande sköldar för att frakta olika former av krigsmaterial. Antagligen är det därför regeringen beslutar att lägga orsaken till katastrofen under detta lagrum vi hittar i vår grundlag:
RF 12 Kap. 9 § 2:a stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas” D v s abolition!
Med detta menas alltså att vår regering, helt på egen hand, får bestämma att om de anser att en brottslig gärning, i detta fall att använda en civil passagerarfärja som ett s k krigsfartyg, inte ska utredas då kan helt enkelt regeringen att lägga denna brottsliga gärningen under detta lagrum.
Därav har aldrig detta utretts av svensk rättsväsende, trots att bevis finns att MS Estonia användes som militärt transportfartyg vid två tidigare tillfällen i september 1994. Detta framkom i uppdrag granskning år 2004, https://riksarkivet.se/Media/pdf-filer/NAD/Fo_2004_06.pdf
Svensk rättsväsende var/är alltså förbjudna att utreda denna brottsliga gärning, p g a att det är lagstiftat på det sättet.
Därmed sker aldrig någon utredning år 2004/2005 om detta att Sverige uppsåtligt valt att använda denna civila passagerarfärja som militärt transportfartyg d v s ett krigsfartyg trots att bevis framkommit genom både genom programmet ”uppdrag granskning” och likaså av f d hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.
I december 1994 ger Sveriges regering tillsammans med Sjöfartsverket i uppdrag åt dykföretaget Rockwater att dyka ned för att, som man officiellt påstår, undersöka om det går att bärga några omkomna.
Vi vet idag att polisen redan dagen efter katastrofen, den 29 september 1994, hade långt gångna planer på hur det skulle kunna omhänderta de omkomna som gått att återfinna om det inte hade varit så att Sveriges regering under ledning av Carl Bild samma dag, d v s den 29 september 1994 har förbjudit polisen att omhänderta de omkomna.
Vi vet också idag att Sjöfartsverket redan den 11 oktober 1994 i sin rapport dnr 199-9440401 uppget att det var fullt möjligt att omhänderta de kroppar som gått att återfinna.
Trots allt detta hittar då regering på att Rockwater ska undersöka om det går att omhänderta de omkomna (vilket alla alltså redan visste om att det gick och vilket självklart redan skulle ha gjorts under oktober/november 1994 om bara polisen hade fått göra det.)
Enligt uppgift från Rockwaters dykledare Ray Honour, den 11 april 2021, uppgav han att Rockwaters dykare användes som en form av kameramän helt styrda av Svensk polis, hans ordval är ”dykarna var polisens ögon” Rockwaters uppgift var enbart att göra som polisen sa åt dem att göra. Det vill säga det är inte Sjöfartsverket som håller i dessa dykningar som det påstås i den officiella versionen, den inofficiella reella sanningen är att det är polisen som håller i dykningarna. Här återkommer vi till detta med en officiell sanning och en reell sanning, vilket jag förklarade här: https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/en-officiell-sanninge-eller-en-inofficiell-sanning/
I detta fall får vi väl anta att det är säkerhetspolisen, som år 1994 löd under Rikspolisstyrelsen, som var med på Rockwaters dykplattform och styrde dykarna. Tore Forsberg, chef för Säkerhetspolisens rotel som bedrev kontraspionage hade redan tidigare gått ut i svensk dagspress med uppgiften att säkerhetspolisen påbörjat en utredning av orsaken till MS Estonias förlisning. Forsberg uppgav även till journalisten Sven Anér att han deltagit på Rockwaters dykplattform vilket Sven Anér i sin tur uppgivit till Lars Borgnäs https://www.svt.se/nyheter/inrikes/krigsmateriel-fraktades-pa-estonia.
Man kan även i den påbörjade FU av Rikspolisstyrelsen se att det är Walter Kegö, även han anställd av säkerhetspolisen, som leder vidare utredningar gällande MS Estonia.
Hittade denna artikel i press gällande just dessa två män https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/gravde-ner-parmarna-om-palme-i-tradgarden/
Man måste då ställa sig frågan var säkerhetspolisens utredning gällande Estoniakatastrofen finns, är även den nedgrävd i någons potatisland, Walter Kegös kanske?
Så vad hade polisen/sjöfartsverket egentligen för anledning att utreda om det gick att omhänderta de omkomna kroppar. Polisen hade ju redan den 29 september 1994 uppget hur de omkomnas kroppar skulle omhändertas.
Sjöfartsverkets rapport gällande denna dykning utförd av Rockwater finns att finna. Sjöfartsverket uppger återigen att det går att omhänderta de omkomna som går att återfinna, vilket även dykarna konstaterar i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’
Trots detta beslutar Sveriges regering och riksdag att inget ska göras för att omhänderta de omkomna.
Vad är det då som polisen kommit fram till vid dykningarna som gör att Sveriges regering beslutar att inget ska göras för att omhänderta de omkomna, det vill säga helt emot vad Sjöfartsverket kom fram till.
Var kan man finna vad polisen kom fram till vid denna dykexpedition som måste ligga till grund för att Sveriges regering och riksdag beslutar att absolut inget får göras för att omhänderta de omkomna och som dessutom leder vidare till det fruktansvärda beslutet att både alla omkomna, hela vraket och en stor del av Östersjöns botten runt förlisningsplatsen måste täckas med sand, grus och betong?
Sveriges regering och riksdag la alltså ned ca 15 miljoner av skattebetalarnas pengar på att dyka ned i vraket, filma döda människor ansikten, plundra vissa av de dödas kroppar, plocka upp dokumentation och länge leta efter en dokumentportfölj tillhörande en vapenhandlare vid namna Voronen.
Men trots att alla dessa dykare var på plats, för en kostnad av runt 15 miljoner, förbjöds dykarna alltså att omhänderta de omkomna, som de dessutom var tvungna att flytta på för att kunna slå sig in i olika hytter. Dykarna uppgav i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’ att det var fruktansvärt vidrigt att de inte fick omhänderta de omkomna. Dykarna säger att det hade varit lätt att lägga dessa döda människor i liksäckar och bärgat upp dem till ytan.
Dykarna uppgav dessutom i dokumentären att kropparna var i fint skick, kvinnor hade t o m läppstift kvar på sina läppar.
Så varför omhändertas inte en enda omkommen kropp vid dessa dykningar, trots att svenska staten lagt ut åtskilliga miljoner av svenska skattepengar för att dessa dykningar skulle ske?
Varför påstår regeringen och Sjöfartsverket officiellt att detta handlar om de omkomna? För sanningen är att inte en enda tanke handlar om de omkomna, i och med att inte en enda av de omkomna får omhändertas?
Istället väljer polisen på Rockwaters dykplattform att beordra dykare att flytta på de omkomnas kroppar, lyfta upp vissa av dem och fotografera deras ansikten för identifiering och dessutom använda mycket dyr tid för att söka efter en vapenhandlares, Alexandr Voronins, dokumentportfölj? https://www.alandstidningen.ax/insandare/estonias-forlisning-maste-utredas-utomstaende
Varför var detta så betydligt mycket viktigare än att omhänderta de omkomna?
Och varför valde inte Sveriges regering och riksdag att göra bägge sakerna, omhänderta de omkomna och dessutom leta efter den viktiga dokumentation som tydligen polisen behövde.
Vad gäller identifieringen av Alexandr Voronins dokumentportfölj, som hittas i hytt 6230 så kan ni som är intresserade av den inspelningen se och lyssna på band 15 hos Riksarkivet där kan man följa dykaren och dykledningen i deras arbete med att bryta upp dörrarna till hytterna runt om Voronins hytt.
Här kan man väldigt lätt ställa sig den enkla frågan: Om denna dykning skulle innebära vad man officiellt gått ut med, alltså undersöka om det gick att bärga någon omkommen, vad fanns det då för skäl till att bryta upp olika dörrar till hytter och leta efter en väska, på vilket sätt skulle det hjälpa de omkomna till att få bli omhändertagna?
Allt är bedrägeri, de omkomna får absolut av någon anledning inte omhändertas.
Hur kan det komma sig, varför får inte kropparna omhändertas?
När så Rockwater dykarna har varit nere och bekräftat att de kroppar de sett är i fint skick och relativt lätt att omhänderta så väljer alltså ändå statsminister Ingvar Carlsson att den 15 december 1994 att gå ut med beskedet till oss anhöriga och allmänheten att ingen som helst insats ska göras för att omhänderta de omkomnas kroppar.
Jag vågar nog påstå att detta är helt sjukt, varför gör Ingvar Carlsson på detta sättet, det är ju inga som helst problem att omhänderta de kroppar som går att återfinna.
Vad handlar dessa vidrigheter om, varför detta fruktansvärda skådespel enbart för att lura oss efterlevande och hela svenska folket, dessutom med fruktansvärda kostnader tagna av våra svenska skattemedel.
Fortsätter med del 3 av de vidrigheter Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson valt att behandla, framför allt de omkomnas kroppar, men självklart även oss anhöriga i nästa inlägg.
Sanningen är inget annat än vidrig och det är fruktansvärt arbetsamt för mig att skriva allt detta, därav tar det så lång tid för mig att få ur mig orden om hur obehaglig hantering av denna katastrofen har sköts av mitt eget land, Sverige.
Dags att ta paus, en promenad med Atticus och sen börja med middagen, pannbiff med lök och kokt potatis.
I kväll käkar vi i växthuset, vårt lilla lyckohus …
Hej på er,
tillbaka efter semester i Danmark, där Stefan och jag kikat på hus, lägenheter men även gjort lite kulturella utflykter. Ni som följer mig på insta https://www.instagram.com/atmycasa/?hl=sv har kanske sett vad vi sysslat med på vår semesterresa till vårt kära grannland 🇩🇰
Nu tar jag kaffekoppen med mig och går nedför trappan, tänder min mjuka rökelse och går vidare in sovrummet där mitt skrivbord står
och fortsätter blogga om min berättelse i min kamp för att få begrava pappa.
Vi tittar tillbaka lite till år 1994 när katastrofen inträffar.
Den 7 oktober 1994 är det alltså socialdemokraterna som kommer till makten under ledning av statsminister Ingvar Carlsson med statsråd Mona Sahlin som ställföreträdande statsminister.
Inte heller statsminister Ingvar Carlsson ber polismyndigheten att omedelbart påbörja omhändertagande av de omkomna, trots att Ingvar Carlsson ett flertal gånger gått ut öppet i tv och press och lovat alla oss anhöriga och hela svenska folket att ”precis allt ska göras för att omhänderta de omkomna så att de kan få bli begravda”. Något av det mest fruktansvärda för mig personligen är att detta uppgav Ingvar Carlsson och Carl Bildt även i Storkyrkan, vid minnesgudstjänsten för de omkomna, söndagen den 2 oktober 1994 framför min mamma och mig.
Ondare människor anser jag är svårt att finna, att Bildt och Carlsson till och med säger detta i en kyrka framför de efterlevande, vem kan ens gör något sådant?
Detta uttalar alltså dessa två karlar i Storkyrkan i Gamla stan den 2:a oktober, trots att de bägge visste, att redan tre dagar tidigare, den 29 september 1994 hade ett regeringsbeslut fattats där regeringen på ett fruktansvärt utstuderat sätt fråntar polisen deras arbetsuppgift, med andra ord, regeringen förbjöd alltså polisen att omedelbart påbörja omhändertagandet av de omkomna som gått att återfinna.
Som vi alla vet är det naturligt för en statsledning att ställa statens resurser till förfogande vid en katastrof av dessa proportioner som förlisningen av Estonia innebar. Detta gäller inte minst med tanke på olyckans art och de oerhört många svenska dödsoffren. Detta var också precis vad statsministrarna Carl Bildt liksom Ingvar Carlsson uppgav i direkt anslutning till katastrofen, ALLT skulle göras för att omhänderta de omkomna som gick att återfinna, precis på lika sätt som vid alla andra olyckor och katastrofer.
I stället för att låta polisen omhänderta de omkomna, fortsätter då istället Sveriges regering och riksdag, denna gång under ledning av Ingvar Carlsson, detta fruktansvärda tidskrävande och kostsamma arbete med att mörklägga orsaken till MS Estonias förlisning. Därav fortsätter även iscensättningen av den officiella versionen om orsaken till varför Europas värsta civila katastrof i modern tid kunde inträffa, vilket Carl Bildt påbörjat redan dagen efter katastrofen, då han utan några helst bevis påstår att bogvisiret trillat av.
Hur kommer det sig då att Sveriges regering och riksdag uppsåtligt valde att använde sig av en enda person, en jurist från Sjöfartsverket vid namn Johan Fransson, att helt ensam ansvara för frågan om omhändertagandet av ca 800 omkomna människor när det gäller en katastrof av dessa proportioner? Den största civila katastrofen i Europa i modern tid?
Hur kommer det sig att Sveriges regering och riksdag valde att frånta polis – och åklagarmyndighet sina arbetsuppgifter, med all den oerhörda kunskap de besatt?
Vad hade Sveriges regering och riksdag för synnerliga skäl till att göra detta?
Hur är det ens möjligt? Varför reagerade ingen?
Den 11 oktober 1994 lämnar Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson in sin första rapport dnr. 199-94440401 där han uppgav att det fanns möjlighet att omhänderta de omkomna man kunde återfinna.
Trots detta besked fattas inga beslut om att planera eller påbörja arbetet med att eftersöka de omkomna.
Hur kommer det sig?
Och nu kommer vi till den allra största frågan, Sjöfartsverket har alltså rapporterat, den 11 oktober 1994, att det fungerar väldigt väl att omhänderta de omkomna som går att återfinna. Likaså har polismyndigheten gjort redan dagen efter katastrofen, den 29 september 1994 där polisen även uppgav hur dessa omkomna skulle omhändertas.
Trots allt detta ”låtsas” då Sveriges regering och riksdag att de måste fortsätta undersöka frågan OM det går att omhänderta de omkomna.
Detta är så sjukt så jag finner inte ord. Istället för att helt enkelt omhänderta de omkomna så fortsätter Sveriges regering och riksdag att slösa vårta skattepengar på att undersöka OM det går att omhänderta de döda.
Det var väl helt enkelt bara att omhänderta de omkomna!
Allt är ett påhitt. En ren lögn.
Eftersom vi idag vet att det redan dagen efter katastrofen beslutades att polisen INTE fick omhänderta de omkomna, så fortsätter ändå Sveriges regering och riksdag att ”låtsas” att man ska undersöka OM det går att omhänderta de omkomna.
Varför valde inte regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson att helt enkelt gå ut med den reella sanningen, eller åtminstone delar av den reella sanningen om orsaken till förlisningen som vi anhöriga och allmänheten fått acceptera. Därefter skulle regeringen omedelbart sett till att polisen med hjälp av försvaret hade omhändertagit alla de omkomna som man kunnat återfinna.
Om detta humana, helt logiska hade utförts så hade vi aldrig behövt sitta såhär 28 år senare med oerhörda smärtsamma skador hos efterlevande och oerhörda kostnader för det svenska samhället.
Dessutom med fruktansvärd skam för att det civiliserade, den demokratiska rättsstaten Sverige valde att anlägga en massgrav, i modern tid, i fredstid i stället för att göra det enda rätta, det enda humana att omhänderta de omkomna som gått att återfinna.
Vad handlar egentligen denna fruktansvärda katastrof om som gör att landet Sverige utför dessa brott mot mänskligheten, brott mot våra lagliga rättigheter, brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vad är det landet Sverige gjort som måste döljas med alla medel och till varje pris?
I morgon tittar vi lite närmare på vilka vidrigheter regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson utsatte de omkomnas kroppar och oss anhöriga för.
Jag påminner om vad som står att läsa under wikipedia: ”Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är abolition ingen rättighet för medborgarna, utan ”bestämmelsen i 12 kap. 9 § andra stycket regeringsformen ger regeringen en fullständigt diskretionär rätt att avgöra om abolition ska beviljas”. Regeringens beslut angående abolition kan därför inte vara föremål för rättsprövning.”
Låt mig säga såhär … det tog lång tid, närmare bestämt drygt ett år, innan denna overkliga sanning kom upp för mig. Abolition … har någon någonsin hört talas om detta? Jag hade själv aldrig hört talas om denna lag, inte i något samband.
Här har jag ställt upp all min dokumentation gällande mitt ”grävande” i denna katastrof som ledde till att min pappa miste sitt liv. De två pärmarna ni ser till vänster är den dokumentation jag fick ta del av från polisen i Kungsholmen, ca 1000 dokument av de totalt 15000 dokument som ligger under sekretess i polisens källare på kronoberg https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/All7dr/polisen-hemligstamplar-utredningsmaterial-om-estonias-last
Övriga pärmar är helt mitt eget arbete, jag har skrivit otroligt många brev och mail till Sveriges regering, konstitutionsutskottet, justitieombudsmännen, justitiekanslern, åklagarmyndigheten, polismyndigheten, svenska kyrkan och hela Sveriges journalistkår under dessa snart två år som jag på heltid lagt all min kraft på att försöka förstå varför svenska staten fråntog och fortfarande fråntar mig rätten att begrava min pappa.
Jag har även mottagit otroligt mycket brev, mail från alla dessa olika instanser.
Så hur kom jag då fram till lagen om Abolition.
Som jag berättat tidigare sände jag in min första polisanmälan gällande Estoniakatastrofen den 16 november 2020. Därefter hände ingenting. Jag fick inte ens ut någon s k målsägandekopia på denna polisanmälan. Jag har inte heller än idag fått ta del av min egen målsägandekopia gällande denna polisanmälan daterad den 16 november 2020. Enligt polisens hemsida ska detta ta ca. 10 arbetsdagar https://polisen.se/utsatt-for-brott/efter-polisanmalan/ för att få kopian sänd till ens folkbokföringsadress.
Detta står även att läsa i Förundersökningskungörelsen § 13 ”Målsägaren ska få en skriftlig bekräftelse på den anmälan om brott som han eller hon har gjort”
I dag har jag alltså väntat i över 600 dagar på att få min egen kopia på min polisanmälan, polismyndigheten vägrar att lämna ut denna till mig trots att jag JO anmält det hela. Justitieombudsmannen i sin tur förklarade att JO inte kunde göra något, ärendet låg inte i deras ansvar att utreda.
När då ingenting händer och polisen vägrar att sända mig min kopia, sände jag den 28 februari 2021 in en komplettering till min tidigare insända anmälan.
Denna gång angiver jag att jag är rädd för att mord kan ha begåtts i samband med Estonias förlisning. Jag referera till de fax som dåvarande svenska ambassadören i Ryssland, Sven Hirdman sänt till utrikesdepartementet, endast några timmar efter förlisningen. Ambassadör Sven Hirdman uppgav att det kunde finnas ett 100-tal överlevande på havets botten instängda i luftfickor inuti MS Estonia, dessa människor erbjöd sig Ryska dykare att omedelbart komma och rädda. Denna vetskap samt Sveriges underlåtenhet att försöka rädda de sannolikt 100-talet överlevande, borde omedelbart fått handläggande åklagare att inleda förundersökning för mord.
Ingenting händer även denna gång och inte heller får jag någon kopia på min polisanmälan.
Nu börjar jag reagera på polisens beteende, varför sköter inte polisen sitt arbete?
En månad senare, den 28 mars 2021 när jag verkligen inser att jag inte heller denna gång kommer få någon kopia på min polisanmälan åker jag och maken personligen in till polismyndigheten på Kungsholmen och lämnar in ännu en polisanmälan. Denna gång angav jag att jag hade starka skäl för att misstänka att min pappa blivit mördad i samband med att den civila passagerarfärjan utsatts för terrordåd eller grovt sabotage i och med att det framkommit att färjan använts som militärt transportfartyg/krigsfartyg.
Att färjan använts som militärt transportfartyg/krigsfartyg framkom efter det att jag sett dokumentären ’Estonia-Fyndet som ändrar allt’ där två överlevande Sara Hedrenius och Carl Öberg vittnar om att de sett militära transporter köras ombord på Estonia från Tallins hamn precis innan färjan gav sig iväg. Jag refererade vidare till f d hovrättspresidents utredning som visat på att det varit åtminstone två militära transporter på Estonia under samma månad, september 1994. https://www.regeringen.se/49bb67/contentassets/3fb9ee1efc69454fbb4e0a887c982905/utredningen-om-transport-av-forsvarsmateriel-pa-ms-estonia
Jag ställer då även frågan i min polisanmälan om det verkligen är lagligt att använda civila passagerarfärjor som krigsfartyg, vilket då Sverige redan har gjort minst två gånger i september 1994?
Hur står det då i svensk lag att rättsväsendet ska bete sig vid polisanmälningar/angivelse, i mitt fall, mord/massmord, grovt sabotage eller terrordåd.
För det första ska du få ut en kopia på din polisanmälan, detta ska ske inom 10 arbetsdagar enligt polisens hemsida: https://polisen.se/utsatt-for-brott/efter-polisanmalan/ vilket jag då aldrig fått på någon av mina tre polisanmälningar.
23 kapitlet 1 § ”Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.”
Enligt svensk lag ska en förundersökning alltså påbörjats så fort en polisanmälan/angivelse lämnats in. Detta har aldrig inträffat vid mina polisanmälningar. Det vill säga svensk rättsväsende följer inte den lag jag har vetskap om.
Här och då kommer sanningen upp för mig. De brott jag anmäler (som alla egentligen lyder under allmänt åtal) lyder alltså, när det kommer till Estoniakatastrofen INTE under allmänt åtal.
Allt handlar om ordvalet … att ”anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats” Rättsväsendet menar alltså brotten hör under en annan åtalsform!
Lika lydelse förekommer i förundersökningskungörelse 1 § ”Om det uppkommer fråga om att inleda en förundersökning om ett brott som endast efter angivelse hör hemma under allmänt åtal” […]. Där har vi det igen ”allmänt åtal”
Lika om vi tittar i polislagen 2 § punkt 3: ” Utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal”, återigen ” allmänt åtal”
Precis alla brott jag anmält gällande Estoniakatastrofen lyder under allmänt åtal, detta har jag fått bekräftat från poliser jag känner privat, men alla dessa poliser och åklagare jag kommit i kontakt med vad gäller just Estoniakatastrofen uppger att INGA brott som har begåtts varken vad gäller själva katastrofen i sig och inte heller den efterföljande hanteringen av katastrofen lyder under ”allmänt åtal” så vilken åtalsform lyder då dessa brott under?
Sammantaget förstår jag nu att brotten lyder under något annat än ”allmänt åtal” därav förbjuds rättsväsendet att påbörja en förundersökning.
I och med att detta nu står klart för mig, börjar då min kamp mot den korrumperade delen av åklagarmyndigheten och polismyndigheten för att få reda på under vilken åtalsform de brott jag polisanmält lyder under.
Jag vill i samband med detta påpeka att inte alla poliser är korrumperade, en del vet faktiskt inte ens vad detta handlar om, de har ingen som helst aning om att någon lag gällande abolition överhuvudtaget existerar.
När det kommer till åklagarna är det värre, alla de, ett 25-tal åklagare, har uppsåtligt ljugit för mig under numera två års tid. Frågan är varför?
Vad tjänar dessa åklagare på att ljuga i stället för att uppge sanningen om varför jag inte får begrava min pappa?
Jag har alltså inte stött på en enda ärlig åklagare under dessa två år, men jag har stött på ärliga poliser, men självklart även korrumperade poliser.
Privat vill jag säga att jag anser att alla åklagare och poliser som ljugit för mig är korrumperade. De har uppsåtligt valt att ljuga istället för att berätta sanningen. Vilket jag anser är helt bedrövligt att det får ske i en demokratisk rättstat, i ett civiliserat samhälle.
För att få veta sanningen om vilken åtalsform Estoniakatastrofen lyder under börjar jag med att ta kontakt med riksåklagare Petra Lundh. Det var ju hos henne mitt ärende startade redan den 16 november 2020.
Riksåklagare Petra Lundh uppger att det endast finns två former av åtal i Sverige, allmänt åtal där i stort sett alla brott lyder under och särskilt åtal där t ex förtalningsbrott lyder under. Alla allmänna åtal har rättsväsendet en skyldighet att själva ta upp till förundersökning. Särskilt åtal måste du själv, som angivare, ange att du vill ta upp till åtal.
Jag påtalade då för Riksåklagare Petra Lundh att detta inte stämmer, vi har även i Sverige något som betecknas som åtalsimmunitet som till exempel vår kung lyder under.
Riksåklagare vägrade att svara på om det fanns några ytterligare åtalsformer, hon vidhöll att vi bara hade allmänt eller särskilt åtal, trots att det går att utläsa i regeringsformen 5 kapitlet 8 § ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.” Lag (2010:1408)
Jag började i och med detta, när jag förstod att riksåklagaren ljög, fundera på om det eventuellt kunde finnas andra människor som kunde uppnå åtalsimmunitet på något sätt och kunde det tänkas vara så att denna åtalsimmunitet på något sätt var sekretessbelagd. (Något jag verkligen lärt mig i mitt arbete med Estoniakatastrofen är att ALLT går att sekretessbelägga om regering och riksdag vill.)
Den 2 november 2021 erhåller jag detta brev från biträdande tillsynschef Sofie Lundin hos åklagarmyndigheten på Östermalm ”Så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt har förövats ska en förundersökning inledas. Brott hör under allmänt åtal om det inte uttryckligen sägs i lagtexten att de inte gör det”
Självklart är det så, när det gäller abolition står det ju helt uppenbart att dessa brottsliga gärningar inte lyder inom allmänt åtal, dessa åtal lyder ju under åtalsimmunitet. Varför väljer tillsynschef Sofie Lundin på åklagarmyndigheten att skriva detta brev till mig?
Där hon dessutom hittar på följande ”De brott du har anmält, bl a grova tjänstebrott (mörkläggning mm), hör under allmänt åtal. Vid prövningen av dina anmälningar har olika åklagare gjort bedömningen att förundersökning inte ska inledas efter som det inte funnits anledning att anta att brott begåtts” 😂
Hur patetiskt var inte detta brev, brotten lyder ju abolition, varför berättar inte tillsynschefen helt enkelt detta i stället för att hitta på helt patetiska orsaker till varför förundersökning inte får inledas.
Obs! Dessutom vad hon skriver på sista raden, detta skriver alla varianter av åklagare ” Du informeras nu om att ytterligare skrivelser med likartat innehåll kan komma att lämnas obesvarade”. Heheh😂 … och när har åklagaren någonsin givit mig ett sant svar, alla svar de gett mig hade jag gärna varit utan i och med att alla svar enbart består av lögner.
Detta tar mig alltså närmare ett år, ingen, varken åklagarmyndigheten, riksåklagare eller någon av de övriga 25 åklagare jag varit i kontakt med under dessa snart två år vet under vilken åtalsform dessa brott lyder under. Ingen av dessa 25 vet ens under vilket lagrum de stödjer sig emot när de fråntar mig, som målsägare tillika brottsoffer, alla mina lagliga rättigheter. Ingen av dessa 25 åklagare har en aning om vilken lag de följer när de begår brott mot mina mänskliga rättigheter och ingen av dessa 25 åklagare har inte heller någon vetskap om vilket lagrum de följer när de kränker mig mot ett flertal artiklar under Europakonventionen.
Precis detsamma gäller hos polismyndigheten, inte en enda polis, inte ens rikspolischef Anders Thornborg vet under vilket lagrum de stödjer sig mot när de fråntar mig alla mina lagliga rättigheter. Det vill säga inte en enda människa anställd inom svensk rättsväsende vet vilken lag de stödjer sig emot när de fråntar mig alla mina lagliga rättigheter.
Lika är det hos regering, riksdag, justitieombudsmannen och justitiekanslern, inget vet vilket lagrum man använder för att frånta mig alla mina lagliga rättigheter.
Trots detta är det precis vad sim händer, jag blir fråntagen alla mina lagliga rättigheter!
Hur kan detta komma sig?
Enligt svensk lag måste polis och åklagare uppge vilket lagrum de stödjer sig emot när de fråntar en målsägare alla hennes lagliga rättigheter. Här förstår jag då att ingen människa inom svensk rättsväsende och inom Sveriges regering eller riksdag ens får uppge vilken lag de använder sig av.
Jag förstår då att denna lag på något sätt är ”hemlig” Jag inser att det är en helt omöjligt om inte en enda människa inom rättsväsendet vet vilken lag de använder sig av, fast det är helt uppenbart att de inte följer den svenska lag jag har vetskap/kunskap av.
Nu börjar jag då lusläsa vår svenska grundlag. Och vad hittar jag då, både lagen om abolition och lagen om ovillkorlig tystnadsplikt. Och här står jag nu nu idag, fråntagen alla mina lagliga och mänskliga rättigheter, fråntagen all min yttrandefrihet, på grund av att min pappas död lyder under Svensk försvarssekretess, regeringsformen 2 Kapitlet 23 § ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet” […]
I och med att lagen avseende abolition i sig är beordrat med ovillkorlig tystnadsplikt så antar jag att även den innefattas under inskränkt yttrandefrihet, regeringsformen 2 kapitlet 23 § ”[…] ”I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.”
Vi kan även titta lite närmare på en del andra lagar vi har i Sverige som gör att jag inser att rättsväsendet inte följer de lagar jag och allmänheten har vetskap om. Bland annat ännu en i vår regeringsform: 12kapitlet 2 § ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet https://sv.wikipedia.org/wiki/Myndighet#Förvaltningsmyndigheter i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämning av lag”
”En förvaltningsmyndighet i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och tillämpning av lag har en självständig ställning i förhållande till den politiska makten och till andra myndigheter”
Detta betyder att krigsbrottsåklagare Karoline Wieslander bryter mot den svenska lag jag och allmänheten har kunskap om.
Den totala frågan blir då för mig: Varför bryter svensk rättsväsende, polis- och åklagare mot Sveriges egna lagar?
Det måste alltså finnas en lag som ligger ovanpå de lagar jag känner till och till slut hittade jag den då alltså, i vår svenska grundlag, regeringsformen under 12 kap. 9 § där det står följande: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Det vill säga det som kallas abolition. Precis det jag drabbats av, polis- och åklagare får inte påbörja en förundersökning avseende de brottsliga gärningar som begåtts i samband med Estonias förlisning, de får inte heller påbörja en förundersökning vad gäller hanteringen av förlisningen.
När det gäller själva hanteringen av förlisningen så handlar det om mörkläggningen av den reella sanningen om denna katastrof.
Iscensättandet av en helt ny sanning som på inget sätt stämmer överens med den reella sanningen. Skyddandet av kriminella gärningsmän.
Allt detta har numera pågått i snart 28 år, det vill säga grova tjänstebrott som begåtts framför allt av vårt Svenska rättsväsende.
Självklart omfattar även detta alla våra ministrar som i alla år suttit tysta trots deras vetskap om sanningen vad gäller denna katastrof, det omfattar även svenska kyrkan som inte opponerat sig en enda gång under dessa 28 år och såklart, något av det värsta av allt svensk journalistkår, som suttit gömd under en sten i 28 år och inte med ett knyst vågat öppna munnen.
För min personliga del handlar det framförallt om sanningen om varför jag inte får veta vad som gjorde att min pappa förlorade sitt liv denna natt. Inte heller får jag veta sanningen om varför Sveriges regeringar och riksdagar förbjöd polisen att omhänderta de omkomna som gått att återfinna och därmed sanningen om varför Svenska staten förbjöd dessa människor möjligheten att få bli begravda!
”Utrikesnämnden är ett samrådsorgan mellan riksdagen och regeringen där Kungen sitter ordförande. Nämnden består av talmannen och nio andra ledamöter från riksdagen samt nio suppleanter.”
Den 22 september 2022 sänder jag nedanstående fråga till Sveriges statschef Kung Carl XVI Gustaf. Detta i och med att varken statsminister Magdalena Andersson, justitieminister Morgan Johansson, SSK-justitiedepartementet (ansvariga för Estoniakatastrofen) Camilla Larsson, riksåklagare Petra Lundh eller krigsbrottsåklagare Karoline Wieslander på åklagarmyndigheten, rikspolischef Anders Thornborg eller rättsavdelning jurist Jennifer Michelson på polismyndigheten får uttala sig om detta gällande abolition.
För er som är intresserade att se hur en polisanmälan som lyder under abolition hanteras av svensk rättsväsende så redovisar jag det i nästa inlägg.
Vi vet idag att det var den borgliga regeringen under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt som uppsåtligt fråntog polisen, genom regeringsbeslutet daterat redan dagen efter katastrofen, deras självklara arbetsuppgifter med att i direkt anslutning till katastrofen påbörja omhändertagande av de omkomna som gått att återfinna.
Den 7 oktober 1994 är det socialdemokraterna som kommer till makten under ledning av statsminister Ingvar Carlsson med statsråd Mona Sahlin som ställföreträdande statsminister.
Den fruktansvärda hantering gällande de omkomnas kroppar och även oss anhöriga blir då än värre!
Inte heller statsminister Ingvar Carlsson ber polismyndigheten att omedelbart påbörja omhändertagande av de omkomna, trots att Ingvar Carlsson ett flertal öppet gått ut i tv och press och lovat alla oss anhöriga och hela svenska folket att ”precis allt ska göras för att omhänderta de omkomna så att de kan få bli begravda”
Istället påbörjar då Sveriges regering, i samarbete med riksdagen, under ledning av statsminister Ingvar Carlsson, detta fruktansvärda, kostsamma och tidskrävande arbete med att mörklägga orsaken till MS Estonias förlisning och de fortsätter arbetet med det den tidigare regeringen under Carl Bildt påbörjade redan dagen efter katastrofen, nämligen att iscensätta en helt ny sanning om vad som egentligen inträffat.
Idag vet vi att om inte det fruktansvärda regeringsbeslutet överhuvudtaget aldrig hade skrivits så hade aldrig denna mörkläggning behövt göras. De omkomna som gått att återfinna hade då varit begravda för 27 år sedan. Orsaken till förlisningen hade varit utredd och klar för 25 år sedan.
Men valet svenska staten gjorde, av oförklarlig anledning, var att istället anlägga en massgrav och påbörja denna hemska mörkläggning.
Den 11 oktober lämnar Sjöfartsverket in sin första rapport , dnr 199-9440401 (denna rapport går att finna hos Riksarkivet om någon vill läsa). I denna rapport uppger Sjöfartsverket att det var möjligt att omhänderta de omkomna!
Varför spiller Sveriges regering både tid och pengar på att undersöka om det går att omhänderta de omkomna? Regeringen visste självklart att polisen hade kunnat börja omhändertagande av de omkomna redan dagen efter katastrofen. Detta att regeringen hittar på att helt fel myndighet (Sjöfartsverketr) ska forska i om det går att utföra en arbetsuppgift som egentligen är en annas myndighet (polisen) självklara arbetsuppgift är enbart ett skådespel för att vi anhöriga och hela svenska folket inte ska förstå sanningen om att de omkomna absolut inte får omhändertas.
All sanning med denna mörkläggning startar med de omkomnas kroppar och detta regeringsbeslut, för sanningen är så otroligt enkel. Hade regeringen velat omhänderta de omkomna så hade man självklart gjort det!
Men detta ville alltså inte Sveriges regering utav någon anledning fick inte dessa omkomna oskyldiga passagerarna alltså omhändertas för att få bli begravda.
Sveriges regering under ledning av Ingvar Carlsson valde uppsåtligt att lägga hela denna hantering, av Europas värsta fartygskatastrof i modern tid, på två människor. Varav ingen av dem tillhör svensk rättsväsende. Den ena är en man, en jurist från sjöfartsverket vid namna Johan Fransson. Den andra är en nyanställd, helt utan erfarenhet, kvinna som vid denna tidpunkt blev anställd som kommunikationsminister Inez Uusman.
Dessa två personer blev helt ansvariga för denna fruktansvärda katastrof!
Hur kommer det sig f d statminister Ingvar Carlsson?
Varför fick inte andra departement ansvar att hjälpa till med hanteringen av denna hemska katastrof som tog minst 1000 människors liv?
Framförallt justitiedepartementet som ansvar för rättsväsendets myndigheter i Sverige . En förundersökning av svensk ”vanlig” polis hade ju redan upprättats samma dag som katastrofen inträffade. Brottsrubricering löd ”vållande till annans död” så varför fick inte justitiedepartementet, som är det absolut självklaraste departement hjälpa till?
Hur förklarar Ingvar Carlsson det?
Varför fick inte civildepartementet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilliga organisationer vara med i hanteringen?
Varför fick inte Socialdepartementet som har ansvar för häls- och sjukvård vara med?
Det enda departement som överhuvudtaget fick uttala sig var alltså det departement som Sjöfartsverket löd under, kommunikationsdepartementet.
Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig?
Man kan också ställa sig en av de allra viktigaste frågorna: Hur kommer det sig att inte en enda journalist i Sverige överhuvudtaget reagerade på detta helt galna att inte låta justitiedepartementet bära ansvaret, när både ”vanlig” polis och säkerhetspolisen, som utredde katastrofen, lyder under justitiedepartementen?
Bedrövligt av hela Sveriges journalistkår!
I december 1994, dyker Rockwater på Estonia, den officiella förklaringen är att även de ska ned och se om det går att omhänderta de omkomna. Men som vi vet idag, hade polisen istället fått göra sitt arbete hade ju redan de omkomna som gått att återfinna varit omhändertagna redan. Detta dykuppdrag hade på inget sätt med de omkomna att göra. Uppdraget låtsades vara beställt från Sjöfartsverket, men den inofficiella sanningen är att det är polisen som leder dykarnas arbete.
Med på dykplattformen var polisen, antagligen säkerhetspolisen i och med att det var de som utredde den brottsliga biten av katastrofen. Enligt dykledare Ray Honor var dykarna enbart nere i vraket för att vara ögon för polisen. Dykarna skulle samla in dokumentation, och fota av vissa av de omkomnas ansikten för identifiering. Men dykarna fick absolut inte omhänderta en enda kropp, trots att de var tvungna att flytta på de omkomna människorna för att kunna bryta sig in i speciella hytter.
Då ställer vi oss frågan, varför är polisen med på dykplattformen? Den officiella sanningen är ju att man ska undersöka om det går att omhänderta de omkomna.
Polisen visste ju redan dagen efter katastrofen hur de skulle omhänderta de omkomna.
Vilken är då den inofficiella sanningen om varför polisen är med på Rockwaters dykplattform i december 1994. Och varför är det polisen som styr vad dykarna ska leta efter? Den officiella versionen påstår ju att det är sjöfartsverkets jurist Johan Fransson som ska styra dykarna för att de ska se om man kan omhänderta någon omkommen?
Den viktigaste frågan när det gäller Rockwaters dykuppdrag är självklart, för oss anhöriga, varför omfattade inte uppdraget ett innefattande att omhänderta de döda kroppar man kunde finna?
Varför innefattar dykuppdraget enbart att finna dokumentation och identifiera döda?
Varför var sökandet av dokumentation och identifiering av döda så mycket viktigare än omhändertagande av de omkomna?
För mig som anhörig innebär detta att svenska staten ”slösade” 15 miljoner av skattebetalarns pengar helt i onödan. Alla visste ju redan att det gått att omhänderta de omkomna som man kunnat återfinna!
Varför mörklägger man detta dykuppdrag och skyller på omhändertagande av de omkomna, när man redan dagen efter katastrofen beslutat att inga omkomna ska omhändertas!
I morgon ska vi titta närmare på hur fruktansvärt regeringen under ledning av Ingvar Carlsson utfört grova brott mot de omkomna refererande till Sveriges griftefridslag, det vill säga vår äkta griftefridslag, inte den lag som Ingvar Carlsson tillsammans med vår riksdag konstruerade den 27 augusti 1995.
Nu ropar Stefan, dags att lämna datorn och kliva ut på bodegan, underbar ljummen sommarkväll.
Tack för att ni orkar läsa och engagera er, det betyder oerhört mycket, inte bara för mig, utan för alla anhöriga som kämpat för sanningen i numera 28 år.
