Det var jag som begärde ut förundersökningen.
Inte E-gruppen. Inte överlevande. Inte någon politiker.
Jag.
Den 23 mars 2021 bad jag om få ta del av hela, den tidigare FU K84051-94.
Till en början verkade det gå framåt. Den 4 maj 2021 hämtade jag de första 2716 sidorna i en tung kartong på Kungsholmen. Jag skrev glatt till Nora Hansén att jag nu skulle börja läsa.
Under den här tiden pratade jag ofta med Sara Hedrenius. Hon ringde som vanligt och undrade hur det gick med förundersökningen. Jag litade på henne. Jag trodde hon stod på min sida.
I förtroende, den 6 maj 2021, berättade jag en märklig detalj jag hittat i papperen: Att ambassadören Lars Grundberg i Tallinn kände Kent Härstedt redan innan Estonia sjönk – och att han visste att Kent hade överlevt. Jag sa till Sara:
”Hur fan kunde han veta det redan då?”
Jag bad henne uttryckligen att inte berätta detta för Kent förrän jag hade visat henne dokumentet själv så att vi kunde försöka förstå vad detta faktiskt betydde.
Dagen efter den 7 maj 2021 messade Sara mig: ”Hej! Har du fått ngn respons från fröken Nora? Jag talade med Kent o berättade om förundersökningen hoppas ok. Han behåller det för sig själv.”
Hon hade ”råkat” berätta allt för Kent ändå. Hon hoppades att det inte gjorde något.
Det var efter det meddelandet som allt förändrades.
Nora Hansén slutade svara på mejl. Hon sköt upp hämtningarna. Hon blev plötsligt ”upptagen”. Processen som gått hyfsat smidigt stannade av helt. Till slut fick jag bara ut kopior på saker jag redan hade fått.
Jag hämtade flera kartonger till. Jag lämnade tillbaka två hela kartonger med dubbletter – upp till 10–15 kopior på samma dokument – för att jag inte tänkte betala för polisens slarv.
Totalt blev det 5842 sidor på papper.
Men när jag väl sorterade allt hemma vid köksbordet återstod bara omkring 1000 unika dokument.
Resten av de tusentals sidor som borde ha kommit – de som verkligen kunde ha visat något nytt – försvann spårlöst. De 4800 sidor som låg under försvarssekretess och gamla beslut från 1994–1998 fick jag aldrig ens en titt på.
I de 1000 unika sidorna låg de ändå.
Alla vittnesmålen.
Varje överlevande som idag, 2026, fortfarande går ut i media och säger: ”Vi har aldrig fått vittna.” ”Ingen har hört oss.” ”Vi har aldrig fått berätta vår historia under ed.”
De ljuger.
De har vittnat. Alla. Deras namn står där. Deras underskrifter.
Men aldrig under ed. Aldrig i domstol. Aldrig där en lögn kan straffas.
De gav mig precis så mycket att jag skulle tro att jag hade vunnit något.
Men så snart Sara läckte informationen till Kent Härstedt trycktes knappen in.
Då blev det bara kopior. Då blev det bara tystnad. Då blev det bara kontroll.
En enda kartong blev många. 5842 sidor blev 1000 unika.
Och min pappa låg kvar på botten.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg