Söndertrasade sanningar

Kapitel 9 – När allt förändrades

Den 28 september 2020 var jag sextio år.

Jag levde ett helt vanligt liv. Jag arbetade. Jag var mamma, mormor och farmor. Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället. Jag trodde på rättsstaten. Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet i huvudsak var sant.

Exakt tjugosex år tidigare, den 28 september 1994, hade jag förlorat min pappa i Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut. En sorg jag hade lärt mig leva med i över ett kvarts sekel.

Den kvällen satt jag framför tv:n och såg dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt.

När bilderna på hålen i skrovet dök upp kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag. Nu måste detta prövas på riktigt. Nu måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande att det fungerade så.
Att nya fakta leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.

Inte i misstänksamhet. Utan i förtroende.

Och det var just det förtroendet som skulle visa sig vara den största illusionen av alla. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 8 – Orsaken

Innan något annat behöver detta sägas.

Det finns något jag behöver vara tydlig med från början.

Jag har aldrig polisanmält själva katastrofen. Jag har aldrig påstått mig veta exakt vad som hände den natten. Jag vet inte varför färjan förliste.

Det jag polisanmälde var det som aldrig skedde efteråt.

Jag polisanmälde att svenska staten aldrig genomförde någon sjöförklaring.
Utan en sjöförklaring vet vi i juridisk mening inte om en färja faktiskt har förlist. Vi vet inte vilken färja det var.
Vi vet inte vad som hände.

Jag polisanmälde att detta aldrig prövades i domstol.
Att de överlevande aldrig fick vittna under ed. Inte ens den överlevande besättningen.

Jag polisanmälde att de omkomna aldrig togs om hand.

Svaren på dessa tre frågor har aldrig utretts, aldrig prövats, aldrig fått ett rättsligt avslut.

Det är detta jag menar med mörkläggning.

Inte ubåtar. Inte militära transporter. Inte andra teorier.

För mig är det sådant som kommer efteråt. Symtom.

Jag har hela tiden sökt orsaken.

Och för mig är orsaken enkel att formulera, men svår att ta in:

Varför plockade man inte upp de döda som gick att plocka upp?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades detta aldrig i domstol?

Det är där allt börjar. Och det är där allt tog stopp.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Välkommen – så läser du min berättelse

Hej, och välkommen till ”Söndertrasade sanningar”.

Jag berättar hela min historia i två tydliga delar:

Del 1 – Den lilla flickan berättar (prolog + Kapitel 1 till Kapitel 7)
Börja här om du är ny.
Det är enklast att förstå det svåra när den lilla femåriga Åsa får prata först.

Del 2 – Den vuxna Åsa berättar (från Kapitel 8 och framåt)

Alla kapitel ligger i nummerordning längre ner på bloggen.

Tack för att du följer med på resan. Det betyder mer än du anar.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Varför jag skriver så här

När ni börjar läsa de första kapitlen kommer ni att märka att det låter som en barnbok. Och det är det.

Kapitel 1 till 6 är medvetet skrivna ur den lilla femåringens perspektiv. Jag ville att ni skulle få känna exakt hur det var. Hur det kändes i kroppen för en liten flicka som var fem år när hennes pappa försvann med Estonia den 28 september 1994. Hur världen plötsligt blev tyst. Hur frågorna aldrig fick svar.

Men det här är inte en barnbok.

Från och med Kapitel 7 växer jag upp tillsammans med er. Då tar den vuxna Åsa över rösten. Språket blir tyngre, frågorna större, sanningen vassare. Boken växer från barn till vuxen – precis som jag själv har gjort.

Jag förlorade min pappa två gånger.

Första gången var den 28 september 1994, när de sa att han dog i samband mede M/S Estonias förlisning.
Andra gången var när jag förstod att han inte dog alls den natten.
Att det aldrig fanns någon död kropp.
Att allt var iscensatt.

Och det värsta av allt?

Jag får fortfarande inte veta om han lever eller är död.

År 2026. I Sverige. Mitt eget fosterland förbjuder mig att få reda på om min pappa andas någonstans på jorden just nu.
Och om han är död och begravd någonstans – då får jag inte ens veta var graven finns. De har stängt alla dörrar. De har lagt gravfrid på sanningen.
De har sagt: ”Du ska aldrig få veta.”

Många tror att det här låter som en galen agenthistoria. Som något man hittar på för att det ska låta spännande.
Men det här är inte en historia.
Det är mitt liv.

Jag är sextiosex år gammal.
Jag har barn och barnbarn.
Och jag har fortfarande ingen aning om min egen pappa lever eller är död.
Jag vet inte om han har sett mina barn växa upp.
Och om han ligger begravd någonstans – då får jag inte ens gå dit och lägga en blomma.

Det är därför jag börjar i den lilla flickans röst. För att ni ska förstå hur det känns att vara ett barn som aldrig fick svar – och hur det känns att vara ett vuxet barn som fortfarande nekas svar.

Detta är inte en bok om konspirationer. Detta är en bok om en dotter som vägrar ge upp jakten på sin pappa.

För någon gång måste någon våga säga sanningen. Till och med till mig.

// Åsa Myrberg dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 1 – Den lilla flickan och den försvunna pappan

Det var en gång en liten flicka som hette Åsa. Hon hade världens finaste pappa. Han var snäll, han var klok, och han älskade henne mer än allt annat i hela världen. Han hade alltid sagt att han älskade henne genom tid och rum.

Men en dag försvann hennes pappa. Han åkte till jobbet men han kom aldrig hem igen.

Flickan frågade sin mamma: – ”Mamma, var är pappa?
Varför letar ingen efter honom?”

Mamma skakade sakta på huvudet och sa ingenting.

Flickan frågade sin storebror: – ”Varför letar ingen efter vår pappa?”

Storebror skakade också på huvudet och sa ingenting.

Flickan frågade sin släkt, sina vänner, alla pappas vänner: – ”Snälla, säg mig! Varför letar ingen efter min pappa?”

Men alla skakade sakta på huvudet. Ingen sa något.

Flickan sprang till pappas jobb.
Hon ropade så högt hon kunde till alla pappas kollegor: – ”Var är min pappa? Han åkte till jobbet i morse men han kom aldrig hem.
Varför letar ni inte efter honom?
Svara mig!”

Då svarade farbror Johan, en av pappas kollegor: – ”Staten tar hand om de sina.”

Flickan rynkade pannan. – ”Vad betyder det?”

Men farbror Johan skakade också på huvudet och sa inget mer.

Nu förstod flickan att hon var ensam. Om ingen annan ville leta efter hennes pappa, då måste hon göra det själv.

Hon letade överallt. Hon lyfte på varje sten, flyttade på varje gren. Hon grävde ner i jorden och hon klättrade upp i träd.
Hon sprang genom städer och över ängar.

Men ingenstans fanns hennes pappa. Varken levande eller död.

Flickan ropade ut över världen: – ”Har någon sett min pappa?”

Men världen svarade bara med tystnad.

Flickan blev arg.
Hon gick till Kungen, till presidenterna och till alla de mäktiga. – ”Vet ni var min pappa är?”

Men ingen sa något.

Då såg flickan något märkligt. I skuggorna smög en tiger. En tyst tiger.

Och då mindes flickan något från när hon var liten. På pappas skrivbord hade det alltid stått en liten tiger. En svensk tiger.

Nu förstod hon.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.

Och mitt i den tysta världen stod hon – den lilla flickan som aldrig gav upp.

Hon tog ett djupt andetag och ropade rakt ut i universum:

– ”PAPPA, VAR ÄR DU?”

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)