Etikett: sarahedrenius

Kapitel 33 – Det började med ett mejl – och slutade aldrig

 

Detta ärende vad gäller den tidigare förundersökningen som pågick i över 3 år startar så här.

Den 23 mars 2021 satt jag vid köksbordet och skrev ett mejl till [email protected].

Hej, Jag företräder dödsboet efter min far Dan Myrberg, 291227 omkommen på M/S Estonia den 28 september 1994. Som målsägare begär jag en kopia på rubricerad förundersökning.
Jag vill också få uppgift om rubricerad förundersökning i någon del förhandlats i domstol och i så fall vilken domstol och vilket målnummer.
Vänliga hälsningar Åsa Myrberg

Jag trodde det var en enkel begäran.

Två veckor senare kom svaret från Nora Hansén, Sekretesshandläggare. Hon skickade sex PDF:er – alla om min egen polisanmälan.
Inte en sida från den stora förundersökningen K84051-94.
Hon skrev bara att den fortfarande handlades och att hon skulle återkomma.

Sedan började mejlkedjan som aldrig tog slut.

Jag fick själv hämta de första 2716 sidorna på det gamla polishuset på Kungsholmen. Jag fick visa legg och skriva under att jag mottagit kartongerna. Jag var tvungen att ha min man med mig för kartongerna var så tunga.
Sedan ”råkade” Sara Hedrenius berätta för Kent Härstedt.
Då startade ursäkterna. Sedan förseningar. Sedan fler ursäkter: ”stort och komplext material”, ”många jurister arbetar med detta”, ”det drar ut på tiden”.

Jag hämtade totalt 5842 sidor. Jag lämnade tillbaka två hela kartonger med dubbletter – upp till 10–15 kopior på samma dokument – för att jag inte tänkte betala för polisens slarv.

Jag frågade gång på gång om de 4800 sidor som låg under försvarssekretess:
Vem beslutade det 1994–1998?
Vilka lagrum?
Hur länge gäller det?

Nora svarade alltid artigt, men aldrig rakt: ”Det är jag som gör tjänstemannaprövningen…” ”Sekretess enligt 15 kap. 2 § OSL…” ”Sekretess för pågående förundersökning enligt den äldre sekretesslagen…”

Ingen bilaga med ”handlingar som ej lämnas ut”.
Ingen lista över exakt vad som gömdes.
Ingen förklaring varför jag inte fick veta ens om min egen pappa fanns nämnd.

Jag skrev skarpt. Jag citerade förvaltningslagen. Jag bad om hjälp att få kontakt med Säpo. Jag frågade var jag kunde anmäla deras tjänstefel.

Nora svarade fortfarande artigt. Men skickade aldrig de svar jag faktiskt behövde.

Mejl efter mejl. Kartong efter kartong. Ursäkt efter ursäkt.

Allt för att hålla en enda dotter sysselsatt medan sanningen låg kvar i 27 arkivkartonger – eller hos Säpo – eller hos regeringen – eller någonstans där ingen vanlig människa någonsin skulle hitta den.

Och mitt i allt detta låg min pappa fortfarande kvar på botten av Östersjön.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 32 – Den enda kartongen som blev många – men bara 1000 unika sidor

 

Det var jag som begärde ut förundersökningen.

Inte E-gruppen. Inte överlevande. Inte någon politiker.

Jag.

Den 23 mars 2021 bad jag om få ta del av hela, den tidigare FU  K84051-94.
Till en början verkade det gå framåt. Den 4 maj 2021 hämtade jag de första 2716 sidorna i en tung kartong på Kungsholmen. Jag skrev glatt till Nora Hansén att jag nu skulle börja läsa.

Under den här tiden pratade jag ofta med Sara Hedrenius. Hon ringde som vanligt och undrade hur det gick med förundersökningen. Jag litade på henne. Jag trodde hon stod på min sida.

I förtroende, den 6 maj 2021, berättade jag en märklig detalj jag hittat i papperen: Att ambassadören Lars Grundberg i Tallinn kände Kent Härstedt redan innan Estonia sjönk – och att han visste att Kent hade överlevt. Jag sa till Sara:
”Hur fan kunde han veta det redan då?”

Jag bad henne uttryckligen att inte berätta detta för Kent förrän jag hade visat henne dokumentet själv så att vi kunde försöka förstå vad detta faktiskt betydde.

Dagen efter den 7 maj 2021 messade Sara mig: ”Hej! Har du fått ngn respons från fröken Nora? Jag talade med Kent o berättade om förundersökningen hoppas ok. Han behåller det för sig själv.”
Hon hade ”råkat” berätta allt för Kent ändå. Hon hoppades att det inte gjorde något.

Det var efter det meddelandet som allt förändrades.

Nora Hansén slutade svara på mejl. Hon sköt upp hämtningarna. Hon blev plötsligt ”upptagen”. Processen som gått hyfsat smidigt stannade av helt. Till slut fick jag bara ut kopior på saker jag redan hade fått.

Jag hämtade flera kartonger till. Jag lämnade tillbaka två hela kartonger med dubbletter – upp till 10–15 kopior på samma dokument – för att jag inte tänkte betala för polisens slarv.

Totalt blev det 5842 sidor på papper.

Men när jag väl sorterade allt hemma vid köksbordet återstod bara omkring 1000 unika dokument.

Resten av de tusentals sidor som borde ha kommit – de som verkligen kunde ha visat något nytt – försvann spårlöst. De 4800 sidor som låg under försvarssekretess och gamla beslut från 1994–1998 fick jag aldrig ens en titt på.

I de 1000 unika sidorna låg de ändå.

Alla vittnesmålen.

Varje överlevande som idag, 2026, fortfarande går ut i media och säger: ”Vi har aldrig fått vittna.” ”Ingen har hört oss.” ”Vi har aldrig fått berätta vår historia under ed.”

De ljuger.

De har vittnat. Alla. Deras namn står där. Deras underskrifter.

Men aldrig under ed. Aldrig i domstol. Aldrig där en lögn kan straffas.

De gav mig precis så mycket att jag skulle tro att jag hade vunnit något.
Men så snart Sara läckte informationen till Kent Härstedt trycktes knappen in.

Då blev det bara kopior. Då blev det bara tystnad. Då blev det bara kontroll.

En enda kartong blev många. 5842 sidor blev 1000 unika.

Och min pappa låg kvar på botten.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 30 – Falska profeter/kontrollerad opposition/E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt. Men när det väl kom, kom det som en käftsmäll så hård att jag tappade andan.

Under nio månader hade jag stått nära två överlevande. Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som ringde mig nästan varje dag. De som ville läsa varje dokument jag fick fram. De som sa att de stod med mig. De som kallade mig syster.

Jag trodde dem. Jag delade allt. Min kartong från Polismyndigheten. Min tidslinje. Mina polisanmälningar. Min kamp för att pappa äntligen skulle få begravas.

Jag trodde vi var ett team. Jag trodde vi var på samma sida.

Så kom Kapitel 29. Sveriges Radio. Den stulna berättelsen. Och plötsligt föll alla pusselbitar på plats – bitar jag aldrig ens visste fanns.

Det var inte ett misstag. Det var inte slarv. Det var inte ens feghet.

Det var kontrollerad opposition.

Alla femtio i E-gruppen. Alla de som i tjugofem år hade skrivit böcker, debattartiklar, hållit interpellationsdebatter i riksdagen. Alla som pratade högt om hål i skrovet, visiret, militära transporter. Alla som grät i teve och sa ”vi anhöriga förtjänar sanningen”.

De hade aldrig, inte en enda gång, krävt en sjöförklaring. De hade aldrig lämnat in en gemensam stämningsansökan. De hade aldrig krävt att de omkomna som gick att återfinna skulle omhändertas. De hade aldrig begärt att vittnen skulle höras under ed i domstol.

De hade bara pratat om symtomen. Aldrig om orsaken. Aldrig om rättssystemet. Aldrig om det enda som faktiskt hade kunnat spräcka muren.

Och nu förstod jag varför.

De var tillsatta. De var kontrollerade. De var en del av samma underrättelsekollektiv som styrde hela narrativet.

Politiker. Generaldirektörer. Ambassadörer. Journalister. Anhöriga. Överlevande. Advokater.

Vanliga människor som fått roller i en pjäs. Uppdraget: låtsas opponera sig. Låtsas kämpa. Låtsas att demokratin fungerar. Så att ingen vanlig medborgare skulle få för sig att gå utanför manuset och faktiskt använda lagen.

Jag hade gått in i E-gruppen som dotter. Som anhörig. Som någon som bara ville begrava sin pappa.

Och jag hade blivit ett problem exakt av den anledningen (se Kapitel 25). För jag vägrade spela med i teatern. För jag sa ”då går vi till domstol”. För jag bröt mot regeln: prata om allt – utom det som faktiskt betyder något.

Det var då insikten kom. Den största jag någonsin haft.

Det svenska styrelseskicket är en illusion. En skapad teater. En demokrati som bara existerar på papperet. Regering, riksdag, medier, organisationer – allt är scenografi. Och vi anhöriga, vi överlevande, vi vanliga medborgare är bara statister som får tro att vi har en röst.

Jag satt där med telefonen i handen efter radiodokumentären. De två som kallat sig mina vänner hade just spelat sina roller perfekt. De hade fått mig att tro. De hade fått mig att dela allt. Och sedan hade de klippt ut mig ur berättelsen.

Det var inte personligt. Det var uppdraget.

Och jag? Jag var den som hade gått utanför manuset. Den som inte längre gick att kontrollera.

Det var då jag slutade tro på någonting. Inte på E-gruppen. Inte på systemet. Inte ens på att någon annan skulle komma och rädda oss.

Det var då jag förstod: den enda som någonsin skulle kämpa för min pappa och de andra kropparna – det var jag själv.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 29 – När min berättelse togs ifrån mig av Sveriges Radio

 

Den 12 juni 2022 publicerade jag ett blogginlägg.

Det var inget utspel. Ingen teori. Ingen spekulation.

Det var min berättelse.

Om den 17 december 2020. Om regeringsbeslutet. Om hur polisen ville omhänderta kropparna – men stoppades. Om hur min pappa fortfarande låg kvar där nere.

All dokumentation kom från Polismyndigheten. Från den enda kartong jag fått ta del av. Den kartong som lämnats ut till mig personligen.

Jag var den som hade begärt ut förundersökningen. Jag var den som drivit frågan om kropparna juridiskt. Jag var den som polisanmält.

Fem dagar senare, den 17 juni 2022, sände Sveriges Radio dokumentären: ”Estonia och striden om kropparna.” av och med Erik Ridderstolpe, kusinen till Johan Ridderstolpe.

Jag lyssnade.

Och kände igen varje formulering.

Regeringsbeslutet. Polisens PM. Beskrivningen av hur polisen stoppades. Carl Bildt och Ingvar Carlsson som satt och låtsades att de inte förstod vad ”döda kroppar” och begravning egentligen betydde.

Erik Ridderstolpe ställde inte en enda vettig fråga.

Jag trodde inte mina öron.

Vilket bedrägeri. Vilket hån mot oss anhöriga – och framför allt mot mig.

Det var min research. Min tidslinje. Min formulering av hela konflikten.

Men mitt namn nämndes inte. Inte en gång.

Jag blev fråntagen min egen berättelse av svensk statlig radio.

De stal hela min berättelse. Hela min kamp. Från mig – en civil människa.

I dokumentären medverkade överlevande Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som under lång tid stått nära mig. De som visste exakt vad jag arbetade med. De som tagit del av mina dokument.

Nu tog de uppsåtligt ifrån mig hela min berättelse. Hela min ensamma strid om kropparna.

Nu framställdes det som om kampen för kropparna var deras – trots att de inte ens hade några kroppar att strida för. De var inte anhöriga.

Den enda som stridit för kropparna, som polisanmält svenska staten för kropparna – det var jag.

Den enda som krävt en sjöförklaring. Den enda som krävt en förklaring för varför de omkomna inte fått bli omhändertagna. Den enda som krävt att vittnen skulle få vittna under ed i domstol.

Det var jag.

Och jag fick inte vara med i min egen dokumentär.

Jag satt ensam och lyssnade. Det var fruktansvärt. Anders Eriksson och Sara Hedrenius – som under nio månader låtsats vara mina vänner – visade sig vara mina fiender.

Jag förstod.

Detta var avslutet på E-gruppen.

Inte för att jag hade lämnat.

Utan för att jag blivit utbytt.

Det var inte bara tystnad längre.

Det var appropriering.

Min fråga – ”Varför får jag inte begrava min pappa?”

– hade blivit en radioproduktion.

Jag grät när jag hörde programmet.

Inte av sorg.

Utan av insikten att jag inte längre hade någon plats i den berättelse jag själv hade startat.

Det var då jag slutade tro att detta handlade om missförstånd.

Det var då jag förstod att mönstret var större.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg