3 juli 2026
Jag sitter i vardagsrummet i vår tvårummare på Månstorpsvägen i Tullinge.
Det är julafton 24 december 1964.
Jag är fyra år gammal.
Om en månad fyller jag fem.
Hela världen ryms fortfarande i vår lägenhet.
När jag skriver detta sextiotvå år senare kan jag inte låta bli att le åt namnet.
Månstorpsvägen.
Som barn såg jag bara en adress.
Som vuxen har jag lärt mig att adresser ibland berättar historier långt innan vi själva förstår dem.
Månen.
Torpet.
Bonden.
Jorden.
Kanske bara en slump.
Eller kanske ännu en av dessa märkliga trådar som först långt senare börjar väva ett mönster.
På den tiden visste jag inte att min släkt bar generationer av torpare och bönder bakom sig.
Jag visste inte heller att människor ibland kunde bära mer än ett namn genom livet.
För mig var min pappa bara min pappa.
Jag trodde att jag visste vem han var.
Jag trodde att jag visste vad han hette.
Jag trodde att jag visste vilken historia som var min.
Men livet har en märklig förmåga att låta oss börja läsa boken från fel håll.
Först långt senare skulle jag förstå att det finns saker man kan leva bredvid i ett helt liv utan att se dem.
På den tiden var Månstorpsvägen bara en adress.
Idag ser jag den som den första raden i en berättelse som redan hade börjat skrivas långt innan jag själv kunde läsa.
Mamma är där.
Pappa är där.
Min bror är där.
Morbror Birgit.
Morbror Bertil.
Mina kusiner.
Mormor.
Morfar.
Alla verkar ha samlats för något mycket viktigt.
I mitten av rummet sitter jultomten.
På en pinnstol.
Med säcken bredvid sig.
Under granen ligger paketen.
Jag minns fortfarande känslan.
Förväntan.
Den där nästan elektriska spänningen som bara barn kan känna.
Tänk om just mitt paket innehåller det jag önskat mig.
Tomten delar ut paketen ett efter ett.
Alla barnen sitter blickstilla.
Ingen vill missa något.
Det är då jag märker att mamma inte är där.
Hon har gått iväg för att ordna något, säger de vuxna.
Jag accepterar förklaringen.
Jag har ännu inte lärt mig att ifrågasätta särskilt mycket.
Inte mer än nödvändigt.
Jag går fram till tomten.
Han ser egentligen ganska skrämmande ut.
Det stora vita skägget.
Det röda ansiktet.
Den märkliga rösten.
Men ögonen är snälla.
Jag sträcker fram handen för att tacka för paketet.
Och då händer det.
Jag ser något.
Inte skägget.
Inte luvan.
Läpparna.
Tomten har samma läppstift som mamma.
Exakt samma.
Jag stannar upp.
Tittar en gång till.
Sedan vänder jag mig mot de vuxna.
Mot släkten.
Mot publiken.
Och plötsligt förstår jag.
Det är mamma.
Mamma är tomten.
Alla började skratta.
Inte elakt.
Men de skrattade.
Alla visste.
Alla utom jag.
Jag var den sista som fortfarande trodde.
Där och då lärde jag mig något som skulle följa mig resten av livet.
Människor kan spela roller.
De kan klä ut sig.
De kan komma överens om en berättelse.
Och de kan låta någon annan tro att berättelsen är verklig.
Det var första gången jag mötte illusionen.
Inte den elaka illusionen.
Inte den farliga.
Bara den där märkliga sortens illusion som vuxna verkar älska.
Den som gör att alla vet sanningen utom den som berättelsen är till för.
När jag var fyra år trodde jag att jag avslöjade jultomten.
Sextio år senare är jag inte lika säker.
Kanske var det inte tomten jag avslöjade.
Kanske var det skådespeleriet.
Kanske var det första gången jag förstod att människor ibland bär masker.
Inte för att lura.
Inte för att bedra.
Utan därför att livet tycks vara fullt av roller som ska spelas.
Den kvällen anade jag det bara.
Jag hade ingen aning om hur viktig den insikten skulle bli senare i livet.
För om tomten kunde vara mamma …
vem kunde då alla andra vara?
// Åsa Eriksson-Myrberg