Kapitel 30 – Falska profeter/kontrollerad opposition/E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt. Men när det väl kom, kom det som en käftsmäll så hård att jag tappade andan.

Under nio månader hade jag stått nära två överlevande. Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som ringde mig nästan varje dag. De som ville läsa varje dokument jag fick fram. De som sa att de stod med mig. De som kallade mig syster.

Jag trodde dem. Jag delade allt. Min kartong från Polismyndigheten. Min tidslinje. Mina polisanmälningar. Min kamp för att pappa äntligen skulle få begravas.

Jag trodde vi var ett team. Jag trodde vi var på samma sida.

Så kom Kapitel 29. Sveriges Radio. Den stulna berättelsen. Och plötsligt föll alla pusselbitar på plats – bitar jag aldrig ens visste fanns.

Det var inte ett misstag. Det var inte slarv. Det var inte ens feghet.

Det var kontrollerad opposition.

Alla femtio i E-gruppen. Alla de som i tjugofem år hade skrivit böcker, debattartiklar, hållit interpellationsdebatter i riksdagen. Alla som pratade högt om hål i skrovet, visiret, militära transporter. Alla som grät i teve och sa ”vi anhöriga förtjänar sanningen”.

De hade aldrig, inte en enda gång, krävt en sjöförklaring. De hade aldrig lämnat in en gemensam stämningsansökan. De hade aldrig krävt att de omkomna som gick att återfinna skulle omhändertas. De hade aldrig begärt att vittnen skulle höras under ed i domstol.

De hade bara pratat om symtomen. Aldrig om orsaken. Aldrig om rättssystemet. Aldrig om det enda som faktiskt hade kunnat spräcka muren.

Och nu förstod jag varför.

De var tillsatta. De var kontrollerade. De var en del av samma underrättelsekollektiv som styrde hela narrativet.

Politiker. Generaldirektörer. Ambassadörer. Journalister. Anhöriga. Överlevande. Advokater.

Vanliga människor som fått roller i en pjäs. Uppdraget: låtsas opponera sig. Låtsas kämpa. Låtsas att demokratin fungerar. Så att ingen vanlig medborgare skulle få för sig att gå utanför manuset och faktiskt använda lagen.

Jag hade gått in i E-gruppen som dotter. Som anhörig. Som någon som bara ville begrava sin pappa.

Och jag hade blivit ett problem exakt av den anledningen (se Kapitel 25). För jag vägrade spela med i teatern. För jag sa ”då går vi till domstol”. För jag bröt mot regeln: prata om allt – utom det som faktiskt betyder något.

Det var då insikten kom. Den största jag någonsin haft.

Det svenska styrelseskicket är en illusion. En skapad teater. En demokrati som bara existerar på papperet. Regering, riksdag, medier, organisationer – allt är scenografi. Och vi anhöriga, vi överlevande, vi vanliga medborgare är bara statister som får tro att vi har en röst.

Jag satt där med telefonen i handen efter radiodokumentären. De två som kallat sig mina vänner hade just spelat sina roller perfekt. De hade fått mig att tro. De hade fått mig att dela allt. Och sedan hade de klippt ut mig ur berättelsen.

Det var inte personligt. Det var uppdraget.

Och jag? Jag var den som hade gått utanför manuset. Den som inte längre gick att kontrollera.

Det var då jag slutade tro på någonting. Inte på E-gruppen. Inte på systemet. Inte ens på att någon annan skulle komma och rädda oss.

Det var då jag förstod: den enda som någonsin skulle kämpa för min pappa och de andra kropparna – det var jag själv.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.