Kapitel 30 – Falska profeter/kontrollerad opposition/E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt. Men när det väl kom, kom det som en käftsmäll så hård att jag tappade andan.

Under nio månader hade jag stått nära två överlevande. Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som ringde mig nästan varje dag. De som ville läsa varje dokument jag fick fram. De som sa att de stod med mig. De som kallade mig syster.

Jag trodde dem. Jag delade allt. Min kartong från Polismyndigheten. Min tidslinje. Mina polisanmälningar. Min kamp för att pappa äntligen skulle få begravas.

Jag trodde vi var ett team. Jag trodde vi var på samma sida.

Så kom Kapitel 29. Sveriges Radio. Den stulna berättelsen. Och plötsligt föll alla pusselbitar på plats – bitar jag aldrig ens visste fanns.

Det var inte ett misstag. Det var inte slarv. Det var inte ens feghet.

Det var kontrollerad opposition.

Alla femtio i E-gruppen. Alla de som i tjugofem år hade skrivit böcker, debattartiklar, hållit interpellationsdebatter i riksdagen. Alla som pratade högt om hål i skrovet, visiret, militära transporter. Alla som grät i teve och sa ”vi anhöriga förtjänar sanningen”.

De hade aldrig, inte en enda gång, krävt en sjöförklaring. De hade aldrig lämnat in en gemensam stämningsansökan. De hade aldrig krävt att de omkomna som gick att återfinna skulle omhändertas. De hade aldrig begärt att vittnen skulle höras under ed i domstol.

De hade bara pratat om symtomen. Aldrig om orsaken. Aldrig om rättssystemet. Aldrig om det enda som faktiskt hade kunnat spräcka muren.

Och nu förstod jag varför.

De var tillsatta. De var kontrollerade. De var en del av samma underrättelsekollektiv som styrde hela narrativet.

Politiker. Generaldirektörer. Ambassadörer. Journalister. Anhöriga. Överlevande. Advokater.

Vanliga människor som fått roller i en pjäs. Uppdraget: låtsas opponera sig. Låtsas kämpa. Låtsas att demokratin fungerar. Så att ingen vanlig medborgare skulle få för sig att gå utanför manuset och faktiskt använda lagen.

Jag hade gått in i E-gruppen som dotter. Som anhörig. Som någon som bara ville begrava sin pappa.

Och jag hade blivit ett problem exakt av den anledningen (se Kapitel 25). För jag vägrade spela med i teatern. För jag sa ”då går vi till domstol”. För jag bröt mot regeln: prata om allt – utom det som faktiskt betyder något.

Det var då insikten kom. Den största jag någonsin haft.

Det svenska styrelseskicket är en illusion. En skapad teater. En demokrati som bara existerar på papperet. Regering, riksdag, medier, organisationer – allt är scenografi. Och vi anhöriga, vi överlevande, vi vanliga medborgare är bara statister som får tro att vi har en röst.

Jag satt där med telefonen i handen efter radiodokumentären. De två som kallat sig mina vänner hade just spelat sina roller perfekt. De hade fått mig att tro. De hade fått mig att dela allt. Och sedan hade de klippt ut mig ur berättelsen.

Det var inte personligt. Det var uppdraget.

Och jag? Jag var den som hade gått utanför manuset. Den som inte längre gick att kontrollera.

Det var då jag slutade tro på någonting. Inte på E-gruppen. Inte på systemet. Inte ens på att någon annan skulle komma och rädda oss.

Det var då jag förstod: den enda som någonsin skulle kämpa för min pappa och de andra kropparna – det var jag själv.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 27 – Mönstret börjar visa sig

 

Jag visste bara inte vilket.
Men under den här perioden började jag läsa mer om människorna omkring mig.
Inte deras åsikter.
Inte deras inlägg i gruppen.
Utan deras bakgrund. Vilka var de egentligen? Vilka kretsar rörde de sig i?

Jag började upptäcka att flera av dem inte bara var anhöriga eller engagerade privatpersoner.
De rörde sig i media.
I finansvärlden.
I juridiken.
I politiken.

Tidningen Fokus återkom ständigt.
Jon Åsberg var chefredaktör.
Mats Holm intervjuade mig där.
Susanna Popova skrev där.
Inga-Britt Ahlénius var en del där.

Jag började läsa om hur Fokus kom till.
Den möjliggjordes genom finansiering från Nordstjernan AB.
Ordförande där var Johan Björkman.
Hans bror Per Björkman satt i E-gruppen som advokat.
En annan bror, Anders Björkman, hade varit involverad i Estoniafrågan redan på 1990-talet.

Det var första gången jag på allvar började se hur samma namn återkom i olika sammanhang.
Media.
Finans.
Juridik.
Politik.

Det var inte bevis på något.

Men det var inte heller slumpmässigt.

Samtidigt märkte jag att vissa frågor var möjliga att tala om offentligt.
Hål i skrovet.
Bogvisiret.
Militära transporter.
U-båtar.
Bomber och Granater.

Det gick att diskutera.

Det gick att skriva debattartiklar om.

Det gick att bli intervjuad om.

Men när jag talade om:
Sjöförklaringen.
Domstolen.
Att kräva juridiskt ansvar.

Då förändrades stämningen.

Det var som om jag rörde vid något som inte skulle röras.

Jag började ana att det fanns en osynlig gräns.

En gräns mellan det man kunde prata om
och det man inte skulle driva.
Jag kunde ännu inte sätta ord på det.
Men mönstret började visa sig.

Och jag stod mitt i det
utan att förstå hur stort det egentligen var.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 14 – När jag valde juridiken

 

I dag förstår jag något jag inte förstod då. I dag ser jag att gruppen redan från början hade bestämt vilka jag skulle få nära kontakt med.
Det visste jag inte då.

Det jag upplevde var att jag omedelbart fick nära kontakt
med två överlevande och en anhörig. De överlevande var Anders Eriksson och Sara Hedrenius. Den anhöriga var Elisabet Nilsson.

Det var med dem jag började tala.

Det var Anders Eriksson jag talade med varje dag.

Han blev min närmaste kontakt.
Min vän i det här.

Det var Anders som först skickade in en polisanmälan.
När han gjorde det, gjorde jag samma sak.
Men där började skillnaden mellan oss.

Anders godtog att polisen inte skickade någon målsägandekopia.
Han godtog att den gamla utredningen inte öppnades igen.
Han godtog att ingen ny förundersökning inleddes.

Det gjorde inte jag. Jag började fråga.
Jag tjatade på Anders Erisksson
Jag tjatade på Sara Hedrenius
Jag tjatade på Lennart Berglund
Jag tjatade på Elisabeth Nilsson
Jag tjatade på hela E-gruppen.

Vid den tiden hade jag fått kontakt med 89 anhöriga och överlevande.

Jag ville att vi skulle gå samman. Jag ville att vi gemensamt skulle polisanmälaatt staten vägrade svara på varför de döda inte omhändertagits, varför ingen sjöförklaring genomförts, och varför ingen av de överlevande –inte ens besättningen – hade fått vittna under ed i domstol.

För mig var det självklart.

Om vi menade allvar med att det pågick en mörkläggning
måste vi använda juridiken.

Det var där något började förändras.

Inte öppet.
Inte uttalat.

Men jag märkte att mina frågor inte togs emot. Jag förstod fortfarande ingenting. Jag trodde att vi samarbetade.

Det var då hånet började.

Jag fick upp min fråga i Konstitutionsutskottet, KU.
Inte en gång. Utan två gånger.

Det var där jag för första gången på allvar kände
att något var fel. Det jag upptäckte såg jag tydligast genom en av gruppens politiker. Per-Arne Håkansson, socialdemokrat.
Han satt själv i KU vid båda tillfällena.
Ordförande i KU var moderaten Karin Enström.

När vi hade möten över Zoom gapskrattade Per-Arne åt mig.

Han sa att jag var dum i huvudet som trodde att KU skulle ta upp frågan.

Själv hade trott att det var polisen som utreder brott i Sverige.
Det visade sig att när man polisanmäler politiker är det KU som avgör om polisen ska utreda.
Det är inte polisen som beslutar det.

Det hade jag inte vetat.
Jag hade trott att rättssystemet fungerade annorlunda.

Under mötena hånades jag öppet.
Ingen sa emot.
Inte en enda av de femtio stod på min sida.

Alla var tysta.

För mig var det ofattbart.

De talade om sanningen. De talade om mörkläggning.

Men när jag drev frågan juridiskt ville ingen att det skulle utredas av polis och åklagare.

Det var då jag började förstå att vi inte arbetade mot samma mål.
Det var då jag insåg att det fanns något som kallades kontrollerad opposition.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg