Etikett: anhörigperspektiv

Kapitel 10 – Tystnaden

 

Efter tv-serien väntade jag.

Jag väntade på ett pressmeddelande.
På en utredning.
På ett besked.

Jag väntade på att rättsstaten
skulle göra det jag alltid trott
att den gör
när nya, avgörande uppgifter kommer fram.

Det blev tyst.

Inte dramatiskt.
Inte hotfullt.

Administrativt.

Dagar gick.
Veckor.

Ingenting hände.

Det var då jag började förstå
att det inte fanns någon självklar nästa instans.
Ingen som tog vid.
Ingen som bar frågan vidare.

Tystnaden var inte ett missförstånd.
Den var ett svar.

Jag pratade med min man.

Han såg hur sorgen efter min pappa
plötsligt fått rörelse.
Hur något som varit stilla i tjugofem år
nu börjat tala.

Han sa:
Sluta arbeta, Åsa.
Satsa på detta.
Ta reda på sanningen.
Så att du kan få svar.

Våra barn var vuxna.
Vi hade ett val.

Och jag valde.

Inte kamp.
Inte konflikt.

Jag valde ansvar.

Jag började läsa.
Jag började samla.
Jag började dokumentera.

Och till slut
gjorde jag det enda som återstod.

Jag polisanmälde.

Och i samma stund
som jag klev in i rättsstaten
började den stängas. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 9 – När allt förändrades

 

Den 28 september 2020 var jag sextio år.

Jag levde ett helt vanligt liv. Jag arbetade. Jag var mamma, mormor och farmor. Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället. Jag trodde på rättsstaten. Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet i huvudsak var sant.

Exakt tjugosex år tidigare, den 28 september 1994, hade jag förlorat min pappa i Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut. En sorg jag hade lärt mig leva med i över ett kvarts sekel.

Den kvällen satt jag framför tv:n och såg dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt.

När bilderna på hålen i skrovet dök upp kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag. Nu måste detta prövas på riktigt. Nu måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande att det fungerade så.
Att nya fakta leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.

Inte i misstänksamhet. Utan i förtroende.

Och det var just det förtroendet som skulle visa sig vara den största illusionen av alla.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 8 – Orsaken

 

Innan något annat behöver detta sägas.

Det finns något jag behöver vara tydlig med från början.

Jag har aldrig polisanmält själva katastrofen. Jag har aldrig påstått mig veta exakt vad som hände den natten. Jag vet inte varför färjan förliste.

Det jag polisanmälde var det som aldrig skedde efteråt.

Jag polisanmälde att svenska staten aldrig genomförde någon sjöförklaring.
Utan en sjöförklaring vet vi i juridisk mening inte om en färja faktiskt har förlist. Vi vet inte vilken färja det var.
Vi vet inte vad som hände.

Jag polisanmälde att detta aldrig prövades i domstol.
Att de överlevande aldrig fick vittna under ed. Inte ens den överlevande besättningen.

Jag polisanmälde att de omkomna aldrig togs om hand.

Svaren på dessa tre frågor har aldrig utretts, aldrig prövats, aldrig fått ett rättsligt avslut.

Det är detta jag menar med mörkläggning.

Inte ubåtar. Inte militära transporter. Inte andra teorier.

För mig är det sådant som kommer efteråt. Symtom.

Jag har hela tiden sökt orsaken.

Och för mig är orsaken enkel att formulera, men svår att ta in:

Varför plockade man inte upp de döda som gick att plocka upp?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades detta aldrig i domstol?

Det är där allt börjar. Och det är där allt tog stopp.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg