rättsprocess – Åsa Myrberg

Kapitel 29 – När min berättelse togs ifrån mig av Sveriges Radio

Den 12 juni 2022 publicerade jag ett blogginlägg.

Det var inget utspel. Ingen teori. Ingen spekulation.

Det var min berättelse.

Om den 17 december 2020. Om regeringsbeslutet. Om hur polisen ville omhänderta kropparna – men stoppades. Om hur min pappa fortfarande låg kvar där nere.

All dokumentation kom från Polismyndigheten. Från den enda kartong jag fått ta del av. Den kartong som lämnats ut till mig personligen.

Jag var den som hade begärt ut förundersökningen. Jag var den som drivit frågan om kropparna juridiskt. Jag var den som polisanmält.

Fem dagar senare, den 17 juni 2022, sände Sveriges Radio dokumentären: ”Estonia och striden om kropparna.” av och med Erik Ridderstolpe, kusinen till Johan Ridderstolpe.

Jag lyssnade.

Och kände igen varje formulering.

Regeringsbeslutet. Polisens PM. Beskrivningen av hur polisen stoppades. Carl Bildt och Ingvar Carlsson som satt och låtsades att de inte förstod vad ”döda kroppar” och begravning egentligen betydde.

Erik Ridderstolpe ställde inte en enda vettig fråga.

Jag trodde inte mina öron.

Vilket bedrägeri. Vilket hån mot oss anhöriga – och framför allt mot mig.

Det var min research. Min tidslinje. Min formulering av hela konflikten.

Men mitt namn nämndes inte. Inte en gång.

Jag blev fråntagen min egen berättelse av svensk statlig radio.

De stal hela min berättelse. Hela min kamp. Från mig – en civil människa.

I dokumentären medverkade överlevande Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som under lång tid stått nära mig. De som visste exakt vad jag arbetade med. De som tagit del av mina dokument.

Nu tog de uppsåtligt ifrån mig hela min berättelse. Hela min ensamma strid om kropparna.

Nu framställdes det som om kampen för kropparna var deras – trots att de inte ens hade några kroppar att strida för. De var inte anhöriga.

Den enda som stridit för kropparna, som polisanmält svenska staten för kropparna – det var jag.

Den enda som krävt en sjöförklaring. Den enda som krävt en förklaring för varför de omkomna inte fått bli omhändertagna. Den enda som krävt att vittnen skulle få vittna under ed i domstol.

Det var jag.

Och jag fick inte vara med i min egen dokumentär.

Jag satt ensam och lyssnade. Det var fruktansvärt. Anders Eriksson och Sara Hedrenius – som under nio månader låtsats vara mina vänner – visade sig vara mina fiender.

Jag förstod.

Detta var avslutet på E-gruppen.

Inte för att jag hade lämnat.

Utan för att jag blivit utbytt.

Det var inte bara tystnad längre.

Det var appropriering.

Min fråga – ”Varför får jag inte begrava min pappa?”

– hade blivit en radioproduktion.

Jag grät när jag hörde programmet.

Inte av sorg.

Utan av insikten att jag inte längre hade någon plats i den berättelse jag själv hade startat.

Det var då jag slutade tro att detta handlade om missförstånd.

Det var då jag förstod att mönstret var större.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 28 – Samtalet

Det var under den här perioden som Johan Ridderstolpe ringde mig.
Johan Ridderstolpe uppgav att han varit militär och arbetat på Muskö. Nu satt han med i E-gruppen.
Johan Ridderstolpe var även kusin med Johan Ridderstolpe, journalist på ”Ekot” på statlig radio – Sveriges Radio som det kallas.

Jag trodde att vi skulle tala om juridiken.
Om sjöförklaringen.
Om varför ingen domstol prövat katastrofen.

Det var inte därför Johan Ridderstolpe ringde.

Han ville berätta något helt annat.
Han berättade att advokaten Per Björkman, bror till finansmannen Johan Björkman ordförande för Nordstjernan AB – medlem i E-gruppen – hade haft en relation med hans syster.
Att systern och advokaten Per Björkman. tillsammans hade lurat honom på arvet efter deras föräldrar.
Att han blivit fråntagen rätten till gården.

Det var detta han ville upplysa mig om.

Jag satt med telefonen i handen och förstod ingenting.

Jag kände inte hans syster.
Jag kände inte advokaten.
Jag kände inte honom.
Vad hade detta med mig att göra?
Vad hade det med min pappa att göra?
Vad hade det med Estoniakatastrofen att göra?

Jag hade gått in i detta för att få svar på tre frågor:

Varför omhändertogs inte de döda?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades katastrofen aldrig juridiskt?

I stället satt jag och lyssnade på en berättelse om sex och arv.
Det var första gången jag tydligt kände att samtalet flyttades bort från sakfrågan.

Det var första gången jag anade
att jag höll på att dras in i något helt annat.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 24 – De 89 personligt drabbade av katastrofen

Efter tv-serien ”Estonia-fyndet som ändrade allt” uppstod en rörelse.

Facebook-grupper växte fram över en natt.
Instagramkonton startades.
Diskussionerna gick varma.

Jag var inte ensam längre.

Barn till omkomna och överlevande började hitta varandra.
Vi var många som burit på samma frågor i över tjugofem år.
Med saknad.
Med en sorg som aldrig fått ett juridiskt avslut.

Till slut publicerades ett öppet brev i Dagens Nyheter.
Vi var 89 barn till omkomna och överlevande som skrev under.

Jag var en av dem.

Detta var inte politiker.
Inte journalister.
Inte experter.

Detta var föräldrar som förlorat sina barn.
Barn som förlorat sina föräldrar. Precis som jag.
Män som förlorat sina fruar.
Fruar som förlorat sina män.
Syskon som förlorat sina syskon.

Människor som överlevt.
Människor som mist sina närmaste i en fruktansvärd katastrof.

Vi krävde en ny, oberoende utredning.
Vi krävde svar.
Vi krävde att alla oklarheter skulle redas ut.

Det handlade om hålet i skrovet.
Om bogvisiret.
Om militära transporter.
Om okända fartyg.
Om varför kroppar inte bärgades.

Allt detta var frågor som behövde svar.

Jag skrev under.

Men redan där började jag se något.
Vi talade om symtomen.
Om det som syntes.
Om det som kunde diskuteras.
Om det som gick att publicera.

Men vi talade inte om det jag uppfattade som orsaken.

Ingen talade om:

Varför ingen sjöförklaring genomförts.
Varför ingen rättslig prövning skett.
Varför överlevande – inte ens besättningen – aldrig hörts under ed.
Varför de döda aldrig omhändertagits genom ett juridiskt beslut.

Jag började därför skriva till de 89 personligt drabbade.

Jag föreslog att vi skulle gå samman.
Att vi gemensamt skulle polisanmäla vägran att utreda.
Eller ännu hellre – lämna in en stämningsansökan.

Om vi var 89 personligt drabbade
borde vi kunna kräva en juridisk process. borde vi kunna kräva att saken prövades i domstol.

Detta var inte en medial fråga för mig.
Detta var en juridisk fråga.

Ingen var intresserad.
Inte en enda.

Det var den största käftsmällen.

Inte från politiker.
Inte från myndigheter.

Utan från dem som själva bar samma förlust.

Vi delade sorgen.

Men vi delade inte vägen framåt.

Det var där jag började förstå
att det finns en avgörande skillnad mellan att kräva en ny utredning
och att kräva juridiskt ansvar.

Det ena kan diskuteras i pressen.
Det andra måste prövas i domstol.

Och när det kom till domstol
stod jag helt ensam. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 22 – Allmänt åtal

När jag fick beskedet att min anmälan lagts ned stod det något som jag inte förstod.

Att mord/massmord, i detta fall, inte hörde under allmänt åtal.

Jag hade alltid trott att mord/massmord är det tydligaste exemplet på ett brott
som staten är skyldig att utreda.

Jag började läsa. I svensk rätt gäller att mord/massmord normalt faller under allmänt åtal.

Det innebär att det är staten – genom åklagaren – som driver ärendet.

Det är inte upp till målsäganden. Det är inte en privat process.

Om en åklagare får information om att ett mord/massmord kan ha begåtts
är åklagaren skyldig att pröva frågan om förundersökning.

Det är inte frivilligt. Det är en del av statens ansvar.

Det var därför jag gjorde anmälan. Inte för att jag visste vad som hade hänt.Utan för att om det fanns minsta möjlighet att det rörde sig om uppsåt måste det prövas juridiskt.

När jag läste beslutet förstod jag att jag behövde förstå mer.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg