Etikett: rättsprocess

Kapitel 9 – När allt förändrades

 

Den 28 september 2020 var jag sextio år.

Jag levde ett helt vanligt liv. Jag arbetade. Jag var mamma, mormor och farmor. Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället. Jag trodde på rättsstaten. Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet i huvudsak var sant.

Exakt tjugosex år tidigare, den 28 september 1994, hade jag förlorat min pappa i Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut. En sorg jag hade lärt mig leva med i över ett kvarts sekel.

Den kvällen satt jag framför tv:n och såg dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt.

När bilderna på hålen i skrovet dök upp kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag. Nu måste detta prövas på riktigt. Nu måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande att det fungerade så.
Att nya fakta leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.

Inte i misstänksamhet. Utan i förtroende.

Och det var just det förtroendet som skulle visa sig vara den största illusionen av alla.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 8 – Orsaken

 

Innan något annat behöver detta sägas.

Det finns något jag behöver vara tydlig med från början.

Jag har aldrig polisanmält själva katastrofen. Jag har aldrig påstått mig veta exakt vad som hände den natten. Jag vet inte varför färjan förliste.

Det jag polisanmälde var det som aldrig skedde efteråt.

Jag polisanmälde att svenska staten aldrig genomförde någon sjöförklaring.
Utan en sjöförklaring vet vi i juridisk mening inte om en färja faktiskt har förlist. Vi vet inte vilken färja det var.
Vi vet inte vad som hände.

Jag polisanmälde att detta aldrig prövades i domstol.
Att de överlevande aldrig fick vittna under ed. Inte ens den överlevande besättningen.

Jag polisanmälde att de omkomna aldrig togs om hand.

Svaren på dessa tre frågor har aldrig utretts, aldrig prövats, aldrig fått ett rättsligt avslut.

Det är detta jag menar med mörkläggning.

Inte ubåtar. Inte militära transporter. Inte andra teorier.

För mig är det sådant som kommer efteråt. Symtom.

Jag har hela tiden sökt orsaken.

Och för mig är orsaken enkel att formulera, men svår att ta in:

Varför plockade man inte upp de döda som gick att plocka upp?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades detta aldrig i domstol?

Det är där allt börjar. Och det är där allt tog stopp.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Prolog – Välkommen in i min verklighet

 

Hej.

Jag heter Åsa. Jag är sextiosex år nu, men jag har bestämt mig för att berätta min historia som den lilla femåriga flickan jag en gång var.

Jag gör det av ett enkelt skäl:

Det jag vill berätta är väldigt krångligt och svårt att ta in. Det handlar om saker som är så stora och så tunga att många vuxna hjärnor stänger av när de hör orden. Det blir för mycket. Det blir för obehagligt. Det blir för svårt att tro på.

Därför berättar jag det som ett barn skulle berätta det – precis som jag gör när jag pratar med mina egna barnbarn. När något är svårt och avancerat, då berättar jag det enkelt, logiskt och rakt från hjärtat – som om vi satt på golvet med en docka eller en nalle mellan oss.

För ett barn frågar inte om lagar och regler. Ett barn frågar bara:
Varför?
– ”Varför får jag inte ha min pappa?”
– ”Varför får jag inte begrava honom?”
– ”Varför ljuger alla stora?”

Det enda jag ville var att få svar på VARFÖR.
Men inte en enda kunde svara DÄRFÖR.

Därför berättar jag nu som den lilla femåriga flickan jag en gång var. För ett barn kan säga sanningen rakt ut, enkelt och utan filter. Ett barn pekar och säger vad det ser, även när det känns otäckt eller konstigt.

Det är de frågorna jag vill att ni ska höra. Inte som en 66-årig kvinna som läser lagtexter, utan som en liten flicka som bara vill ha sin pappa hemma.

Först kommer jag att berätta hela historien ur det 5-åriga perspektivet. När ni har hört den enkla versionen, när ni har känt den i hjärtat, då kommer jag senare att berätta den igen som vuxen Åsa – med alla fakta, brev, myndighetssvar och juridik.

Men först måste vi börja där allt började. Hos den lilla flickan som aldrig fick någon förklaring.

Så nu är det jag som är fem år igen. Och jag ska berätta för er.

Välkommen in i min verklighet.

// Lilla Åsa
(som egentligen är sextiosex)

Kapitel 5 – Den hemliga båten

 

Jag blev alldeles förvirrad.

– Har pappa drunknat?
– Hur kunde han drunkna?
– Han åkte ju bara in till jobbet?
– Han drunknar väl aldrig när han jobbar?
– Varför plockade de inte upp honom då?
Polisen plockar ju alltid upp de som har drunknat.

Mamma sa:
– ”De säger att pappa åkte ut med en båt.”

Jag tittade på henne.
–  ”Varför åkte pappa ut med en båt?  Pappa har ju slutat åka båt”
–  ”Varför berättade inte pappa för oss att han skulle åka med en båt?
– ”Vilken båt åkte pappa med då?”

Mamma tittade ner i bordet en stund. Sedan svarade hon med låg röst:
– ”Det är det ingen som vet.
De kallar båten för Estonia ibland… och ibland för M/S Estonia.
Det är hemligt vilken båt pappa egentligen åkte med.”

– ”Varför plockade poliserna inte upp de som hade drunknat?”

Mamma tittade ner och sa: – ”Poliserna får inte plocka upp de som har drunknat. Det har två farbröder bestämt.”

– ”Vilka farbröder?”

Mamma sa: -”En farbror med blå kläder som heter Carl Bildt.
En farbror med röda kläder som heter Ingvar Carlsson.
De kallas statsministrar.
Och det statsministrar beslutar får ingen människa i hela världen säga emot.”

Jag satt tyst med min docka Brita i famnen.
Jag viskade till henne: – ”Varför är det hemligt?
Varför får ingen veta vilken båt pappa åkte med?
Varför får inte polisen plocka upp pappa?”

Brita tittade på mig med sina stora ögon. Hon svarade inte.

Och tystnaden blev ännu större.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)

Kapitel 6 – Den tysta tigern

 

Efter att mamma berättat om de två farbröderna med blå och röda kläder blev det ännu tystare.

Jag frågade alla stora jag träffade: – ”Var är min pappa? Varför får jag inte ha honom?”

Men alla vuxna gjorde samma sak.
De skakade lite på huvudet.
De tittade ner i golvet.
De sa ingenting.

Det var som om de hade en stor, osynlig knapp i munnen som någon tryckt på.

En kväll satt jag på golvet med Brita i famnen. Jag viskade till henne: – ”Varför tiger alla?”

Då såg jag något i skuggorna.
En tiger.
En stor, tyst tiger som smög runt i rummet.

Jag blev inte rädd. Jag blev nyfiken.
Nu förstod jag.

Det var inte bara mamma och polisen som teg.
Det var alla.
Hela världen tigrade.
Hela världen teg.

Jag satt länge och tittade på den stora tigern i skuggorna.
Sedan tog jag ett djupt andetag och sa högt:

– ”Jag tiger inte. Jag ska hitta min pappa själv.”

Brita tittade på mig med sina stora ögon.
Det kändes nästan som om hon nickade lite.

// Lilla Åsa (som egentligen är sextiosex)