Etikett: juridik

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 24 – De 89 personligt drabbade av katastrofen

 

Efter tv-serien ”Estonia-fyndet som ändrade allt” uppstod en rörelse.

Facebook-grupper växte fram över en natt.
Instagramkonton startades.
Diskussionerna gick varma.

Jag var inte ensam längre.

Barn till omkomna och överlevande började hitta varandra.
Vi var många som burit på samma frågor i över tjugofem år.
Med saknad.
Med en sorg som aldrig fått ett juridiskt avslut.

Till slut publicerades ett öppet brev i Dagens Nyheter.
Vi var 89 barn till omkomna och överlevande som skrev under.

Jag var en av dem.

Detta var inte politiker.
Inte journalister.
Inte experter.

Detta var föräldrar som förlorat sina barn.
Barn som förlorat sina föräldrar. Precis som jag.
Män som förlorat sina fruar.
Fruar som förlorat sina män.
Syskon som förlorat sina syskon.

Människor som överlevt.
Människor som mist sina närmaste i en fruktansvärd katastrof.

Vi krävde en ny, oberoende utredning.
Vi krävde svar.
Vi krävde att alla oklarheter skulle redas ut.

Det handlade om hålet i skrovet.
Om bogvisiret.
Om militära transporter.
Om okända fartyg.
Om varför kroppar inte bärgades.

Allt detta var frågor som behövde svar.

Jag skrev under.

Men redan där började jag se något.
Vi talade om symtomen.
Om det som syntes.
Om det som kunde diskuteras.
Om det som gick att publicera.

Men vi talade inte om det jag uppfattade som orsaken.

Ingen talade om:

Varför ingen sjöförklaring genomförts.
Varför ingen rättslig prövning skett.
Varför överlevande – inte ens besättningen – aldrig hörts under ed.
Varför de döda aldrig omhändertagits genom ett juridiskt beslut.

Jag började därför skriva till de 89 personligt drabbade.

Jag föreslog att vi skulle gå samman.
Att vi gemensamt skulle polisanmäla vägran att utreda.
Eller ännu hellre – lämna in en stämningsansökan.

Om vi var 89 personligt drabbade
borde vi kunna kräva en juridisk process. borde vi kunna kräva att saken prövades i domstol.

Detta var inte en medial fråga för mig.
Detta var en juridisk fråga.

Ingen var intresserad.
Inte en enda.

Det var den största käftsmällen.

Inte från politiker.
Inte från myndigheter.

Utan från dem som själva bar samma förlust.

Vi delade sorgen.

Men vi delade inte vägen framåt.

Det var där jag började förstå
att det finns en avgörande skillnad mellan att kräva en ny utredning
och att kräva juridiskt ansvar.

Det ena kan diskuteras i pressen.
Det andra måste prövas i domstol.

Och när det kom till domstol
stod jag helt ensam. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 23 – Regeringsformen: abolition och ovillkorlig tystnadsplikt.

 

Efter att min anmälan om mord lagts ned
skrev jag till Åklagarmyndigheten.
Jag ställde en enkel fråga: Under vilken åtalsform hör mord/massmord?

Jag fick inget svar. Jag skrev igen. Och igen.

Ingen svarade.
Då började jag tänka bredare.

Om mord/massmord i samband med Estoniakatastrofen
inte ansågs falla under allmänt åtal –
vad gällde då?

Och om det inte bara handlade om mord/massmord,
utan även om det jag polisanmält gällande mörkläggningen – att katastrofen aldrig genomgått en sjöförklaring och därmed aldrig utretts i domstol,
under vilken åtalsform låg det?

Samtidigt försvann mina polisanmälningar
innan jag ens fått kopior på dem.
Det fick mig att börja undersöka hur många åtalsformer som faktiskt finns i Sverige.

Jag fann tre.
Allmänt åtal – det vanligaste.
Enskilt åtal – där den enskilde själv driver processen.
Åtalsimmunitet – som gäller exempelvis kungen och diplomater.

Jag letade vidare.

Fanns det fler former?
Till slut hittade jag ett begrepp
i regeringsformen.

Abolition.
En möjlighet för regeringen
att besluta att vidare åtgärder
för att utreda eller lagföra en brottslig gärning
inte ska vidtas.
Du hittar detta lagrum under en av Sveriges grundlagar – regeringsformen 12 kap. 9 § andra stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Det var inget jag tidigare hört talas om.

Jag började då systematiskt ställa samma fråga
till polis, åklagare, regering, riksdag, journalister
och även till hovet:
Under vilken åtalsform löd Estoniakatastrofen
och mörkläggningen av varför detta aldrig utretts juridiskt –
med sjöförklaring och vittnesmål under ed?

Jag skickade mellan femtio och hundra påminnelser.

Ingen kunde – eller ville – svara.

Efter tre år fick jag till slut ett besked.
Krigsbrottsåklagare Karolina Wieslander och en jurist på Polismyndigheten rättsavd. Jennifer Michelson, meddelade att de inte fick uppge under vilken åtalsform ärendet löd.

Det var då jag förstod att det fanns ytterligare en princip i svensk rätt
som jag inte tidigare känt till.

Ovillkorlig tystnadsplikt. Den starkaste sekretess vi har i Sverige, den som bl a handlade om rikets säkerhet … vad hade den civila Estoniakatastrofen överhuvudtaget med Sveriges säkerhet att göra?
Även detta lagrum hittar du under regeringsformen 10 kap 12 § tredje stycket: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Jag ställde min fråga även till Särskilda utredningar.
Under vilken åtalsform löd ärendet?

Svaret jag fick var följande:

SV: Ärende nr. 0150-K6632-21
9 februari 2022

Hej,

Jag kan inte hjälpa dig med din fråga då vi på avdelningen för särskilda utredningar inte tillhandahåller juridisk rådgivning eller svarar på frågor av juridisk karaktär.

Mvh
Peter Andersson
Kommissarie
Ärendesamordning

Det var inte juridisk rådgivning jag bad om.
Jag bad om att få veta under vilken åtalsform mitt ärende löd.

Jag fick inga juridiska svar.

I stället möttes jag tystnad. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 22 – Allmänt åtal

 

När jag fick beskedet att min anmälan lagts ned stod det något som jag inte förstod.

Att mord/massmord, i detta fall, inte hörde under allmänt åtal.

Jag hade alltid trott att mord/massmord är det tydligaste exemplet på ett brott
som staten är skyldig att utreda.

Jag började läsa. I svensk rätt gäller att mord/massmord normalt faller under allmänt åtal.

Det innebär att det är staten – genom åklagaren – som driver ärendet.

Det är inte upp till målsäganden. Det är inte en privat process.

Om en åklagare får information om att ett mord/massmord kan ha begåtts
är åklagaren skyldig att pröva frågan om förundersökning.

Det är inte frivilligt. Det är en del av statens ansvar.

Det var därför jag gjorde anmälan. Inte för att jag visste vad som hade hänt.Utan för att om det fanns minsta möjlighet att det rörde sig om uppsåt måste det prövas juridiskt.

När jag läste beslutet förstod jag att jag behövde förstå mer.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 21 – Anmälan om mord – massmord

 

Efter att ha gjort flera anmälningar digitalt
beslutade jag mig för att åka in personligen.
Jag åkte till Stockholms polishus på Kungsholmen.
Jag ville överlämna anmälan direkt till en polis.

Det jag skulle anmäla var inte ett inbrott.
Inte en stöld.
Jag skulle anmäla mord på min pappa. Och massmord på över 800 personer.

Det kändes overkligt att ens säga orden högt.

Jag tog en nummerlapp
och satte mig i väntrummet. När mitt nummer ropades upp visade jag mitt körkort och sa:

Jag vill anmäla mord på min pappa
och massmord på över 800 personer.

Poliskvinnan reagerade inte synbart.

Jag bad att få tala med en polis i ett enskilt rum. Jag ville inte stå vid disken inför människor som anmälde cykelstölder och inbrott.

Hon gick iväg och frågade.
Jag fick besked att det inte var möjligt.

Jag uppgav då att ärendet skulle överlämnas
till Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
Åklagaren Karolina Wieslander hade i media sagt att det enda som juridiskt skulle kunna prövas var om det handlade om mord, eftersom övriga brott var preskriberade.

Det var därför jag gjorde anmälan.

Poliskvinnan sa att ärendet skulle skickas vidare.

Samma eftermiddag blev jag uppringd
av en Augin Bardimet, inspektör på utredningsjour 6 PO Sthlm City.
Han frågade om jag var galen som trodde att jag kunde anmäla att min pappa blivit mördad.

Dagen därpå fick jag besked att ärendet lagts ned.

Det var inte Karolina Wieslander som fattat beslutet.

Det var en annan åklagare, Marina Chirakova. Min polisanmälan hade inte överlämnats till Karolina Wieslander trots att jag både skriftligt och muntligt bett om det eftersom det var Karolina Wieslander som var åklagare när det gällde Estoniakatastrofen.

Senior åklagare Marina Chirakova lade ner min polisanmälan med motiveringen att mord/massmord inte lyder under allmänt åtal.

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv
anmält ett mord, ett massmord.

Nu gjorde jag det.
Inte för att jag visste vad som hade hänt. Utan för att om det fanns uppsåt
måste det prövas juridiskt.

Nedan återger jag min polisanmälan i sin helhet.
Detta är den anmälan som lades ned dagen därpå.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg