Jag gjorde som man ska, när man bor i en demokratisk rättstat.
Jag skrev polisanmälningar.
En i taget.
Sakliga.
Utan spekulationer.
Jag höll mig till orsaken. Inte till teorierna.
Inte till det som påstås ha hänt den natten.
Jag höll mig till det som aldrig gjordes.
Till det som uteblev. Till det som saknas.
Det jag polisanmälde var inte katastrofen.
Det jag polisanmälde var orsaken till att den aldrig utreddes.
Orsaken till att de omkomna aldrig omhändertogs.
Orsaken till att ingen juridisk prövning genomfördes.
Orsaken till att ingen sjöförklaring hölls.
Orsaken till att de överlevande aldrig fick vittna under ed.
Jag polisanmälde själva mörkläggningen.
Att ingen i hela Sverige kunde svara på varför
det självklara efter en katastrof
aldrig genomfördes. Jag polisanmälde att det saknades svar. Att det saknades ansvar. Att det saknades en rättslig process.
Det är där frågan finns. Varför? Varför gjordes det som lagen kräver i andra fall – men inte här?
Det är den frågan hela min bok handlar om.
Inte vad som hände den natten.
Utan varför det som borde ha hänt efteråt
aldrig hände.
Jag utgick från att systemet själv
skulle avgöra vad som var vad.
Jag tänkte att det var så det fungerade.
Men jag såg aldrig att mina polisanmälningar registrerades.Jag fick aldrig någon bekräftelse.
Inte på en enda av mina runt tjugo polisanmälningar. Enligt polisens hemsida
ska man få en målsägandekopia inom tio dagar.
Jag fick ingen.
Inte en enda.
Inte efter tio dagar.
Inte efter en månad.
Inte alls.
Först ett år senare –
efter att jag tvingats polisanmäla både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten – fick jag tillstånd att själv hämta ut
mina egna polisanmälningar hos Polismyndigheten på Kungsholmen.
Under det året hade jag hotat.
Polisanmält.
Vänt mig till Åklagarmyndigheten.
Till Säpo.
Till JO.
Till JK.
Trots detta fick jag inte ens se mina egna polisanmälningar.
Längre fram visade det sig
att mina egna polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Även för mig.
Det var jag som hade skrivit dem.
Ändå fick jag inte ta del av dem.
Alla mina polisanmälningar hade hamnat
hos en specialavdelning inom Polismyndigheten.
En avdelning som heter Särskilda utredningar.
När anmälningar hamnar där
försvinner de från det offentliga polisregistret.
Vanlig polis kunde inte se dem.
De fanns inte synliga i systemet.
De utreddes inte.
De försvann.
Det var då jag insåg
att det fanns ett officiellt register
och ett inofficiellt register
inom Polismyndigheten.
Och detsamma inom Åklagarmyndigheten.
Det visade sig därefter vara likadant
inom domstolsväsendet.
Hela rättssystemet var uppbyggt på samma sätt
som regering och riksdag.
Allt fungerade enligt samma princip
som underrättelsekollektivet.
Det som allmänheten och journalistkåren får se och det som allmänheten och journalistkåren inte får se.
Allt jag utförde, doldes i samma sekund som jag anmälde det.
Allt handlade om vad som var officiellt
och vad som var gömt undan, det sekretessbelagda.
Det officiella.
Och det inofficiella.
Skillnaden mellan allmän handling
och handling som inte är allmän.
Det svenska grundsystemets bas
är byggd på detta.
Den dag dåvarande rikspolischef Anders Thornberg
gav mig tillstånd att hämta ut
mina målsägandekopior –
utom den första,
som jag fortfarande inte fått ut
trots att sex år har gått –
upptäckte jag något mer.
Mina polisanmälningar var förändrade.
De brott jag anmält hade rubricerats som tjänstefel.
Datum hade ändrats. Andra datum hade satts dit.
Det jag anmält
stämde inte överens
med det som registrerats.
Detta hade skett innan jag ens fått någon målsägandekopia.
Jag hade därför ingen möjlighet
att klaga på att brottsrubriceringen
inte stämde med det jag faktiskt anmält.
Mina anmälningar försvann
innan jag ens visste
hur de hade registrerats. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg
