Det var jag själv som satte igång maskineriet.
Jag hade ingen aning om vad det skulle leda till.
Jag mailade bara regeringskansliet och berättade att jag nu hade börjat skriva min egen blogg. Att jag äntligen hade fått ut förundersökningsmaterialet. Att jag inte tänkte sluta förrän min pappa fick begravas.
Jag trodde de skulle skicka ett standardsvar.
Istället hände detta:
Sju dagar efter att jag publicerat mitt inlägg på bloggen https://www.atmycasa.se/grundlag-abolition-ovillkorligtystnadsplikt-rattshaveri-estoniakatastrofen-12/ låg en hel dokumentär ”Estonia och striden om kropparna” uppe på Statlig Radio/Sveriges Radio P1 dokumentar av Säpos journalist Erik Ridderstolpe – komplett med Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Mats Odell.
Hur är det ens möjligt?
Jag hade ju precis publicerat min berättelse. Och plötsligt satt de där, landets tyngsta politiker, och spelade teater i statlig radio. Exakt samma formuleringar. Exakt samma tidslinje. Men utan mig.
Det var då jag började förstå.
Erik Ridderstolpe, Ekot/SR, hade varit med från dag ett. Redan den 28 september 1994, när M/S Estonia förlist och låg på botten och folk grät i teve, var han där. Han hade mörklagt, styrt och kontrollerat berättelsen i trettio år. Kompis med en annan skådespelare ”överlevande” Anders Eriksson.
Jag kontaktade honom själv. Han ville komma hem till mig. ”Jag vill bara se vad du har fått fram”, sa han. Jag bjöd honom på lunch. Han satt i min soffa. Han låtsades intervjua mig. Han antecknade. Han nickade förstående.
Ingen intervju sändes någonsin.
Idag vet jag varför. Det var inget reportage. Det var ett dolt förhör. Erik Ridderstolpe var civil Säpo – en av de som kallas ”detektiver”. Han spelade rollen perfekt.
Sedan sa han att han skulle gå i pension. Han ljög. Underrättelsetjänst går aldrig i pension. De är livstidsanställda.
Istället skickade han hem nästa man: Alexander Gagliano. Också anställd av Ekot/Sveriges Radio. Gagliano satt i samma soffa. Samma lunch. Han tittade på mina dokument och sa rakt ut: ”Det här är ju Watergate-nivå. Det här är stort. Jag ska hjälpa dig. Men jag måste prata med mina chefer – Klas Wolf-Watz och Cilla Benkö.”
Jag trodde honom. Jag messade honom dagen efter.
Svaret kom blixtsnabbt: ”Du är en konspirationsteoretiker. Vi kan inte hjälpa dig.”
Bara så där. Från ”det här är Watergate” till ”du är galen” på mindre än 24 timmar.
Good cop. Bad cop.
Båda två. Samma mönster. Samma skådespel.
Det var inte två journalister. Det var två roller i samma pjäs.
Och då slog det mig med full kraft:
Hela svenska median var indragen. Inte bara Sveriges Radio. Inte bara en eller två personer. Utan hela maskineriet. Alla som jag trodde var oberoende. Alla som jag trodde skulle vilja veta sanningen.
Jag hade fortfarande trott att det handlade om en civil färjekatastrof. Att det var en tragisk olycka som någon ville mörklägga.
Nu förstod jag.
Det var aldrig en olycka. Det var en operation. Och jag – en vanlig anhörig – hade precis blivit ett hot mot hela teatern.
De hade skickat sina bästa skådespelare hem till mig. De hade ätit min mat. Druckit mitt kaffe. Och sedan vänt på handflatan.
Precis som i Kapitel 30. Precis som i E-gruppen. Precis som överallt.
Kontrollerad opposition. Fast den här gången kom den ända in i mitt eget hem.
Och jag satt kvar vid köksbordet när de gått. Med tallrikarna fortfarande framme. Och insikten som brann i bröstet:
De är överallt. De har alltid varit överallt.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg