Etikett: sverigesradio

Kapitel 31 – Good cop, bad cop – När Säpo kom hem till mig på lunch

 

Det var jag själv som satte igång maskineriet.

Jag hade ingen aning om vad det skulle leda till.

Jag mailade bara regeringskansliet och berättade att jag nu hade börjat skriva min egen blogg. Att jag äntligen hade fått ut förundersökningsmaterialet. Att jag inte tänkte sluta förrän min pappa fick begravas.

Jag trodde de skulle skicka ett standardsvar.

Istället hände detta:
Sju dagar efter att jag publicerat mitt inlägg på bloggen https://www.atmycasa.se/grundlag-abolition-ovillkorligtystnadsplikt-rattshaveri-estoniakatastrofen-12/ låg en hel dokumentär  ”Estonia och striden om kropparna” uppe på Statlig Radio/Sveriges Radio P1 dokumentar av Säpos journalist Erik Ridderstolpe – komplett med Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Mats Odell.

Hur är det ens möjligt?

Jag hade ju precis publicerat min berättelse. Och plötsligt satt de där, landets tyngsta politiker, och spelade teater i statlig radio. Exakt samma formuleringar. Exakt samma tidslinje. Men utan mig.

Det var då jag började förstå.

Erik Ridderstolpe, Ekot/SR, hade varit med från dag ett. Redan den 28 september 1994, när M/S Estonia förlist och låg på botten och folk grät i teve, var han där. Han hade mörklagt, styrt och kontrollerat berättelsen i trettio år. Kompis med en annan skådespelare ”överlevande” Anders Eriksson.

Jag kontaktade honom själv. Han ville komma hem till mig. ”Jag vill bara se vad du har fått fram”, sa han. Jag bjöd honom på lunch. Han satt i min soffa. Han låtsades intervjua mig. Han antecknade. Han nickade förstående.

Ingen intervju sändes någonsin.

Idag vet jag varför. Det var inget reportage. Det var ett dolt förhör. Erik Ridderstolpe var civil Säpo – en av de som kallas ”detektiver”. Han spelade rollen perfekt.

Sedan sa han att han skulle gå i pension. Han ljög. Underrättelsetjänst går aldrig i pension. De är livstidsanställda.

Istället skickade han hem nästa man: Alexander Gagliano. Också anställd av Ekot/Sveriges Radio. Gagliano satt i samma soffa. Samma lunch. Han tittade på mina dokument och sa rakt ut: ”Det här är ju Watergate-nivå. Det här är stort. Jag ska hjälpa dig. Men jag måste prata med mina chefer – Klas Wolf-Watz och Cilla Benkö.”

Jag trodde honom. Jag messade honom dagen efter.

Svaret kom blixtsnabbt: ”Du är en konspirationsteoretiker. Vi kan inte hjälpa dig.”

Bara så där. Från ”det här är Watergate” till ”du är galen” på mindre än 24 timmar.

Good cop. Bad cop.

Båda två. Samma mönster. Samma skådespel.

Det var inte två journalister. Det var två roller i samma pjäs.

Och då slog det mig med full kraft:

Hela svenska median var indragen. Inte bara Sveriges Radio. Inte bara en eller två personer. Utan hela maskineriet. Alla som jag trodde var oberoende. Alla som jag trodde skulle vilja veta sanningen.

Jag hade fortfarande trott att det handlade om en civil färjekatastrof. Att det var en tragisk olycka som någon ville mörklägga.

Nu förstod jag.

Det var aldrig en olycka. Det var en operation. Och jag – en vanlig anhörig – hade precis blivit ett hot mot hela teatern.

De hade skickat sina bästa skådespelare hem till mig. De hade ätit min mat. Druckit mitt kaffe. Och sedan vänt på handflatan.

Precis som i Kapitel 30. Precis som i E-gruppen. Precis som överallt.

Kontrollerad opposition. Fast den här gången kom den ända in i mitt eget hem.

Och jag satt kvar vid köksbordet när de gått. Med tallrikarna fortfarande framme. Och insikten som brann i bröstet:

De är överallt. De har alltid varit överallt.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 29 – När min berättelse togs ifrån mig av Sveriges Radio

 

Den 12 juni 2022 publicerade jag ett blogginlägg.

Det var inget utspel. Ingen teori. Ingen spekulation.

Det var min berättelse.

Om den 17 december 2020. Om regeringsbeslutet. Om hur polisen ville omhänderta kropparna – men stoppades. Om hur min pappa fortfarande låg kvar där nere.

All dokumentation kom från Polismyndigheten. Från den enda kartong jag fått ta del av. Den kartong som lämnats ut till mig personligen.

Jag var den som hade begärt ut förundersökningen. Jag var den som drivit frågan om kropparna juridiskt. Jag var den som polisanmält.

Fem dagar senare, den 17 juni 2022, sände Sveriges Radio dokumentären: ”Estonia och striden om kropparna.” av och med Erik Ridderstolpe, kusinen till Johan Ridderstolpe.

Jag lyssnade.

Och kände igen varje formulering.

Regeringsbeslutet. Polisens PM. Beskrivningen av hur polisen stoppades. Carl Bildt och Ingvar Carlsson som satt och låtsades att de inte förstod vad ”döda kroppar” och begravning egentligen betydde.

Erik Ridderstolpe ställde inte en enda vettig fråga.

Jag trodde inte mina öron.

Vilket bedrägeri. Vilket hån mot oss anhöriga – och framför allt mot mig.

Det var min research. Min tidslinje. Min formulering av hela konflikten.

Men mitt namn nämndes inte. Inte en gång.

Jag blev fråntagen min egen berättelse av svensk statlig radio.

De stal hela min berättelse. Hela min kamp. Från mig – en civil människa.

I dokumentären medverkade överlevande Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som under lång tid stått nära mig. De som visste exakt vad jag arbetade med. De som tagit del av mina dokument.

Nu tog de uppsåtligt ifrån mig hela min berättelse. Hela min ensamma strid om kropparna.

Nu framställdes det som om kampen för kropparna var deras – trots att de inte ens hade några kroppar att strida för. De var inte anhöriga.

Den enda som stridit för kropparna, som polisanmält svenska staten för kropparna – det var jag.

Den enda som krävt en sjöförklaring. Den enda som krävt en förklaring för varför de omkomna inte fått bli omhändertagna. Den enda som krävt att vittnen skulle få vittna under ed i domstol.

Det var jag.

Och jag fick inte vara med i min egen dokumentär.

Jag satt ensam och lyssnade. Det var fruktansvärt. Anders Eriksson och Sara Hedrenius – som under nio månader låtsats vara mina vänner – visade sig vara mina fiender.

Jag förstod.

Detta var avslutet på E-gruppen.

Inte för att jag hade lämnat.

Utan för att jag blivit utbytt.

Det var inte bara tystnad längre.

Det var appropriering.

Min fråga – ”Varför får jag inte begrava min pappa?”

– hade blivit en radioproduktion.

Jag grät när jag hörde programmet.

Inte av sorg.

Utan av insikten att jag inte längre hade någon plats i den berättelse jag själv hade startat.

Det var då jag slutade tro att detta handlade om missförstånd.

Det var då jag förstod att mönstret var större.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg