Etikett: kontrolleradopposition

Kapitel 31 – Good cop, bad cop – När Säpo kom hem till mig på lunch

 

Det var jag själv som satte igång maskineriet.

Jag hade ingen aning om vad det skulle leda till.

Jag mailade bara regeringskansliet och berättade att jag nu hade börjat skriva min egen blogg. Att jag äntligen hade fått ut förundersökningsmaterialet. Att jag inte tänkte sluta förrän min pappa fick begravas.

Jag trodde de skulle skicka ett standardsvar.

Istället hände detta:
Sju dagar efter att jag publicerat mitt inlägg på bloggen https://www.atmycasa.se/grundlag-abolition-ovillkorligtystnadsplikt-rattshaveri-estoniakatastrofen-12/ låg en hel dokumentär  ”Estonia och striden om kropparna” uppe på Statlig Radio/Sveriges Radio P1 dokumentar av Säpos journalist Erik Ridderstolpe – komplett med Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Mats Odell.

Hur är det ens möjligt?

Jag hade ju precis publicerat min berättelse. Och plötsligt satt de där, landets tyngsta politiker, och spelade teater i statlig radio. Exakt samma formuleringar. Exakt samma tidslinje. Men utan mig.

Det var då jag började förstå.

Erik Ridderstolpe, Ekot/SR, hade varit med från dag ett. Redan den 28 september 1994, när M/S Estonia förlist och låg på botten och folk grät i teve, var han där. Han hade mörklagt, styrt och kontrollerat berättelsen i trettio år. Kompis med en annan skådespelare ”överlevande” Anders Eriksson.

Jag kontaktade honom själv. Han ville komma hem till mig. ”Jag vill bara se vad du har fått fram”, sa han. Jag bjöd honom på lunch. Han satt i min soffa. Han låtsades intervjua mig. Han antecknade. Han nickade förstående.

Ingen intervju sändes någonsin.

Idag vet jag varför. Det var inget reportage. Det var ett dolt förhör. Erik Ridderstolpe var civil Säpo – en av de som kallas ”detektiver”. Han spelade rollen perfekt.

Sedan sa han att han skulle gå i pension. Han ljög. Underrättelsetjänst går aldrig i pension. De är livstidsanställda.

Istället skickade han hem nästa man: Alexander Gagliano. Också anställd av Ekot/Sveriges Radio. Gagliano satt i samma soffa. Samma lunch. Han tittade på mina dokument och sa rakt ut: ”Det här är ju Watergate-nivå. Det här är stort. Jag ska hjälpa dig. Men jag måste prata med mina chefer – Klas Wolf-Watz och Cilla Benkö.”

Jag trodde honom. Jag messade honom dagen efter.

Svaret kom blixtsnabbt: ”Du är en konspirationsteoretiker. Vi kan inte hjälpa dig.”

Bara så där. Från ”det här är Watergate” till ”du är galen” på mindre än 24 timmar.

Good cop. Bad cop.

Båda två. Samma mönster. Samma skådespel.

Det var inte två journalister. Det var två roller i samma pjäs.

Och då slog det mig med full kraft:

Hela svenska median var indragen. Inte bara Sveriges Radio. Inte bara en eller två personer. Utan hela maskineriet. Alla som jag trodde var oberoende. Alla som jag trodde skulle vilja veta sanningen.

Jag hade fortfarande trott att det handlade om en civil färjekatastrof. Att det var en tragisk olycka som någon ville mörklägga.

Nu förstod jag.

Det var aldrig en olycka. Det var en operation. Och jag – en vanlig anhörig – hade precis blivit ett hot mot hela teatern.

De hade skickat sina bästa skådespelare hem till mig. De hade ätit min mat. Druckit mitt kaffe. Och sedan vänt på handflatan.

Precis som i Kapitel 30. Precis som i E-gruppen. Precis som överallt.

Kontrollerad opposition. Fast den här gången kom den ända in i mitt eget hem.

Och jag satt kvar vid köksbordet när de gått. Med tallrikarna fortfarande framme. Och insikten som brann i bröstet:

De är överallt. De har alltid varit överallt.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 27 – Mönstret börjar visa sig

 

Jag visste bara inte vilket.
Men under den här perioden började jag läsa mer om människorna omkring mig.
Inte deras åsikter.
Inte deras inlägg i gruppen.
Utan deras bakgrund. Vilka var de egentligen? Vilka kretsar rörde de sig i?

Jag började upptäcka att flera av dem inte bara var anhöriga eller engagerade privatpersoner.
De rörde sig i media.
I finansvärlden.
I juridiken.
I politiken.

Tidningen Fokus återkom ständigt.
Jon Åsberg var chefredaktör.
Mats Holm intervjuade mig där.
Susanna Popova skrev där.
Inga-Britt Ahlénius var en del där.

Jag började läsa om hur Fokus kom till.
Den möjliggjordes genom finansiering från Nordstjernan AB.
Ordförande där var Johan Björkman.
Hans bror Per Björkman satt i E-gruppen som advokat.
En annan bror, Anders Björkman, hade varit involverad i Estoniafrågan redan på 1990-talet.

Det var första gången jag på allvar började se hur samma namn återkom i olika sammanhang.
Media.
Finans.
Juridik.
Politik.

Det var inte bevis på något.

Men det var inte heller slumpmässigt.

Samtidigt märkte jag att vissa frågor var möjliga att tala om offentligt.
Hål i skrovet.
Bogvisiret.
Militära transporter.
U-båtar.
Bomber och Granater.

Det gick att diskutera.

Det gick att skriva debattartiklar om.

Det gick att bli intervjuad om.

Men när jag talade om:
Sjöförklaringen.
Domstolen.
Att kräva juridiskt ansvar.

Då förändrades stämningen.

Det var som om jag rörde vid något som inte skulle röras.

Jag började ana att det fanns en osynlig gräns.

En gräns mellan det man kunde prata om
och det man inte skulle driva.
Jag kunde ännu inte sätta ord på det.
Men mönstret började visa sig.

Och jag stod mitt i det
utan att förstå hur stort det egentligen var.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 14 – När jag valde juridiken

 

I dag förstår jag något jag inte förstod då. I dag ser jag att gruppen redan från början hade bestämt vilka jag skulle få nära kontakt med.
Det visste jag inte då.

Det jag upplevde var att jag omedelbart fick nära kontakt
med två överlevande och en anhörig. De överlevande var Anders Eriksson och Sara Hedrenius. Den anhöriga var Elisabet Nilsson.

Det var med dem jag började tala.

Det var Anders Eriksson jag talade med varje dag.

Han blev min närmaste kontakt.
Min vän i det här.

Det var Anders som först skickade in en polisanmälan.
När han gjorde det, gjorde jag samma sak.
Men där började skillnaden mellan oss.

Anders godtog att polisen inte skickade någon målsägandekopia.
Han godtog att den gamla utredningen inte öppnades igen.
Han godtog att ingen ny förundersökning inleddes.

Det gjorde inte jag. Jag började fråga.
Jag tjatade på Anders Erisksson
Jag tjatade på Sara Hedrenius
Jag tjatade på Lennart Berglund
Jag tjatade på Elisabeth Nilsson
Jag tjatade på hela E-gruppen.

Vid den tiden hade jag fått kontakt med 89 anhöriga och överlevande.

Jag ville att vi skulle gå samman. Jag ville att vi gemensamt skulle polisanmälaatt staten vägrade svara på varför de döda inte omhändertagits, varför ingen sjöförklaring genomförts, och varför ingen av de överlevande –inte ens besättningen – hade fått vittna under ed i domstol.

För mig var det självklart.

Om vi menade allvar med att det pågick en mörkläggning
måste vi använda juridiken.

Det var där något började förändras.

Inte öppet.
Inte uttalat.

Men jag märkte att mina frågor inte togs emot. Jag förstod fortfarande ingenting. Jag trodde att vi samarbetade.

Det var då hånet började.

Jag fick upp min fråga i Konstitutionsutskottet, KU.
Inte en gång. Utan två gånger.

Det var där jag för första gången på allvar kände
att något var fel. Det jag upptäckte såg jag tydligast genom en av gruppens politiker. Per-Arne Håkansson, socialdemokrat.
Han satt själv i KU vid båda tillfällena.
Ordförande i KU var moderaten Karin Enström.

När vi hade möten över Zoom gapskrattade Per-Arne åt mig.

Han sa att jag var dum i huvudet som trodde att KU skulle ta upp frågan.

Själv hade trott att det var polisen som utreder brott i Sverige.
Det visade sig att när man polisanmäler politiker är det KU som avgör om polisen ska utreda.
Det är inte polisen som beslutar det.

Det hade jag inte vetat.
Jag hade trott att rättssystemet fungerade annorlunda.

Under mötena hånades jag öppet.
Ingen sa emot.
Inte en enda av de femtio stod på min sida.

Alla var tysta.

För mig var det ofattbart.

De talade om sanningen. De talade om mörkläggning.

Men när jag drev frågan juridiskt ville ingen att det skulle utredas av polis och åklagare.

Det var då jag började förstå att vi inte arbetade mot samma mål.
Det var då jag insåg att det fanns något som kallades kontrollerad opposition.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg