Efter tv-serien ”Estonia-fyndet som ändrade allt” uppstod en rörelse.
Facebook-grupper växte fram över en natt.
Instagramkonton startades.
Diskussionerna gick varma.
Jag var inte ensam längre.
Barn till omkomna och överlevande började hitta varandra.
Vi var många som burit på samma frågor i över tjugofem år.
Med saknad.
Med en sorg som aldrig fått ett juridiskt avslut.
Till slut publicerades ett öppet brev i Dagens Nyheter.
Vi var 89 barn till omkomna och överlevande som skrev under.
Jag var en av dem.
Detta var inte politiker.
Inte journalister.
Inte experter.
Detta var föräldrar som förlorat sina barn.
Barn som förlorat sina föräldrar. Precis som jag.
Män som förlorat sina fruar.
Fruar som förlorat sina män.
Syskon som förlorat sina syskon.
Människor som överlevt.
Människor som mist sina närmaste i en fruktansvärd katastrof.
Vi krävde en ny, oberoende utredning.
Vi krävde svar.
Vi krävde att alla oklarheter skulle redas ut.
Det handlade om hålet i skrovet.
Om bogvisiret.
Om militära transporter.
Om okända fartyg.
Om varför kroppar inte bärgades.
Allt detta var frågor som behövde svar.
Jag skrev under.
Men redan där började jag se något.
Vi talade om symtomen.
Om det som syntes.
Om det som kunde diskuteras.
Om det som gick att publicera.
Men vi talade inte om det jag uppfattade som orsaken.
Ingen talade om:
Varför ingen sjöförklaring genomförts.
Varför ingen rättslig prövning skett.
Varför överlevande – inte ens besättningen – aldrig hörts under ed.
Varför de döda aldrig omhändertagits genom ett juridiskt beslut.
Jag började därför skriva till de 89 personligt drabbade.
Jag föreslog att vi skulle gå samman.
Att vi gemensamt skulle polisanmäla vägran att utreda.
Eller ännu hellre – lämna in en stämningsansökan.
Om vi var 89 personligt drabbade
borde vi kunna kräva en juridisk process. borde vi kunna kräva att saken prövades i domstol.
Detta var inte en medial fråga för mig.
Detta var en juridisk fråga.
Ingen var intresserad.
Inte en enda.
Det var den största käftsmällen.
Inte från politiker.
Inte från myndigheter.
Utan från dem som själva bar samma förlust.
Vi delade sorgen.
Men vi delade inte vägen framåt.
Det var där jag började förstå
att det finns en avgörande skillnad mellan att kräva en ny utredning
och att kräva juridiskt ansvar.
Det ena kan diskuteras i pressen.
Det andra måste prövas i domstol.
Och när det kom till domstol
stod jag helt ensam. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg