REGERINGEN UNDER LEDNING AV STATSMINISTER INGVAR CARLSSON.

 

Vi vet idag att det var den borgliga regeringen under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt som uppsåtligt fråntog polisen, genom regeringsbeslutet daterat redan dagen efter katastrofen,  deras självklara arbetsuppgifter med att i direkt anslutning till katastrofen påbörja omhändertagande av de omkomna som gått att återfinna.

Estoniakatastrofen

Den 7 oktober 1994 är det socialdemokraterna som kommer till makten under ledning av statsminister Ingvar Carlsson med statsråd Mona Sahlin som ställföreträdande statsminister.

Den fruktansvärda hantering gällande de omkomnas kroppar och även oss anhöriga blir då än värre!
Inte heller statsminister Ingvar Carlsson ber polismyndigheten att omedelbart påbörja omhändertagande av de omkomna, trots att Ingvar Carlsson ett flertal öppet gått ut i tv och press och lovat alla oss anhöriga och hela svenska folket att ”precis allt ska göras för att omhänderta de omkomna så att de kan få bli begravda”

Istället påbörjar då Sveriges regering, i samarbete med riksdagen,  under ledning av statsminister Ingvar Carlsson, detta fruktansvärda, kostsamma och tidskrävande arbete med att mörklägga orsaken till MS Estonias förlisning och de fortsätter arbetet med det den tidigare regeringen under Carl Bildt påbörjade redan dagen efter katastrofen, nämligen att iscensätta en helt ny sanning om vad som egentligen inträffat.

Idag vet vi att om inte det fruktansvärda regeringsbeslutet överhuvudtaget aldrig hade skrivits så hade aldrig denna mörkläggning behövt göras. De omkomna som gått att återfinna hade då varit begravda för 27 år sedan. Orsaken till förlisningen hade varit utredd och klar för 25 år sedan.
Men valet svenska staten gjorde, av oförklarlig anledning, var att istället anlägga en massgrav och påbörja denna hemska mörkläggning.

Den 11 oktober lämnar Sjöfartsverket in sin första rapport , dnr 199-9440401 (denna rapport går att finna hos Riksarkivet om någon vill läsa). I denna rapport uppger Sjöfartsverket att det var möjligt att omhänderta de omkomna!
Varför spiller Sveriges regering både tid och pengar på att undersöka om det går att omhänderta de omkomna? Regeringen visste självklart att polisen hade kunnat börja omhändertagande av de omkomna redan dagen efter katastrofen. Detta att regeringen hittar på att helt fel myndighet (Sjöfartsverketr) ska forska i om det går att utföra en arbetsuppgift som egentligen är en annas myndighet (polisen) självklara arbetsuppgift är enbart ett skådespel för att vi anhöriga och hela svenska folket inte ska förstå sanningen om att de omkomna absolut inte får omhändertas.

All sanning med denna mörkläggning startar med de omkomnas kroppar och detta regeringsbeslut,  för sanningen är så otroligt enkel. Hade regeringen velat omhänderta de omkomna så hade man självklart gjort det!

Men detta ville alltså inte Sveriges regering utav någon anledning fick inte dessa omkomna oskyldiga passagerarna alltså omhändertas för att få bli begravda.

Sveriges regering under ledning av Ingvar Carlsson valde uppsåtligt att lägga hela denna hantering, av Europas värsta fartygskatastrof i modern tid, på två människor. Varav ingen av dem tillhör svensk rättsväsende. Den ena är en man, en jurist från sjöfartsverket vid namna Johan Fransson. Den andra är en nyanställd, helt utan erfarenhet, kvinna som vid denna tidpunkt blev anställd som kommunikationsminister Inez Uusman.
Dessa två personer blev helt ansvariga för denna fruktansvärda katastrof!

Hur kommer det sig f d statminister Ingvar Carlsson?

Varför fick inte andra departement ansvar att hjälpa till med hanteringen av denna hemska katastrof som tog minst 1000 människors liv?
Framförallt justitiedepartementet som ansvar för rättsväsendets myndigheter i Sverige . En förundersökning av svensk ”vanlig” polis hade ju redan upprättats samma dag som katastrofen inträffade. Brottsrubricering löd ”vållande till annans död” så varför fick inte justitiedepartementet,  som är det absolut självklaraste departement hjälpa till?

Hur förklarar Ingvar Carlsson det?

Varför fick inte civildepartementet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilliga organisationer vara med i hanteringen?
Varför fick inte Socialdepartementet som har ansvar för häls- och sjukvård vara med?

Det enda departement som överhuvudtaget fick uttala sig var alltså det departement som Sjöfartsverket löd under, kommunikationsdepartementet.
Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig?
Man kan också ställa sig en av de allra viktigaste frågorna: Hur kommer det sig att inte en enda journalist i Sverige överhuvudtaget reagerade på detta helt galna  att inte låta justitiedepartementet bära ansvaret, när både ”vanlig” polis och säkerhetspolisen, som utredde katastrofen, lyder under justitiedepartementen?

Bedrövligt av hela Sveriges journalistkår!

I december 1994, dyker Rockwater på Estonia, den officiella förklaringen är att även de ska ned och se om det går att omhänderta de omkomna. Men som vi vet idag, hade polisen istället fått göra sitt arbete hade ju redan de omkomna som gått att återfinna varit omhändertagna redan. Detta dykuppdrag hade på inget sätt med de omkomna att göra. Uppdraget låtsades vara beställt från Sjöfartsverket, men den inofficiella sanningen är att det är polisen som leder dykarnas arbete.
Med på dykplattformen var polisen, antagligen säkerhetspolisen i och med att det var de som utredde den brottsliga biten av katastrofen. Enligt dykledare Ray Honor var dykarna enbart nere i vraket för att vara ögon för polisen. Dykarna skulle samla in dokumentation, och fota av vissa av de omkomnas ansikten för identifiering. Men dykarna fick absolut inte omhänderta en enda kropp, trots att de var tvungna att flytta på de omkomna människorna för att kunna bryta sig in i speciella hytter.

Då ställer vi oss frågan, varför är polisen med på dykplattformen? Den officiella sanningen är ju att man ska undersöka om det går att omhänderta de omkomna.
Polisen visste ju redan dagen efter katastrofen hur de skulle omhänderta de omkomna.

Vilken är då den inofficiella sanningen om varför polisen är med på Rockwaters dykplattform i december 1994. Och varför är det polisen som styr vad dykarna ska leta efter? Den officiella versionen påstår ju att det är sjöfartsverkets jurist Johan Fransson som ska styra dykarna för att de ska se om man kan omhänderta någon omkommen?

Den viktigaste frågan när det gäller Rockwaters dykuppdrag är självklart, för oss anhöriga, varför omfattade inte uppdraget ett innefattande att omhänderta de döda kroppar man kunde finna?
Varför innefattar dykuppdraget enbart att finna dokumentation och identifiera döda?
Varför var sökandet av dokumentation och identifiering av döda så mycket viktigare än omhändertagande av de omkomna?

För mig som anhörig innebär detta att svenska staten ”slösade” 15 miljoner av skattebetalarns pengar helt i onödan. Alla visste ju redan att det gått att omhänderta de omkomna som man kunnat återfinna!

Varför mörklägger man detta dykuppdrag och skyller på omhändertagande av de omkomna, när man redan dagen efter katastrofen beslutat att inga omkomna ska omhändertas!

I morgon ska vi titta närmare på hur fruktansvärt regeringen under ledning av Ingvar Carlsson utfört grova brott mot de omkomna refererande till Sveriges griftefridslag, det vill säga vår äkta griftefridslag, inte den lag som Ingvar Carlsson tillsammans med vår riksdag konstruerade den 27 augusti 1995.

Nu ropar Stefan, dags att lämna datorn och kliva ut på bodegan, underbar ljummen sommarkväll.

 

Tack för att ni orkar läsa och engagera er, det betyder oerhört mycket, inte bara för mig, utan för alla anhöriga som kämpat för sanningen i numera 28 år.

//Åsa

 

 

DE SISTA DAGARNA AV MITT GAMLA LIV

 

Allt startade den 28 september 2020, jag satt i tv soffan med Stefan bredvid mig, Eskil låg i mitt knä. Tekannan stod på soffbordet ljusen var tända vi skulle titta på dokumentären,  ’Estonia-fyndet som ändrar allt’
Det hade just denna kväll gått 27 år sedan jag förlorade min pappa i samband med att MS Estonia förliste natten den 27-28 september 1994.
Allt jag så länge tänkt och funderat över kom fram i dokumentären.
Vad skulle jag göra nu?

Estoniakatastrofen

Jag började lite försiktigt att göra egna efterforskningar jag började söka information på Riksarkivet .  Någonstans inom mig kände jag nu är det dags … dags för mig att forska vidare i den fråga som jag ställt mig så undrande inför under halva tiden av mitt liv,
-”Varför får jag inte begrava min pappa?”

Estoniakatastrofen

Jag fortsätter samtidigt min vardag, jag fotar till Blomsterfrämjandet till Rörstand, jag stylar upp fina bilder med vackra blommor och härliga dukningar jag njuter av mitt arbete och allt det vackra.
Julen närmar sig, som många av er vet så gillar jag julen, jag älskar allt med julen!

Estoniakatastrofen

Torsdagen den 17 december 2020 sitter jag och bläddrar på Riksarkivets sidor under delen som handlar om Estoniakatastrofen, det finns tusentals dokument dokumenten ligger sorterade under flera olika delar, det är inte lätt att hitta.

Som ett slag i magen slår regeringsbeslutet emot mig.
Ett regeringsbeslut jag aldrig hört talas om och här har jag det mitt framför mig. Jag läser om och om igen … jag försöker förstå vad som står.
Chocken gör mig mållös.

Estoniakatastrofen

Det är mitt eget land, min egen regering som beslutat att min pappa inte får bli begravd.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att polisen inte får omhänderta en enda av de omkomna.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att istället för att göra det enda rätta det enda humana att omhänderta de kroppar som går att återfinna, väljer att anlägga en massgrav.

I Sverige är det polisen som omhändertar döda människor eller de delar av döda människor man kan återfinna. Detta sker vid alla olyckor och katastrofer oavsett om det gäller bränder, flygkrascher, tågolyckor, drunkning, bombdåd, skjutningar, självmord eller bilolyckor. Det är alltid polismyndigheten som bär ansvar om döda människor. Sjöfartsverket har överhuvudtaget inget ansvar vad gäller omkomna personer. Detta regeringsbeslut är vad vi i Sverige kallar ministerstyre, ministerstyre är förbjudet i Sverige ”Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre.”

I denna massgrav ligger fortfarande min pappa och runt 800 andra människor kvar trots att det idag har gått 28 år sedan katastrofen. Inräknat i denna siffra är barn under 6 år, den ”svarta” arbetskraften och fripassagerna som besättningsmän bjudit med, det vill säga de människor som inte finns noterade på någon passagerarlista.

Vi hoppar fram till juni år 2021, jag har efter tre månaders kamp äntligen fått rätt som målsägare att hämta ut polisens tidigare förundersökning gällande Estoniakatastrofen. Den lades ned den 18 februari 1998 med orden ”Däremot har de rykten som alltsedan förlisningen varit i svang om helt andra orsaker till katastrofen, som till exempel sabotage, inte varit föremål för utredningen eftersom dessa huvudsakligen haft karaktär av fantasier […] Inte heller anser jag att några dykningar skulle bringa klarhet i ansvarsfrågan. Den omständigheten att dessa skulle kunna bekräfta eller dementera huruvida det finns hål i skrovet medför enligt min uppfattning att ansvarsfrågan att göra.
Jag måste verkligen ställa mig frågan att antagadet, som chefsåklagare Tomas Lindstrand gör i samband med att han lägger ned förundersökning, att hål i skrovet på en sjunken båt inte har med ansvarsfrågan att göra framstår som något obetänksamt. Chefsåklagare Lindstrand struntar helt enkelt att låta någon dyka ned och titta om det finns några hål på Estonias skrov. Detta är inte av intresse anser chefsåklagare Lindstrand!
I dag år 2022 vet vi att det finns otroligt många hål. Hittills har 9 stycken upptäckts och även andra skador på Estonias skrov.

Stefan och jag åker in till Kungsholmen till det gamla vackra polishuset på Norra Agnegatan och hämtar ut min kartong gällande den tidigare nedlagda förundersökningen.

Av 27 stycken kopieringskartonger innehållande runt 1000 papper i varje kartong, får jag ta del av en kartong. Resterande 26 kartonger är belagda med sekretess.  Hur kommer det sig? Om allt, som Sveriges regering och riksdag påstår, enbart handlar om en ”olycka” att det var ett bogvisir som föll av.
På vilket sätt kan då denna ”olycka” leda till sekretessbeläggning av 26 kartonger och vidare, hur kommer det sig att denna ”olycka” där ett bogvisir på en Estnisk färja föll av hamnat under Svensk försvarssekretess?
Hur kan ens en Estnisk civil passagerarfärja hamna under Svensk försvarssekretess? Vad har det Svenska försvaret överhuvudtaget med att ett bogvisir på en Estnisk civil passagerarfärja föll av, när detta dessutom skedde på internationellt vatten det så kallade ”fria havet”?

I kartongen hittar jag sju sidor från Stockholms polisen,  beviset som gör att tårarna rullar nedför min kinder. Polisen ville, polisen hade redan långt gånga planer för hur de skulle omhänderta de omkomna som gått att återfinna i direkt anslutning till katastrofen. Allt detta skriver Polismyndigheten i Stockholm om redan den 29 september 1994, dagen efter katastrofen, i ett brev ställt till Statens haverikommission.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Detta brev från polisen är alltså daterat samma dag som regeringen beslutar att frånta polisen deras arbetsuppgifter. Jag kan inte sluta gråta, polisen tänkte, polisen villemen polisen fick inte.
Inte en enda av de omkomna fick omhändertas av Sveriges regering och riksdag, inte en enda.

Genom detta fruktansvärda regeringsbeslut utfärdat under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt så bestämmer Sveriges regering och riksdag att frånta polisen deras arbete och följden av detta blev alltså att inte en enda av de omkomna omhändertogs.

 Statens haverikommission är de som i Sverige har till uppgift att utreda orsaken till alla olyckor och katastrofer. Statens haverikommission fick redan samma dag som förlisningen i uppdrag av Sveriges regering att hjälpa Estland och Finland med utredningen av orsaken till förlisningen.
I Sverige är det Statens haverikommission som utreder orsaken till olyckor eller katastrofer och Polismyndigheten som omhändertar omkomna och som vidare utreder om något brottsligt kan ha begåtts i samband med en olycka eller en katastrof.

Den 3:e oktober 1994 vet fortfarande inte polismyndigheten i Stockholms län att Sveriges regering och riksdag har beslutat att frånta polisen deras självklara arbetsuppgift.  Här nedan ser ni det PM där polisen har noterat i punktform om hur omhändertagande hade kunnat fortlöpa om de bara hade fått möjligheten.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Jag grät när jag insåg att om inte Sveriges regering hade skrivit detta regeringsbeslut så hade många av oss fått möjligheten att ta farväl av våra barn, syskon, partners och föräldrar. Deras kroppar hade varit begravda för 27 år sedan.
Mina tankar finns, som mamma, farmor och mormor, hos alla mammor och pappor som fråntogs möjligheten att få ta farväl och få begrava sina älskade barn.
Vetskapen om detta gör mig mycket ledsen. Hur kunde detta få hända i ett civiliserat land, en demokratisk rättstat, i fredstid, i modern tid.

Varför gjorde vårt eget land detta emot oss anhöriga?
Vilka synnerliga skäl fanns och finns fortfarande, för att frånta oss möjligheten att begrava våra familjemedlemmar. Vad visste Carl Bildt redan dagen efter katastrofen som gjorde att han tvingades fatta detta vidriga beslut?
Varför måste dessa oskyldiga passagerna straffas? Det enda de gjorde var att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Passagerna reste på en vanlig,  vad man brukade benämna lite skämtsam som ”fyllefärja” här i Stockholm under åtminstone min ungdom på -80 och 90-talet.
Varför fick inte och varför får fortfarande inte dessa människor bli omhändertagna?

Hur kan detta få fortgå i mitt eget land Sverige?  Varför får aldrig sanningen om dem jag väljer att kalla, ”Sveriges bortglömda människor”, komma fram.
Och framförallt varför vågar eller får, inte en enda journalist i hela vårt land nämna dessa omkomna, huvuddelen Svenska medborgare.

Estoniakatastrofen
Foto: Tv4-nyheterna

Idag finns det inte en enda journalist som vill berätta min historia. Jag har kontaktat alla stora media i Sverige. Svt, Sveriges Radio bland annat Ekot, TT, Tv4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Fokus, Göteborgsposten, Fria tider och Bulletin. Jag har vänt mig till poddar och YouTube kanaler. Ingen av dessa kan hjälpa mig. Till alla dessa instanser har jag skickat både regeringsbeslutet och de dokument där vi kan se att Svensk polis velat omhänderta de omkomna. Alla vet om besluten vad gäller de omkomna men ingen vill berätta den för allmänheten. Trots att alla konkreta fakta jag har kommer från Riksarkivet och Svensk polismyndigheten.
Den 9 september 2021 kom tv 4 – nyheterna hem till mig för att göra en intervju.   – ”Äntligen skulle någon anhöriga, jag, få berätta min historia”. Intervjun skulle i första hand handla om de tre kroppar Statens haverikommission upptäckt i juli 2021 som låg ovanpå Estonias vrak. Kroppar som vi inte vet tillhör förlisningen av Estonia eller om det är helt nya kroppar som dumpats på platsen. Karl Mogren, på nyheterna Tv4,  ville intervjua mig som anhörig om vad jag ansåg om att inte polisen fick omhänderta dessa upptäckta kroppar. Sveriges regering hade bestämt detta.  Tv4-nyheterna valde att redigera bort precis allt jag sa och själva redigera ihop hela intervjun så att det passade dem. Det vill säga jag blev helt fråntagen min yttrandefrihet, i Sverige, i mitt eget hem år 2021.
Veckan efter kom ”Kalla fakta” hem till mig för att göra ett större inslag gällande mig och min berättelse som anhörig till en omkommen som fortfarande låg kvar i vraket efter MS Estonia. Det var Axel Ellung som var intervjuare.
Inslaget fick aldrig sändas!

Idag skriver jag, tillsammans med en författare, på en bok om min sanning, som anhörig till en omkommen i Estoniakatastrofen.  Boken kommer att handla om varför jag inte får begrava min pappa. De snart två år jag spenderat, nästan dygnet runt, som efterforskningar till min bok har gett mig kunskap och framförallt vetskap om saker jag önskar att jag aldrig fått veta.

Idag finns det stunder jag önskar att jag aldrig ställt mig frågan -”Varför får jag inte begrava pappa?”  De senaste åren av mitt 62- åriga liv har varit otroligt arbetssamma. Det jag behövt uppleva från våra Svenska myndigheter är förskräckligt.

För mig är även detta blogginlägg något av det värsta jag skrivit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag en dag skulle behöva skriva detta.
Jag gör det för att jag vill försöka förklara vart jag har tagit vägen. Jag vill gärna förklara varför jag helt avskärmat mig från det vanliga blogglivet.

Den 17 december 2020 när jag hittade regeringsbeslutet, klev jag över en tröskel. Jag förstod att detta skulle ta all min tid. När jag vände mig om var en dörr stäng. Känslan var att dörren var stängd för alltid. I dag gläntar jag lite på den dörren och jag har plockat fram min kamera som legat gömd i min garderob så länge. Kanske kan jag kombinera den väg jag numera känner att jag måste gå vidare på, med mitt gamla liv. Jag vill att min blogg ska fortsätta på sin gamla väg, men delar av min nya resa måste jag självklart väva in. Den sanning jag fått reda på om mitt eget land, kan jag aldrig bortse ifrån.

Min kamp har inget att göra med, som en del människor verkar tro, min sorg efter pappa.  Den sorgen har jag bearbetat för många år sedan, min kamp handlar om principen att alla människor,  oavsett på vilket sätt de mist sitt liv, måste få möjligheten att bli begravda.
Denna möjlighet får aldrig fråntas dem av Svenska staten!

Ni är varmt välkomna att följa med!  //Åsa

 

PS. Vill även passa på att tacka er alla som undrat vart jag försvann med både blogg och instagram. Varmt tack! 🥰