E-gruppen hade funnits i tjugofem år.
Den bestod av överlevande.
Anhöriga.
Jurister.
Advokater.
Journalister.
Militärer.
Riksdagspolitiker.
Det var ingen liten sammanslutning.
Det var människor med erfarenhet.
Med utbildning.
Med politisk insyn.
Vid den tidpunkt då jag valde att lämna gruppen bestod den av följande personer
(vissa hade tillkommit och andra lämnat under åren):
Henrik S. Järrel – skådespelare och politiker (M)
Anders Eriksson – överlevande
Åsa Eriksson – polis, dotter till överlevande Anders Eriksson
Anders Ulfvarson – professor emeritus i marin konstruktionsteknik, Chalmers
Anna-Carin Wallenstein – anhörig
Bertil Calamnius – anhörig
Björn Söder – politiker (SD)
Camilla Hansén – politiker (MP)
Carl Eric Laantee Reintamm – överlevande
Claes-Göran Wetterholm – etnolog, författare och forskare
Elisabet Nilsson – anhörig
Finn Bengtsson – politiker (M)
Helene Björklund – anhörig
Henrik Evertsson – journalist och filmare
Inga-Britt Ahlenius – journalist och ämbetsman, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och tidigare chef för FN:s internrevision
Jan Grafström – överlevande
Jan Sannerstam – teknisk direktör
Johan Ridderstolpe – militär och författare
Kenneth Rasmusson – journalist
Kent Härstedt – överlevande och politiker
Kjell Högkil – Försvarsmakten
Lars Borgnäs – journalist
Lars Grundberg – diplomat och hovfunktionär
Lasse Johnsen – anhörig
Lennart Berggren – journalist
Lennart Berglund – anhörig, ordförande för SEA
Lennart Nord – anhörig
Linnea Karlsson – anhörig
Mats Ekdahl – generaldirektör, Styrelsen för psykologiskt försvar
Mats Holm – journalist
Mats Wikner – advokat
Mikael Axelsson – anhörig
Mikael Oscarsson – politiker (KD)
Mikael Öun – överlevande
Olle Hammarström – anhörig
Per Björkman – advokat
Per-Arne Håkansson – politiker (S)
Peter Jeppsson – Försvarsmakten
Rasmus Ling – politiker (MP)
Rolf Sörman – överlevande
Rolf Tufvesson – politiker (KD)
Ruben Agnarsson – journalist
Sara Hedrenius – överlevande
Stig Zandrén – författare
Susanna Popova – journalist
Sven Ruin – författare
Tom Heyman – politiker (M)
Tuve Skånberg – politiker (MP)
Ville Torsti – anhörig
Stefan Torsell – opinionsbildare
Örjan Norlin – anhörig
Detta var den grupp som sade sig arbeta för en bättre utredning av Estoniakatastrofen.
Detta var den grupp jag anslöt mig till. De talade om mörkläggning.
Om brister. Om att sanningen aldrig kommit fram.
Samtalen handlade om teorier.
Om alternativa förklaringar.
Om vad som kunde ha hänt.
Men något saknades.
Jag började se ett mönster.
Vi talade om symtom.
Om hål.
Om transporter.
Om rykten.
Om detaljer.
Men aldrig om orsaken.
Aldrig om varför det som enligt lag ska ske efter en katastrof
inte hade skett.
Aldrig om varför ingen sjöförklaring hållits.
Aldrig om varför ingen rättslig prövning genomförts.
Aldrig om varför de överlevande inte hörts under ed.
Aldrig om varför de omkomna inte omhändertagits.
Jag hade gått in i gruppen för att söka orsaken.
Men samtalen stannade vid symtomen.
Det var då jag började ställa den enkla frågan:
Om ni i tjugofem år sagt att det pågår en mörkläggning –
vad har ni då gjort juridiskt?
Har ni polisanmält?
Har ni krävt rättslig prövning?
Har ni försökt få till stånd en sjöförklaring?
Har ni begärt att överlevande ska höras under ed?
Jag fick inga tydliga svar.
Tjugofem år hade gått.
Och ändå fanns ingen rättsprocess.
Det var där något började skava.
Inte högljutt.
Inte dramatiskt.
Men tillräckligt för att jag skulle fortsätta fråga.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg