Etikett: svensktstyrelseskick

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 21 – Anmälan om mord – massmord

 

Efter att ha gjort flera anmälningar digitalt
beslutade jag mig för att åka in personligen.
Jag åkte till Stockholms polishus på Kungsholmen.
Jag ville överlämna anmälan direkt till en polis.

Det jag skulle anmäla var inte ett inbrott.
Inte en stöld.
Jag skulle anmäla mord på min pappa. Och massmord på över 800 personer.

Det kändes overkligt att ens säga orden högt.

Jag tog en nummerlapp
och satte mig i väntrummet. När mitt nummer ropades upp visade jag mitt körkort och sa:

Jag vill anmäla mord på min pappa
och massmord på över 800 personer.

Poliskvinnan reagerade inte synbart.

Jag bad att få tala med en polis i ett enskilt rum. Jag ville inte stå vid disken inför människor som anmälde cykelstölder och inbrott.

Hon gick iväg och frågade.
Jag fick besked att det inte var möjligt.

Jag uppgav då att ärendet skulle överlämnas
till Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
Åklagaren Karolina Wieslander hade i media sagt att det enda som juridiskt skulle kunna prövas var om det handlade om mord, eftersom övriga brott var preskriberade.

Det var därför jag gjorde anmälan.

Poliskvinnan sa att ärendet skulle skickas vidare.

Samma eftermiddag blev jag uppringd
av en Augin Bardimet, inspektör på utredningsjour 6 PO Sthlm City.
Han frågade om jag var galen som trodde att jag kunde anmäla att min pappa blivit mördad.

Dagen därpå fick jag besked att ärendet lagts ned.

Det var inte Karolina Wieslander som fattat beslutet.

Det var en annan åklagare, Marina Chirakova. Min polisanmälan hade inte överlämnats till Karolina Wieslander trots att jag både skriftligt och muntligt bett om det eftersom det var Karolina Wieslander som var åklagare när det gällde Estoniakatastrofen.

Senior åklagare Marina Chirakova lade ner min polisanmälan med motiveringen att mord/massmord inte lyder under allmänt åtal.

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv
anmält ett mord, ett massmord.

Nu gjorde jag det.
Inte för att jag visste vad som hade hänt. Utan för att om det fanns uppsåt
måste det prövas juridiskt.

Nedan återger jag min polisanmälan i sin helhet.
Detta är den anmälan som lades ned dagen därpå.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 19 – Sekretessen

 

Det var först genom ett formellt beslut
som jag började förstå vad som hade hänt.
Mina polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Inte bara för allmänheten. Utan även för mig.

Jag hade anmält brott. Jag var målsägande.
Ändå fick jag inte ta del av mina egna handlingar.

Till slut fick jag ett beslut från polismyndigheten rättsavdelningen.
I beslutet framgick att mina anmälningar omfattades av sekretess.
Samtidigt stod det i samma beslut från Polismyndigheten
att anmälningar inte får sekretessbeläggas i förhållande till den som själv gjort anmälan.

Det var något mycket märkligt i detta.
Jag vet ju själv vad jag har anmält.

Hur kan man sekretessbelägga en anmälan för den person som skrivit den?

Vad är det som i så fall hemlighålls – innehållet jag själv formulerat,
eller något som lagts till efteråt?

Det var först efter detta jag fick besked
att jag kunde hämta ut målsägandekopiorna.
Jag fick själv åka till gamla polishuset på Kungsholmen.

Där fick jag till slut kopior på mina anmälningar.
Alla – utom den första.

Den från den 16 november 2020
har jag fortfarande inte fått.

Vid det laget hade lång tid gått.

Datum och brottsrubriceringar
hade redan ändrats i SU:s versioner. Möjligheten att överklaga förändringarna var i praktiken förbi.

Jag hade gått från att vänta på en kopia till att försöka få tillgång till mina egna handlingar. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 18 – Särskilda utredningar

 

Efter att jag gång på gång fått beskedet
att mina polisanmälningar inte fanns registrerade
kopplades en ny avdelning in. Särskilda utredningar. SU.

Det var första gången jag hörde talas om dem.

Jag fick kontakt med en registrator där.
Jag kallades till deras lokaler på Kungsholmen. Men jag fick aldrig kliva in.Två personer kom ut på trottoaren och mötte mig utanför byggnaden.

De lämnade över handlingar. Det jag fick i handen var inte kopior på de anmälningar jag själv hade skrivit.
Det var SU:s versioner. Datum var ändrade. Brottsrubriceringar var ändrade.

Det jag hade anmält
stod inte formulerat så som jag hade skrivit det.

Jag hade fortfarande inte fått ta del
av mina ursprungliga anmälningar.
När jag därefter åkte till polismyndigheten på Kungsholmen
fanns ingen av mina anmälningar registrerad där.

De fanns inte i det öppna systemet.De fanns endast hos Särskilda utredningar. Och vanlig polis hade inte tillgång till dem.

Jag förstod inte hur systemet var uppbyggt.
Jag hade trott att en polisanmälan registreras och blir synlig i samma register.

Här mötte jag något annat.
Ett ärende som existerade – men inte där jag hade trott.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 16 – Målsägandekopian

 

När jag skickade in min första polisanmälan den 16 november 2020
förväntade jag mig något enkelt. En målsägandekopia.
Det låter administrativt. Men det är inte administrativt.
En målsägande är en person som har lidit skada av ett brott.
När en polisanmälan registreras ska den som är målsägande få en kopia av sin anmälan. Det är beviset på att ärendet finns.
Det är beviset på att du är part i ett brottsmål.

I mitt fall var jag målsägande därför att:
Min pappa dog.
Hans kropp omhändertogs aldrig.
Jag fick aldrig begrava honom.
Ingen sjöförklaring genomfördes.
Hans död har aldrig prövats juridiskt genom att överlevande besättningsmän fått vittna under ed.
Det är skada. Det är inte en åsikt.
Det är en juridisk kategori.

Enligt polisens information ska en kopia på anmälan skickas inom cirka tio arbetsdagar.

I dag, år 2026, beskriver polisen det så här:
– Kopian skickas normalt till digital brevlåda inom 48 timmar.
– Saknar man digital brevlåda skickas den med post inom cirka tio arbetsdagar.
– Vid e-anmälan får man ett temporärt ärendenummer direkt.
– När anmälan registrerats får den ett diarienummer.

Det är rutinen.

Men jag fick ingen kopia.

Inte efter tio dagar.
Inte efter två veckor.
Inte efter en månad.

Jag ringde 114 14.

Jag väntade.
Jag ringde igen.
Åren gick.

Sex år har nu gått.

Jag har fortfarande inte fått någon målsägandekopia på min första anmälan från den 16 november 2020. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg