Efter att jag sett tv-serien Estonia – fyndet som ändrar allt
fattade jag ett beslut.
Jag skulle skriva en bok. Inte om teorier. Inte om spekulationer.
Utan om oss anhöriga.
Om hur vi fråntagits rätten att begrava våra döda.
Om hur katastrofen aldrig prövats i domstol.
Om hur sorgen lämnats utan juridiskt avslut.
För att förstå mer kontaktade jag Lennart Berglund,
ordförande i SEA – Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga. Han berättade att det fanns en grupp i Sveriges riksdag – Estoniagruppen, E-gruppen.
En sammanslutning som under många år arbetat för att klarlägga vad som hänt gällande Estoniakatastrofen.
Jag fick rådet att höra av mig till Henrik Järrel. Gruppen leddes av skådespelaren, politikern (M) och frimuraren Henrik Järrel, och fråga om även jag kunde få vara med.
Det var så det började. Inte genom konflikt. Inte genom misstänksamhet.
Utan genom en rekommendation från de anhörigas, SEA, egen ordförande.
Den beskrevs som en grupp inom Sveriges riksdag.
En sammanslutning av överlevande, anhöriga, politiker, jurister, militärer och journalister som under 25 år arbetat för att klarlägga vad som hänt.
De sade att de sökte sanningen.Det var det enda jag behövde höra.
Jag var ny i allt detta. Jag hade precis börjat ställa mina frågor.
Jag hade ännu inte förstått hur systemet fungerade.
När jag kom in i gruppen upplevde jag det som att jag hittat människor
som stod på samma sida som jag.
Människor som också ville veta varför.
Människor som talade om mörkläggning.
Människor som sade att rättssystemet inte fungerat.
Jag trodde att vi delade mål.
Att vi ville samma sak.
En juridisk prövning.
En sjöförklaring.
Vittnesmål under ed.
En rättslig process.
Jag visste inte då hur gruppen faktiskt arbetade.
Jag visste inte att de under alla dessa år inte hade använt juridiken.
Jag trodde att de talade om sanningen.
Och jag trodde på dem. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg