EN OFFICIELL SANNING ELLER EN INOFFICIELL SANNING

 

Ofta hör man ordet officiell när myndigheter uttalar sig. Man kan till exempel tala om ett officiellt meddelande. Med officiellt menas att det är avsett för offentligheten. Men är då det officiella alltid sant?

Jag googlar på synonym till officiellt och finner följande: Officiellt är han på utlandsresa, i verkligheten på alkoholavvänjning.
Det vill säga den officiella sanningen, är att han är på utlandsresa.
Det är den delen som är avsedd för offentligheten.

Den reella/verkliga sanningen, det vill säga den inofficiella sanningen är att han är på alkoholavvänjning.
Den delen är inte avsedd för offentligheten.

Första gången jag på allvar reagerade på just ordet officiell var när jag den 30 mars 2021 kl. 16:14  blev uppringd av den fd hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt efter det att jag smsat honom och frågat om han kunde tänka sig att vilja prata med mig som anhörig till en omkommen i Estoniakatastrofen.
Det ville han!

Hirschfeldt uppgav att han löd under tystnadsplikt gällande rikets säkerhet för resten av sitt liv. Han fick inte prata något om sitt uppdrag angående utredningen gällande det ”försvarsmateriel” som eventuellt transporterades på MS Estonia natten hon förliste.
Det enda han kunde uppge var att hans uppdrag var väldigt snävt och att han endast var utredare, detta kan ni även höra honom berätta om i söndagsintervjun på SR.
Hirschfeldt hade inga som helst rättsliga medel att ta till, med det menas att de han intervjuade kunde ljuga hur mycket de ville.
Johan Hirschfeldt var varken polis och åklagare utan enbart en så kallad utredare.
Hirschfeldt uppgav även att jag skulle tänka på underrättelsetjänster och spioner runt om i världen och vad som var det viktigaste för alla staters underrättelseverksamheter … jo att behålla dessa människors identitet hemlig.

Jag frågade honom varför han bränt upp allt sitt utredningsmaterial?
Hirschfeldt berättade att allt låg inlåst hos Riksarkivet, se nedan:

och … hör här,  den OFFICIELLA utredningen fanns öppen för allmänheten/offentligheten att ta del av.
Var det då den inofficiella utredningen som vid denna tidpunkt låg inlåst under sekretess på Riksarkivet?

Vilken sanning är då sann?  Den officiella versionen som offentligheten/allmänheten fått ta del av?

Eller den inofficiella sanningen som är belagd med sekretess så att offentligheten/allmänheten inte får ta del av den?

Ganska lätt att svara på det, hade man velat berätta den inofficiella sanningen hade ju aldrig den officiella sanningen funnits, eller hur?

Tänker på mannen, som jag referera till ovan, som officiellt är på utlandsresa fast inofficiellt är han på alkoholavvänjning.
Väldigt lätt att inse den reella/verkliga sanningen i denna mening.

I samband med detta vill jag nämna en karl, Eric Rådström. Denna man har både en facebook sida, ett instagram konto och en egen YouTube kanal.
Eric Rådström berättar den officiella versionen av denna katastrof,
Det vill säga den version  vi, offentligheten/allmänheten redan har tagit del av i numera 28 år.

Jag som anhörig ställer mig väldigt undrande varför han lägger ned timmar av sitt liv, han är på intet sätt personligen drabbad av katastrofen, på att berätta den officiella versionen … den vet vi ju alla redan om.
Det är ju enbart den versionen som har lämnats till offentligheten/allmänheten kännedom!
Självklart har denne Rådström rätt att få ägna stora delar av sina dagar med att berätta den officiella versionen för människor. Det är hans personliga intresse och självklart hans rätt. Men det som är så otroligt beklämmande med alla hans sociala kanaler är att Rådström inte vill ha några som helst debatter, ifrågasätter man en enda liten del av den officiella sanningen, blir man blockad.

Jag som anhörig blev blockad omedelbart enbart för att jag ifrågasatte den officiella sanning om varför de omkomna inte fick omhändertas. Den officiella sanningen, enligt f d statsminister Carl Bild är att han inte trodde att polisen hade resurser att omhänderta en enda omkommen.
Den officiella sanningen kan väl ändå inte stämma?  Alla vet, förutom Carl Bildt, att det enbart är polisen som har dessa resurser eftersom en av deras arbetsuppgifter är att just omhänderta döda.
Jag ställer mig då frågan; varför har det numera blivit så, varför blockas man om man bara ställer en enkel, dessutom självklar fråga?
Detta sker inte enbart på Rådströms kanaler utan även generellt, hur kommer det sig att vi inte längre kan föra debatter?  Hur kommer det sig att vi inte längre kan ha yttrandefrihet, inte ens på sociala medier? Tycker någon annorlunda så blockeras man.
Är det inte debatter vi kan lära oss något av?
Mycket märkligt beteende!

Sanningen är så enkel: Hade delar av den inofficiella sanningen fått komma fram redan från början, hade vi ju aldrig suttit här 28 år senare och fortfarande undrat: Vad var det som hände?

Svenska folket har ju enbart fått ta del av den officiella versionen, vilken i sig inte har en enda logisk förklaring, och vi vet ju alla att den inofficiella sanningen är belagd med sekretess.

Så är det inte den inofficiella versionen, framförallt vi anhöriga men även offentligheten, vill ta del av? Är det inte den verkliga sanningen vi vill veta?

Jag referera här till en dokumentär som går på tv4 play ”Hemligt hav” 
där bland annat kommendörkapten Emil Svensson är med.
Emil Svensson är den man som följde med fd statminister Carl Bildt på sin resa till Åbo samma dag som Estoniakatastrofen inträffade, den 28 september 1994. Emil Svensson är den man som ger Carl Bildt rådet att omhänderta de som omkommit i samband med Estonias förlisning. Det råd vi idag vet att Carl Bildt definitivt inte följde eftersom han redan nästa dag den 29:e september 1994 fråntog polisen deras arbetsuppgifter med att just omhänderta de omkomna som gått att återfinna.

Jag slutar kvällens inlägg med två bilder tagna ur dokumentären ”Hemligt hav”. Kommendörkapten Emil Svensson berättar om den officiella sanningen och den reella/verkliga sanningen, det vill säga det inofficiella sanningen.

Foto: Haris Mlivic
Foto: Haris Mlivic

Tack för att ni läser!

//Åsa

 

SVERIGES GRUNDLAG … ABOLITION!

 

I dag tänkte jag att vi skulle titta lite på Sveriges grundlagar, Sverige har fyra grundlagar,  en av dem är regeringsformen (RF).
Vad har då grundlagen, i detta fall regeringsformen med Estoniakatastrofen att göra tänker du kanske?
För mig som anhörig har den allt att göra med denna katastrof. Denna lag gör att jag som målsägande fråntas alla mina lagliga rättigheter och det är denna lag som gör att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Men denna lag berör självklart också hela Sveriges folk, en otroligt viktig lag att känna till anser jag.

Lagen handlar om abolition!
Vi hittar lagen om abolition i regeringsformen under 12 kap. 9 § 2:a stycket där det står följande: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.”
Lag (2010:1408).  Värt att notera här är att det alltså gäller en brottslig gärning!

Enligt wikipedia : Lagen innebär ”att vidare åtgärder för att utreda en brottslig gärning inte ska vidtas”. Det vill säga brottet efterskänks innan ens en förundersökning påbörjats.”

Hur kan det finnas en sådan lag i Sveriges grundlag? Sverige anses vara en demokratisk rättstat, vilket är helt omöjligt i och med att denna lag finns.

Vi läser vidare under Wikipedia:  ”Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är abolition ingen rättighet för medborgarna, utan ”bestämmelsen i 12 kap. 9 § andra stycket regeringsformen ger regeringen en fullständigt diskretionär rätt att avgöra om abolition ska beviljas”. Regeringens beslut angående abolition kan därför inte vara föremål för rättsprövning.”

Här förstår vi då att detta inte är en rättighet för medborgare, utan regeringen får efter eget omdöme avgöra när abolition ska beviljas.
Vidare är det så att regeringens beslut om abolition inte kan vara föremål för rättsprövning. Detta innebär inte bara att jag genom själva abolitionen fråntas mina lagliga rättigheter,  utan dessutom kan jag inte ens få upp själva frågan om abolition för rättsprövning.

Hur är detta ens möjligt?
Detta måste vara det värsta fall av moment 22 jag överhuvudtaget kan komma på.
Jag kan/får inte göra någonting i mitt eget land Sverige!

Herregud! vilken chock jag fick när jag insåg detta?
Och herregud vilken chock jag fick när jag insåg att detta är exakt vad jag har blivit utsatt för av alla ansvariga för den demokratiska rättsstaten Sverige under mina senaste två av mitt liv.
Det är ju antagligen därför polis- och åklagarmyndighet inte får starta en förundersökning. De brott som skett i samband med Estoniakatastrofen får helt enkelt inte utredas.

Det betyder vidare att ingen någonsin ska dömas för dessa brott de begått!

Vad kan det vara för brott ”någon” har begått som är så allvarliga att Sveriges regering, efter sitt eget omdöme, beslutar att dessa brott aldrig ska utredas?

Nedan ser ni ett av mina 49 brev jag ställt till alla ansvariga, inklusive vår kung under numera två års tid.  INGEN i hela Sverige kan ge mig ett svar på vilket lagrum svenska staten lutar sig emot när de fråntar mig alla mina lagliga rättigheter.

Statschef H.M Konungen Carl XVI Gustaf, 15 juni 2022

Hur kan jag då anta att katastrofen lyder under abolition?

För mig har det tagit två år och hundratals skrivelser innan detta överhuvdtaget framkom. Min första känning för att något stod helt galet till när det gäller Svensk polis- och åklagarmyndighet var när jag personligen lämnade in en polisanmälan den 28 mars 2021 hos polisen i Kungsholmen.
Jag polisanmälde mina misstankar om att min pappa hade blivit mördad i samband med MS Estonias förlisning natten den 27-28 september 1994 på grund av grovt sabotage eller terrordåd.
Jag valde att lämna in denna polisanmälan efter det att jag sett dokumentären ’Estonia- fyndet som ändrar allt”. I denna dokumentär framkom en stor skada på skrovet som aldrig tidigare hade visats eller utretts, där framkom även att överlevande vittnen sett militära transporter köra ombord på den civila passagerarfärjan i Tallins hamn precis innan avgång den 27 september 1994. Dessutom uppgav kammaråklagare Caroline Wieslander (ansvarig för den nya brottsutredningen angående orsaken till Estonias förlisning)  att det krävdes en mordanmälan för att hon skulle kunna öppna en förundersökning, i och med att hon menade att alla andra brott var preskriberade.
Jag tog då även in samband med detta del av den tidigare nedlagda förundersökningen där chefsåklagare Tomas uppgav att han aldrig utrett frågan om sabotage eller terrordåd på grund av att han ansåg att detta enbart handlade om ”rykten i svang”.
Hur kan en chefsåklagare överhuvudtaget uttala sig så, då behöver ju inte åklagaren utreda någonting. Alla brott kan ju i så fall handla om ”rykten i svang”.
Jag tog vidare kontakt med  åklagaren och fick veta att varken sabotage eller terrordåd hade någon preskriberationstid

Jag hann knappt ut genom dörren från polisstationen förrän ett besked kom, dessutom från helt fel åklagarkammare, en kammaråklagare vid namn Marina Chirakova som uppgav att avseende brott mord: ”uppgifterna i ärendet ger inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats” Hon påstår även i sin motivering att det förfarande som jag anmält inte kan rubriceras som mord?
Jag ställde mig frågan till varför hon kunde skriva så i sitt eget beslut där hon själv skrivit Brott: Mord.  I min polisanmälan anmälde jag just just mord och massmord på alla de oskyldiga passagerna som eventuellt blivit utsatta för grovt sabotage eller terrordåd som gjort att de uppsåtligt blev mördade.
Jag refererade vidare i min polisanmälan att detta aldrig tidigare utretts. För tänk om den civila passagerarfärjan använts som militärtransport och att de oskyldiga passagerarna använts som levande sköldar?  Detta måste verkligen utredas, får man ens använda civila passagerarfärjor som krigsfartyg?
Och är det inte så att andra stater får sänka krigsfartyg? Är detta i så fall inte en ren krigshandling?

Jag ringde då upp Marina Chirakova som uppgav att hon inte kunde berätta varför min anmälan inte kunde rubriceras som mord trots att hon själv beskrivit brottet som just mord. Hon kunde inte heller uppge varför hon fått agera förundersökningsledare trots att jag begärt både muntligt och skriftligt att min polisanmälan omedelbart skulle överlämnas till den ansvarige åklagaren Caroline Wieslander.
Marina Chirakova uppgav att jag kunde överklaga beslutet.
Vilket jag gjorde … överklagan hanterades av Marina Chirakova själv.

Ni kan ju lista ut hur det gick?

Marina Chirakova visste alltså ingenting på vilka grunder hon beslutat att ingen förundersökning skulle påbörjas, ändå var det beslutet hon fattade.

Så mycket vet jag ändå, att mord i ”normala” fall lyder under allmänt åtal.
I och med detta fruktansvärt underliga förehavande av kammaråklagare Marina Chriakova påbörjas mitt ett år och tre månaders arbete för att få fram under vilken form av åtal Marina Chirakova menade att mord löd under.

Hon har än idag inte lyckats ge mig ett svar!

Åklagarmyndighet

Idag är svaret väldigt enkelt för mig att förstå, det finns ingen annan logisk förklaring på varför svensk polis- och åklagare vägrar att påbörja en förundersökning. det finns ingen logisk förklaring för att de i två års tid inte har kunnat uppge vilka lagar och förordningar de använder sig av när det gäller hanteringen av Estoniakatastrofen.
Det finns enbart ett svar och detta svar antar jag att de ej får ge mig.

Här nedan kan ni läsa det brev jag sände den 19 maj 2022 till Rikspolischef Anders Thornborg och hans kansli i och med att ingen på något sätt kan förklara varför mina polisanmälningar avseende Estoniakatastrofen per automatik beslutas att ingen förundersökning ska ske på en till två minuter.
Med andra ord ingen har ju ens hunnit läsa det jag polisanmäler, hur vet då polisen att de ska besluta att ingen förundersökning ska påbörjas? Och varför är det inga förundersökningsledare som gör dessa beslut? Det finns ju ingen annan i Sverige som får besluta om förundersökningar?

Och självklart har jag inte heller där erhållit något svar!

Rikspolischef Anders Thornborg, 19 maj 2022

För sanningen är,  hur kommer det sig att ingen i hela Sverige kan uppge vilken lag rättsväsendet använder sig av när det kommer till Estoniakatastrofen?
Inte vår statsminister, inte vår justitieminister/inrikesminister, inte vår försvarsminister, inte vår utrikesminister, inte den tidigare inrikesministern, ansvarige för Estoniakatastrofen numera finansministern,  inte justitiekanslern, inte riksåklagaren, inte rikspolischefen och inte vår kung?
Vem är det då som kan svara på den väldigt enkla frågan: vilket lagrum stödjer sig svenska staten mot när det gäller denna Estoniakatastrofen.

Något som också är riktigt konstigt vad gäller den svenska lagen om abolition gäller artisten ASAP Rocky som president Donald Trump ville skulle få just abolition av Sveriges regering.
Hur kommer det sig att Donald Trump vet att vi i Sverige har en lag gällande abolition, när ingen ansvarig för vårt land tydligen vet om det?

Nu ropar Stefan att maten är klar, dags för mig att lämna datorn för idag.

inredning

Fin fortsättning på kvällen och varm tack för att du tog dig tid att läsa!

//Åsa

 

 

 

HANTERINGEN AV ESTONIAKATASTROFEN!

 

Ett stort och varm tack för den oerhört fina respons jag fick för mitt senaste inlägg, både här på bloggen men även för de stöttande mail och sms jag fått, avseende Estoniakatastrofen.
En katastrof som för alltid förändrade mitt liv. Jag förlorade min pappa!
Idag har det gått 28 år sedan detta hände, jag vet fortfarande inte varför eller hur min far dog.
Det har gått 28 år och svenska staten fråntar mig fortfarande mina lagliga rättigheter och min rätt att få begrava min egen pappa.

Jag är väldigt glad att ni är fler som vill följa mig på min resa för att försöka förstå varför vi, pappas familj, inte bara fråntogs alla våra lagliga rättigheter som målsägande. Utan även rätten att få begrava vår pappa.
Jag har beslutat, mycket tack vare er läsare, min familj och vänner, att bloggen framöver kommer att handla mycket om det arbete jag lägger ned idag på för att försöka få svar på mina två viktigaste frågor.
Bloggen kommer på så sätt att få bli en dagbok för de som är intresserade av hanteringen av denna, Europas största fartygskatastrof, i modern tid.
Men bloggen kommer även bli en sann historia för mina barn och barnbarn att ta del av,  framför allt efter det att jag gått bort och de antagligen kommer få veta den reella sanningen om denna fruktansvärda katastrof som tog så många människors liv.
Jag inser att jag aldrig får acceptera att svenska staten uppsåtligt fråntar mig mina lagliga och mänskliga rättigheter utan att ens ha hövligheten att berätta varför.

Nu är jag tillbaka i vardagen igen efter en välbehövlig tids semester och en tids sjukdom, (inte välbehövlig). Stefan och jag for ned till Danmark med son och barnbarn där vi bl a hälsade på Anna och Lars.  Lika underbart som tidigare!
Några dagar i Köpenhamn blev det också såklart, som vi älskar den staden.

När vi kom hem igen åkte både jag och Stefan på Covid och låg däckade en vecka.  Därefter blev det en tur till västkusten, Marstrand och Göteborg. Även denna gång med son, sonhustru och barnbarn. Lugna mjuka sommardagar, precis som man önskar att alla människor har haft det under deras semestertid.

Inredning

Idag fortsätter jag att berätta min historia som jag påbörjade i mitt förra inlägg. Min målsättning är att uppdatera bloggen varje dag fortsättningsvis. Bloggen blir självklart  i ett annorlunda format. Detta i och med att jag fråntas rätten att yttra mig i Svensk media därav ser jag dessvärre att bloggen är min enda väg att gå för att överhuvudtaget få yttra mig som anhörig.

Jag förstår att svensk media, självklart måste följa svensk lag, det måste vi alla. Den lag svensk media måste följa när det gäller just Estoniakatastrofen är bland annat: Regeringsformen (RF) 2 kap  23 §  ” Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet” […].
I
 och med att Estoniakatastrofen lyder, enligt svensk polismyndighet, under svensk försvarssekretess, rikets säkerhet,  blir det per automatik så att jag  fråntas min rätt att yttra mig trots att jag på inget sätt pratar om något som berör krigsfara eller rikets säkerhet. Det enda jag vill är att få ett svar på är alltså varför Svenska staten fråntar mig mina lagliga rättigheter som målsägare och varför staten även fråntar mig min rätt att både själv omhänderta och begrava min pappa.
Enligt brev jag erhållit från Svensk säkerhetspolis, se nedan,  var inte min far någon fara för rikets säkerhet när han levde,  därav anser jag att inte heller hans döda kvarlevor kan innefatta någon krigsfara för Sverige.

Är det nu så att dessa omkomna människor verkligen i sig är en fara för rikets säkerhet så anser jag att Sveriges statsminister öppet ska gå ut i både radio och tv och uppriktigt be oss anhöriga och hela svenska folket om ursäkt för det elände de, framförallt utsatt oss anhöriga för,  i numera 28 år. Jag vill att svenska staten ärligt berättar att de ansåg sig tvingade att frånta oss anhöriga, d v s oss målsägande alla våra lagliga rättigheter och dessutom såg sig tvungna att låte de omkomna ligga kvar i den s k massgraven som en form av gisslan för att skydda vraket MS Estonia,  enbart p g a krigsfara och rikets säkerhet.
Det förstår vi, ingen människa vill ha krig!

Lever man som jag alltid trott i en demokratiskt rättstat, , som jag dessutom trodde innefattade yttrandefrihet och åsiktsfrihet,  så anser jag att det är min medborgerliga plikt att kämpa för att just demokrati och yttrandefrihet ska råda.
Jag anser att det är min skyldighet som svensk medborgare att dela med mig av min personliga historia. Kanske finns det fler därute som kämpar för sin rätt att åtminstone få yttra sig i vårt land.

För mig handlar detta inte om något politiskt, jag är själv politiskt ointresserad.
Jag röstar blankt i och med att jag i stort sett har noll kunskap om politik.
Jag vet numera att Estoniakatastrofen i sig handlar om storpolitik. (Därav ligger denna katastrof även under försvarssekretess i bland annat USA och Estland.)
Med storpolitik innebär att fler stater runt om i världen är involverade och det innebär även att exakt alla politiska partier i Sverige är involverade. Vi kan inte beskylla ett politisk parti för denna katastrof.  Den tystnadskultur vi har inom svensk riksdag, åtminstone när det innefattar rikets säkerhet, omfattar  alla politiska partier. Vilket jag då återigen vill påpeka att det antagligen är så det ska vara, handlar det verkligen om krigsfara så måste vi acceptera detta.

Det jag vill att svenska staten ska ta hänsyn till är att denna katastrof handlar om två skilda delar. Det ena delen får vi anta handlar om Estonias användningsområde och orsaken till Estonias förlisning, (jag skriver anta, i och med att hela Estonias utredning lyder under sekretess så har vi ingen reell sanning angående denna delen)  den andra delen handlar om de oskyldiga passagerarna och oss anhöriga.

Passagerarna och vi anhöriga har överhuvudtaget inget med rikets säkerhet att göra?  Varför fråntogs då vi anhöriga våra lagliga rättigheter redan på förlisningsdagen,  den 28 september 1994,  när svenska staten påbörjade en förundersökning gällande ”vållande till anans död”?  Varför fråntas jag idag, år 2022,  min rätt att få upp dessa frågor inom svensk domstol?
Vilka synnerliga skäl har alltså svenska staten att frånta mig mina lagliga rättigheter?
Vilka synnerliga skäl har svenska staten att begå brott mot de mänskliga rättigheterna och kränka mig mot två artiklar inom Europakonventionen?

Det är detta jag måste jag kämpa vidare för att få svar på!

Jag  anser att jag har lika stor rätt till mina lagliga rättigheter på samma sätt som alla andra svenska medborgare.
Jag anser även att min pappas kropp tillhör oss, pappas familj, jag anser inte att den tillhör svenska staten.
Nu kan jag i och för sig inte finna någonstans vem som äger en död kropp, men precis alla jag känner har själva som anhöriga fått begrava sina egna familjemedlemmar.
Jag refererar till vad svenska kyrkan har skrivit till mig angående denna s k massgrav som vraket efter Estonia nu utgör, se nedan.
Svenska kyrkan fråntar sig allt ansvar för den påhittade gravfridslagen.
(Jag kommer ta upp mer angående denna konstruerade gravfridslag i kommande inlägg på min blogg, den kräver verkligen ett eget inlägg).
Ingen av alla dessa människor som miste sina liv denna natt har alltså fått bli begravda (trots detta har Sveriges regering hittat på en gravfridslag gällande ett betraktande av ett annat lands fartyg. Hur kan man ens hitta på en lag om frid över en grav när det inte ens finns någon grav?)

Det enda som man gjort för alla dessa döda är att man hållit en bön- och välsignelsegudstjänst, vilket skedde den 26 november 1994. Enligt svenska kyrkan skedde detta ”vid” förlisningsplatsen. Med ordet ”vid” avser svenska kyrkan  2100 meter nordost om vraket.
Alltså inte ovanför de omkomnas kroppar!
Vilket i sig är helt förståeligt … alla kan idag förstå att svenska kyrkan inte kunde hålla en bön- och välsignelsegudstjänst ovanför en massgrav … det ansågs antagligen inte riktigt passande för kristna människor. Därav ”lurade” svenska kyrkan oss anhöriga och lade gudstjänsten på en helt annan plats än ovanför själva vraket där de omkomna befann sig.

Svenska kyrkan uppger även att begravning sker om och när de omkomna återbördas till sina hemorter.

Det har gått 28 år … INGEN av de omkomna har återbördats till sin hemort!

 

//Åsa

 

 

 

 

DE SISTA DAGARNA AV MITT GAMLA LIV

 

Allt startade den 28 september 2020, jag satt i tv soffan med Stefan bredvid mig, Eskil låg i mitt knä. Tekannan stod på soffbordet ljusen var tända vi skulle titta på dokumentären,  ’Estonia-fyndet som ändrar allt’
Det hade just denna kväll gått 27 år sedan jag förlorade min pappa i samband med att MS Estonia förliste natten den 27-28 september 1994.
Allt jag så länge tänkt och funderat över kom fram i dokumentären.
Vad skulle jag göra nu?

Estoniakatastrofen

Jag började lite försiktigt att göra egna efterforskningar jag började söka information på Riksarkivet .  Någonstans inom mig kände jag nu är det dags … dags för mig att forska vidare i den fråga som jag ställt mig så undrande inför under halva tiden av mitt liv,
-”Varför får jag inte begrava min pappa?”

Estoniakatastrofen

Jag fortsätter samtidigt min vardag, jag fotar till Blomsterfrämjandet till Rörstand, jag stylar upp fina bilder med vackra blommor och härliga dukningar jag njuter av mitt arbete och allt det vackra.
Julen närmar sig, som många av er vet så gillar jag julen, jag älskar allt med julen!

Estoniakatastrofen

Torsdagen den 17 december 2020 sitter jag och bläddrar på Riksarkivets sidor under delen som handlar om Estoniakatastrofen, det finns tusentals dokument dokumenten ligger sorterade under flera olika delar, det är inte lätt att hitta.

Som ett slag i magen slår regeringsbeslutet emot mig.
Ett regeringsbeslut jag aldrig hört talas om och här har jag det mitt framför mig. Jag läser om och om igen … jag försöker förstå vad som står.
Chocken gör mig mållös.

Estoniakatastrofen

Det är mitt eget land, min egen regering som beslutat att min pappa inte får bli begravd.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att polisen inte får omhänderta en enda av de omkomna.
Det är mitt eget land, min egen regering som beslutar att istället för att göra det enda rätta det enda humana att omhänderta de kroppar som går att återfinna, väljer att anlägga en massgrav.

I Sverige är det polisen som omhändertar döda människor eller de delar av döda människor man kan återfinna. Detta sker vid alla olyckor och katastrofer oavsett om det gäller bränder, flygkrascher, tågolyckor, drunkning, bombdåd, skjutningar, självmord eller bilolyckor. Det är alltid polismyndigheten som bär ansvar om döda människor. Sjöfartsverket har överhuvudtaget inget ansvar vad gäller omkomna personer. Detta regeringsbeslut är vad vi i Sverige kallar ministerstyre, ministerstyre är förbjudet i Sverige ”Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre.”

I denna massgrav ligger fortfarande min pappa och runt 800 andra människor kvar trots att det idag har gått 28 år sedan katastrofen. Inräknat i denna siffra är barn under 6 år, den ”svarta” arbetskraften och fripassagerna som besättningsmän bjudit med, det vill säga de människor som inte finns noterade på någon passagerarlista.

Vi hoppar fram till juni år 2021, jag har efter tre månaders kamp äntligen fått rätt som målsägare att hämta ut polisens tidigare förundersökning gällande Estoniakatastrofen. Den lades ned den 18 februari 1998 med orden ”Däremot har de rykten som alltsedan förlisningen varit i svang om helt andra orsaker till katastrofen, som till exempel sabotage, inte varit föremål för utredningen eftersom dessa huvudsakligen haft karaktär av fantasier […] Inte heller anser jag att några dykningar skulle bringa klarhet i ansvarsfrågan. Den omständigheten att dessa skulle kunna bekräfta eller dementera huruvida det finns hål i skrovet medför enligt min uppfattning att ansvarsfrågan att göra.
Jag måste verkligen ställa mig frågan att antagadet, som chefsåklagare Tomas Lindstrand gör i samband med att han lägger ned förundersökning, att hål i skrovet på en sjunken båt inte har med ansvarsfrågan att göra framstår som något obetänksamt. Chefsåklagare Lindstrand struntar helt enkelt att låta någon dyka ned och titta om det finns några hål på Estonias skrov. Detta är inte av intresse anser chefsåklagare Lindstrand!
I dag år 2022 vet vi att det finns otroligt många hål. Hittills har 9 stycken upptäckts och även andra skador på Estonias skrov.

Stefan och jag åker in till Kungsholmen till det gamla vackra polishuset på Norra Agnegatan och hämtar ut min kartong gällande den tidigare nedlagda förundersökningen.

Av 27 stycken kopieringskartonger innehållande runt 1000 papper i varje kartong, får jag ta del av en kartong. Resterande 26 kartonger är belagda med sekretess.  Hur kommer det sig? Om allt, som Sveriges regering och riksdag påstår, enbart handlar om en ”olycka” att det var ett bogvisir som föll av.
På vilket sätt kan då denna ”olycka” leda till sekretessbeläggning av 26 kartonger och vidare, hur kommer det sig att denna ”olycka” där ett bogvisir på en Estnisk färja föll av hamnat under Svensk försvarssekretess?
Hur kan ens en Estnisk civil passagerarfärja hamna under Svensk försvarssekretess? Vad har det Svenska försvaret överhuvudtaget med att ett bogvisir på en Estnisk civil passagerarfärja föll av, när detta dessutom skedde på internationellt vatten det så kallade ”fria havet”?

I kartongen hittar jag sju sidor från Stockholms polisen,  beviset som gör att tårarna rullar nedför min kinder. Polisen ville, polisen hade redan långt gånga planer för hur de skulle omhänderta de omkomna som gått att återfinna i direkt anslutning till katastrofen. Allt detta skriver Polismyndigheten i Stockholm om redan den 29 september 1994, dagen efter katastrofen, i ett brev ställt till Statens haverikommission.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Detta brev från polisen är alltså daterat samma dag som regeringen beslutar att frånta polisen deras arbetsuppgifter. Jag kan inte sluta gråta, polisen tänkte, polisen villemen polisen fick inte.
Inte en enda av de omkomna fick omhändertas av Sveriges regering och riksdag, inte en enda.

Genom detta fruktansvärda regeringsbeslut utfärdat under ledning av dåvarande statsminister Carl Bildt så bestämmer Sveriges regering och riksdag att frånta polisen deras arbete och följden av detta blev alltså att inte en enda av de omkomna omhändertogs.

 Statens haverikommission är de som i Sverige har till uppgift att utreda orsaken till alla olyckor och katastrofer. Statens haverikommission fick redan samma dag som förlisningen i uppdrag av Sveriges regering att hjälpa Estland och Finland med utredningen av orsaken till förlisningen.
I Sverige är det Statens haverikommission som utreder orsaken till olyckor eller katastrofer och Polismyndigheten som omhändertar omkomna och som vidare utreder om något brottsligt kan ha begåtts i samband med en olycka eller en katastrof.

Den 3:e oktober 1994 vet fortfarande inte polismyndigheten i Stockholms län att Sveriges regering och riksdag har beslutat att frånta polisen deras självklara arbetsuppgift.  Här nedan ser ni det PM där polisen har noterat i punktform om hur omhändertagande hade kunnat fortlöpa om de bara hade fått möjligheten.

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen

Jag grät när jag insåg att om inte Sveriges regering hade skrivit detta regeringsbeslut så hade många av oss fått möjligheten att ta farväl av våra barn, syskon, partners och föräldrar. Deras kroppar hade varit begravda för 27 år sedan.
Mina tankar finns, som mamma, farmor och mormor, hos alla mammor och pappor som fråntogs möjligheten att få ta farväl och få begrava sina älskade barn.
Vetskapen om detta gör mig mycket ledsen. Hur kunde detta få hända i ett civiliserat land, en demokratisk rättstat, i fredstid, i modern tid.

Varför gjorde vårt eget land detta emot oss anhöriga?
Vilka synnerliga skäl fanns och finns fortfarande, för att frånta oss möjligheten att begrava våra familjemedlemmar. Vad visste Carl Bildt redan dagen efter katastrofen som gjorde att han tvingades fatta detta vidriga beslut?
Varför måste dessa oskyldiga passagerna straffas? Det enda de gjorde var att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Passagerna reste på en vanlig,  vad man brukade benämna lite skämtsam som ”fyllefärja” här i Stockholm under åtminstone min ungdom på -80 och 90-talet.
Varför fick inte och varför får fortfarande inte dessa människor bli omhändertagna?

Hur kan detta få fortgå i mitt eget land Sverige?  Varför får aldrig sanningen om dem jag väljer att kalla, ”Sveriges bortglömda människor”, komma fram.
Och framförallt varför vågar eller får, inte en enda journalist i hela vårt land nämna dessa omkomna, huvuddelen Svenska medborgare.

Estoniakatastrofen
Foto: Tv4-nyheterna

Idag finns det inte en enda journalist som vill berätta min historia. Jag har kontaktat alla stora media i Sverige. Svt, Sveriges Radio bland annat Ekot, TT, Tv4, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Fokus, Göteborgsposten, Fria tider och Bulletin. Jag har vänt mig till poddar och YouTube kanaler. Ingen av dessa kan hjälpa mig. Till alla dessa instanser har jag skickat både regeringsbeslutet och de dokument där vi kan se att Svensk polis velat omhänderta de omkomna. Alla vet om besluten vad gäller de omkomna men ingen vill berätta den för allmänheten. Trots att alla konkreta fakta jag har kommer från Riksarkivet och Svensk polismyndigheten.
Den 9 september 2021 kom tv 4 – nyheterna hem till mig för att göra en intervju.   – ”Äntligen skulle någon anhöriga, jag, få berätta min historia”. Intervjun skulle i första hand handla om de tre kroppar Statens haverikommission upptäckt i juli 2021 som låg ovanpå Estonias vrak. Kroppar som vi inte vet tillhör förlisningen av Estonia eller om det är helt nya kroppar som dumpats på platsen. Karl Mogren, på nyheterna Tv4,  ville intervjua mig som anhörig om vad jag ansåg om att inte polisen fick omhänderta dessa upptäckta kroppar. Sveriges regering hade bestämt detta.  Tv4-nyheterna valde att redigera bort precis allt jag sa och själva redigera ihop hela intervjun så att det passade dem. Det vill säga jag blev helt fråntagen min yttrandefrihet, i Sverige, i mitt eget hem år 2021.
Veckan efter kom ”Kalla fakta” hem till mig för att göra ett större inslag gällande mig och min berättelse som anhörig till en omkommen som fortfarande låg kvar i vraket efter MS Estonia. Det var Axel Ellung som var intervjuare.
Inslaget fick aldrig sändas!

Idag skriver jag, tillsammans med en författare, på en bok om min sanning, som anhörig till en omkommen i Estoniakatastrofen.  Boken kommer att handla om varför jag inte får begrava min pappa. De snart två år jag spenderat, nästan dygnet runt, som efterforskningar till min bok har gett mig kunskap och framförallt vetskap om saker jag önskar att jag aldrig fått veta.

Idag finns det stunder jag önskar att jag aldrig ställt mig frågan -”Varför får jag inte begrava pappa?”  De senaste åren av mitt 62- åriga liv har varit otroligt arbetssamma. Det jag behövt uppleva från våra Svenska myndigheter är förskräckligt.

För mig är även detta blogginlägg något av det värsta jag skrivit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag en dag skulle behöva skriva detta.
Jag gör det för att jag vill försöka förklara vart jag har tagit vägen. Jag vill gärna förklara varför jag helt avskärmat mig från det vanliga blogglivet.

Den 17 december 2020 när jag hittade regeringsbeslutet, klev jag över en tröskel. Jag förstod att detta skulle ta all min tid. När jag vände mig om var en dörr stäng. Känslan var att dörren var stängd för alltid. I dag gläntar jag lite på den dörren och jag har plockat fram min kamera som legat gömd i min garderob så länge. Kanske kan jag kombinera den väg jag numera känner att jag måste gå vidare på, med mitt gamla liv. Jag vill att min blogg ska fortsätta på sin gamla väg, men delar av min nya resa måste jag självklart väva in. Den sanning jag fått reda på om mitt eget land, kan jag aldrig bortse ifrån.

Min kamp har inget att göra med, som en del människor verkar tro, min sorg efter pappa.  Den sorgen har jag bearbetat för många år sedan, min kamp handlar om principen att alla människor,  oavsett på vilket sätt de mist sitt liv, måste få möjligheten att bli begravda.
Denna möjlighet får aldrig fråntas dem av Svenska staten!

Ni är varmt välkomna att följa med!  //Åsa

 

PS. Vill även passa på att tacka er alla som undrat vart jag försvann med både blogg och instagram. Varmt tack! 🥰