I dag förstår jag något jag inte förstod då. I dag ser jag att gruppen redan från början hade bestämt vilka jag skulle få nära kontakt med.
Det visste jag inte då.
Det jag upplevde var att jag omedelbart fick nära kontakt
med två överlevande och en anhörig. De överlevande var Anders Eriksson och Sara Hedrenius. Den anhöriga var Elisabet Nilsson.
Det var med dem jag började tala.
Det var Anders Eriksson jag talade med varje dag.
Han blev min närmaste kontakt.
Min vän i det här.
Det var Anders som först skickade in en polisanmälan.
När han gjorde det, gjorde jag samma sak.
Men där började skillnaden mellan oss.
Anders godtog att polisen inte skickade någon målsägandekopia.
Han godtog att den gamla utredningen inte öppnades igen.
Han godtog att ingen ny förundersökning inleddes.
Det gjorde inte jag. Jag började fråga.
Jag tjatade på Anders Erisksson
Jag tjatade på Sara Hedrenius
Jag tjatade på Lennart Berglund
Jag tjatade på Elisabeth Nilsson
Jag tjatade på hela E-gruppen.
Vid den tiden hade jag fått kontakt med 89 anhöriga och överlevande.
Jag ville att vi skulle gå samman. Jag ville att vi gemensamt skulle polisanmälaatt staten vägrade svara på varför de döda inte omhändertagits, varför ingen sjöförklaring genomförts, och varför ingen av de överlevande –inte ens besättningen – hade fått vittna under ed i domstol.
För mig var det självklart.
Om vi menade allvar med att det pågick en mörkläggning
måste vi använda juridiken.
Det var där något började förändras.
Inte öppet.
Inte uttalat.
Men jag märkte att mina frågor inte togs emot. Jag förstod fortfarande ingenting. Jag trodde att vi samarbetade.
Det var då hånet började.
Jag fick upp min fråga i Konstitutionsutskottet, KU.
Inte en gång. Utan två gånger.
Det var där jag för första gången på allvar kände
att något var fel. Det jag upptäckte såg jag tydligast genom en av gruppens politiker. Per-Arne Håkansson, socialdemokrat.
Han satt själv i KU vid båda tillfällena.
Ordförande i KU var moderaten Karin Enström.
När vi hade möten över Zoom gapskrattade Per-Arne åt mig.
Han sa att jag var dum i huvudet som trodde att KU skulle ta upp frågan.
Själv hade trott att det var polisen som utreder brott i Sverige.
Det visade sig att när man polisanmäler politiker är det KU som avgör om polisen ska utreda.
Det är inte polisen som beslutar det.
Det hade jag inte vetat.
Jag hade trott att rättssystemet fungerade annorlunda.
Under mötena hånades jag öppet.
Ingen sa emot.
Inte en enda av de femtio stod på min sida.
Alla var tysta.
För mig var det ofattbart.
De talade om sanningen. De talade om mörkläggning.
Men när jag drev frågan juridiskt ville ingen att det skulle utredas av polis och åklagare.
Det var då jag började förstå att vi inte arbetade mot samma mål.
Det var då jag insåg att det fanns något som kallades kontrollerad opposition.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg