Etikett: åsamyrberg

Kapitel 23 – Regeringsformen: abolition och ovillkorlig tystnadsplikt.

 

Efter att min anmälan om mord lagts ned
skrev jag till Åklagarmyndigheten.
Jag ställde en enkel fråga: Under vilken åtalsform hör mord/massmord?

Jag fick inget svar. Jag skrev igen. Och igen.

Ingen svarade.
Då började jag tänka bredare.

Om mord/massmord i samband med Estoniakatastrofen
inte ansågs falla under allmänt åtal –
vad gällde då?

Och om det inte bara handlade om mord/massmord,
utan även om det jag polisanmält gällande mörkläggningen – att katastrofen aldrig genomgått en sjöförklaring och därmed aldrig utretts i domstol,
under vilken åtalsform låg det?

Samtidigt försvann mina polisanmälningar
innan jag ens fått kopior på dem.
Det fick mig att börja undersöka hur många åtalsformer som faktiskt finns i Sverige.

Jag fann tre.
Allmänt åtal – det vanligaste.
Enskilt åtal – där den enskilde själv driver processen.
Åtalsimmunitet – som gäller exempelvis kungen och diplomater.

Jag letade vidare.

Fanns det fler former?
Till slut hittade jag ett begrepp
i regeringsformen.

Abolition.
En möjlighet för regeringen
att besluta att vidare åtgärder
för att utreda eller lagföra en brottslig gärning
inte ska vidtas.
Du hittar detta lagrum under en av Sveriges grundlagar – regeringsformen 12 kap. 9 § andra stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Det var inget jag tidigare hört talas om.

Jag började då systematiskt ställa samma fråga
till polis, åklagare, regering, riksdag, journalister
och även till hovet:
Under vilken åtalsform löd Estoniakatastrofen
och mörkläggningen av varför detta aldrig utretts juridiskt –
med sjöförklaring och vittnesmål under ed?

Jag skickade mellan femtio och hundra påminnelser.

Ingen kunde – eller ville – svara.

Efter tre år fick jag till slut ett besked.
Krigsbrottsåklagare Karolina Wieslander och en jurist på Polismyndigheten rättsavd. Jennifer Michelson, meddelade att de inte fick uppge under vilken åtalsform ärendet löd.

Det var då jag förstod att det fanns ytterligare en princip i svensk rätt
som jag inte tidigare känt till.

Ovillkorlig tystnadsplikt. Den starkaste sekretess vi har i Sverige, den som bl a handlade om rikets säkerhet … vad hade den civila Estoniakatastrofen överhuvudtaget med Sveriges säkerhet att göra?
Även detta lagrum hittar du under regeringsformen 10 kap 12 § tredje stycket: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Jag ställde min fråga även till Särskilda utredningar.
Under vilken åtalsform löd ärendet?

Svaret jag fick var följande:

SV: Ärende nr. 0150-K6632-21
9 februari 2022

Hej,

Jag kan inte hjälpa dig med din fråga då vi på avdelningen för särskilda utredningar inte tillhandahåller juridisk rådgivning eller svarar på frågor av juridisk karaktär.

Mvh
Peter Andersson
Kommissarie
Ärendesamordning

Det var inte juridisk rådgivning jag bad om.
Jag bad om att få veta under vilken åtalsform mitt ärende löd.

Jag fick inga juridiska svar.

I stället möttes jag tystnad. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 22 – Allmänt åtal

 

När jag fick beskedet att min anmälan lagts ned stod det något som jag inte förstod.

Att mord/massmord, i detta fall, inte hörde under allmänt åtal.

Jag hade alltid trott att mord/massmord är det tydligaste exemplet på ett brott
som staten är skyldig att utreda.

Jag började läsa. I svensk rätt gäller att mord/massmord normalt faller under allmänt åtal.

Det innebär att det är staten – genom åklagaren – som driver ärendet.

Det är inte upp till målsäganden. Det är inte en privat process.

Om en åklagare får information om att ett mord/massmord kan ha begåtts
är åklagaren skyldig att pröva frågan om förundersökning.

Det är inte frivilligt. Det är en del av statens ansvar.

Det var därför jag gjorde anmälan. Inte för att jag visste vad som hade hänt.Utan för att om det fanns minsta möjlighet att det rörde sig om uppsåt måste det prövas juridiskt.

När jag läste beslutet förstod jag att jag behövde förstå mer.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 21 – Anmälan om mord – massmord

 

Efter att ha gjort flera anmälningar digitalt
beslutade jag mig för att åka in personligen.
Jag åkte till Stockholms polishus på Kungsholmen.
Jag ville överlämna anmälan direkt till en polis.

Det jag skulle anmäla var inte ett inbrott.
Inte en stöld.
Jag skulle anmäla mord på min pappa. Och massmord på över 800 personer.

Det kändes overkligt att ens säga orden högt.

Jag tog en nummerlapp
och satte mig i väntrummet. När mitt nummer ropades upp visade jag mitt körkort och sa:

Jag vill anmäla mord på min pappa
och massmord på över 800 personer.

Poliskvinnan reagerade inte synbart.

Jag bad att få tala med en polis i ett enskilt rum. Jag ville inte stå vid disken inför människor som anmälde cykelstölder och inbrott.

Hon gick iväg och frågade.
Jag fick besked att det inte var möjligt.

Jag uppgav då att ärendet skulle överlämnas
till Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
Åklagaren Karolina Wieslander hade i media sagt att det enda som juridiskt skulle kunna prövas var om det handlade om mord, eftersom övriga brott var preskriberade.

Det var därför jag gjorde anmälan.

Poliskvinnan sa att ärendet skulle skickas vidare.

Samma eftermiddag blev jag uppringd
av en Augin Bardimet, inspektör på utredningsjour 6 PO Sthlm City.
Han frågade om jag var galen som trodde att jag kunde anmäla att min pappa blivit mördad.

Dagen därpå fick jag besked att ärendet lagts ned.

Det var inte Karolina Wieslander som fattat beslutet.

Det var en annan åklagare, Marina Chirakova. Min polisanmälan hade inte överlämnats till Karolina Wieslander trots att jag både skriftligt och muntligt bett om det eftersom det var Karolina Wieslander som var åklagare när det gällde Estoniakatastrofen.

Senior åklagare Marina Chirakova lade ner min polisanmälan med motiveringen att mord/massmord inte lyder under allmänt åtal.

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv
anmält ett mord, ett massmord.

Nu gjorde jag det.
Inte för att jag visste vad som hade hänt. Utan för att om det fanns uppsåt
måste det prövas juridiskt.

Nedan återger jag min polisanmälan i sin helhet.
Detta är den anmälan som lades ned dagen därpå.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 20 – När frågan blev större

 

Samtidigt som jag kämpade för att få ut mina egna polisanmälningar
växte en annan fråga fram.
I dokumentären ”Estonia-fyndet som ändrar allt”  visades skador på skrovet.

Det talades om en kollision.
Jag ställde mig en enkel juridisk fråga: Om en kollision varit uppsåtlig –
vad kallas det då?

Om någon medvetet orsakar att ett fartyg förliser och människor dör –
vad är det juridiskt?
Det är inte en olycka. Det är inte en sjöolycka.

Det är brott. Och om människor dör är det mord. Eller massmord.

Jag hade aldrig tidigare använt det ordet. Men juridiskt gick det inte att komma runt.

Jag gjorde därför en ny polisanmälan. Inte för att jag visste vad som hänt. Utan för att om det fanns uppsåt måste det prövas.

Mord lyder under allmänt åtal. Det betyder att staten är skyldig att utreda oavsett vem som anmäler.

Det är inte valfritt. Det är inte politiskt. Det är en skyldighet.

Det var då jag mötte något jag inte hade väntat mig.
Inte en juridisk prövning.
Inte en öppen utredning.

Utan en mur.

Jag började förstå att vissa brott inte behandlades som andra.

Att vissa händelser
inte följde samma juridiska logik.

Det var första gången jag på allvar anade
att Estoniakatastrofen inte bara var en tragedi.

Den var något annat. Och om det var så då var det större än jag först hade trott.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 19 – Sekretessen

 

Det var först genom ett formellt beslut
som jag började förstå vad som hade hänt.
Mina polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Inte bara för allmänheten. Utan även för mig.

Jag hade anmält brott. Jag var målsägande.
Ändå fick jag inte ta del av mina egna handlingar.

Till slut fick jag ett beslut från polismyndigheten rättsavdelningen.
I beslutet framgick att mina anmälningar omfattades av sekretess.
Samtidigt stod det i samma beslut från Polismyndigheten
att anmälningar inte får sekretessbeläggas i förhållande till den som själv gjort anmälan.

Det var något mycket märkligt i detta.
Jag vet ju själv vad jag har anmält.

Hur kan man sekretessbelägga en anmälan för den person som skrivit den?

Vad är det som i så fall hemlighålls – innehållet jag själv formulerat,
eller något som lagts till efteråt?

Det var först efter detta jag fick besked
att jag kunde hämta ut målsägandekopiorna.
Jag fick själv åka till gamla polishuset på Kungsholmen.

Där fick jag till slut kopior på mina anmälningar.
Alla – utom den första.

Den från den 16 november 2020
har jag fortfarande inte fått.

Vid det laget hade lång tid gått.

Datum och brottsrubriceringar
hade redan ändrats i SU:s versioner. Möjligheten att överklaga förändringarna var i praktiken förbi.

Jag hade gått från att vänta på en kopia till att försöka få tillgång till mina egna handlingar. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg