hemligt – Åsa Myrberg

Kapitel 23 – Regeringsformen: abolition och ovillkorlig tystnadsplikt.

Efter att min anmälan om mord lagts ned
skrev jag till Åklagarmyndigheten.
Jag ställde en enkel fråga: Under vilken åtalsform hör mord/massmord?

Jag fick inget svar. Jag skrev igen. Och igen.

Ingen svarade.
Då började jag tänka bredare.

Om mord/massmord i samband med Estoniakatastrofen
inte ansågs falla under allmänt åtal –
vad gällde då?

Och om det inte bara handlade om mord/massmord,
utan även om det jag polisanmält gällande mörkläggningen – att katastrofen aldrig genomgått en sjöförklaring och därmed aldrig utretts i domstol,
under vilken åtalsform låg det?

Samtidigt försvann mina polisanmälningar
innan jag ens fått kopior på dem.
Det fick mig att börja undersöka hur många åtalsformer som faktiskt finns i Sverige.

Jag fann tre.
Allmänt åtal – det vanligaste.
Enskilt åtal – där den enskilde själv driver processen.
Åtalsimmunitet – som gäller exempelvis kungen och diplomater.

Jag letade vidare.

Fanns det fler former?
Till slut hittade jag ett begrepp
i regeringsformen.

Abolition.
En möjlighet för regeringen
att besluta att vidare åtgärder
för att utreda eller lagföra en brottslig gärning
inte ska vidtas.
Du hittar detta lagrum under en av Sveriges grundlagar – regeringsformen 12 kap. 9 § andra stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Det var inget jag tidigare hört talas om.

Jag började då systematiskt ställa samma fråga
till polis, åklagare, regering, riksdag, journalister
och även till hovet:
Under vilken åtalsform löd Estoniakatastrofen
och mörkläggningen av varför detta aldrig utretts juridiskt –
med sjöförklaring och vittnesmål under ed?

Jag skickade mellan femtio och hundra påminnelser.

Ingen kunde – eller ville – svara.

Efter tre år fick jag till slut ett besked.
Krigsbrottsåklagare Karolina Wieslander och en jurist på Polismyndigheten rättsavd. Jennifer Michelson, meddelade att de inte fick uppge under vilken åtalsform ärendet löd.

Det var då jag förstod att det fanns ytterligare en princip i svensk rätt
som jag inte tidigare känt till.

Ovillkorlig tystnadsplikt. Den starkaste sekretess vi har i Sverige, den som bl a handlade om rikets säkerhet … vad hade den civila Estoniakatastrofen överhuvudtaget med Sveriges säkerhet att göra?
Även detta lagrum hittar du under regeringsformen 10 kap 12 § tredje stycket: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Lag (2010:1408).

Jag ställde min fråga även till Särskilda utredningar.
Under vilken åtalsform löd ärendet?

Svaret jag fick var följande:

SV: Ärende nr. 0150-K6632-21
9 februari 2022

Hej,

Jag kan inte hjälpa dig med din fråga då vi på avdelningen för särskilda utredningar inte tillhandahåller juridisk rådgivning eller svarar på frågor av juridisk karaktär.

Mvh
Peter Andersson
Kommissarie
Ärendesamordning

Det var inte juridisk rådgivning jag bad om.
Jag bad om att få veta under vilken åtalsform mitt ärende löd.

Jag fick inga juridiska svar.

I stället möttes jag tystnad. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 20 – När frågan blev större

Samtidigt som jag kämpade för att få ut mina egna polisanmälningar
växte en annan fråga fram.
I dokumentären ”Estonia-fyndet som ändrar allt” visades skador på skrovet.

Det talades om en kollision.
Jag ställde mig en enkel juridisk fråga: Om en kollision varit uppsåtlig –
vad kallas det då?

Om någon medvetet orsakar att ett fartyg förliser och människor dör –
vad är det juridiskt?
Det är inte en olycka. Det är inte en sjöolycka.

Det är brott. Och om människor dör är det mord. Eller massmord.

Jag hade aldrig tidigare använt det ordet. Men juridiskt gick det inte att komma runt.

Jag gjorde därför en ny polisanmälan. Inte för att jag visste vad som hänt. Utan för att om det fanns uppsåt måste det prövas.

Mord lyder under allmänt åtal. Det betyder att staten är skyldig att utreda oavsett vem som anmäler.

Det är inte valfritt. Det är inte politiskt. Det är en skyldighet.

Det var då jag mötte något jag inte hade väntat mig.
Inte en juridisk prövning.
Inte en öppen utredning.

Utan en mur.

Jag började förstå att vissa brott inte behandlades som andra.

Att vissa händelser
inte följde samma juridiska logik.

Det var första gången jag på allvar anade
att Estoniakatastrofen inte bara var en tragedi.

Den var något annat. Och om det var så då var det större än jag först hade trott.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 18 – Särskilda utredningar

Efter att jag gång på gång fått beskedet
att mina polisanmälningar inte fanns registrerade
kopplades en ny avdelning in. Särskilda utredningar. SU.

Det var första gången jag hörde talas om dem.

Jag fick kontakt med en registrator där.
Jag kallades till deras lokaler på Kungsholmen. Men jag fick aldrig kliva in.Två personer kom ut på trottoaren och mötte mig utanför byggnaden.

De lämnade över handlingar. Det jag fick i handen var inte kopior på de anmälningar jag själv hade skrivit.
Det var SU:s versioner. Datum var ändrade. Brottsrubriceringar var ändrade.

Det jag hade anmält
stod inte formulerat så som jag hade skrivit det.

Jag hade fortfarande inte fått ta del
av mina ursprungliga anmälningar.
När jag därefter åkte till polismyndigheten på Kungsholmen
fanns ingen av mina anmälningar registrerad där.

De fanns inte i det öppna systemet.De fanns endast hos Särskilda utredningar. Och vanlig polis hade inte tillgång till dem.

Jag förstod inte hur systemet var uppbyggt.
Jag hade trott att en polisanmälan registreras och blir synlig i samma register.

Här mötte jag något annat.
Ett ärende som existerade – men inte där jag hade trott.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 17 – När jag började kräva ut mina egna juridiska handlingar

När målsägandekopian inte kom
började jag ringa 114 14.
Kötiden var mellan trettio och sjuttiofem minuter bara för att komma fram till växeln.

Jag ringde igen. Och igen. Och igen.

Till slut började jag mejla.
Först till registrator. Sedan med kopia till rikspolischefen Anders Thornberg, vice rikspolischefen Mats Löfving och rikspolisens kansli.

Poliser ringde upp mig. De frågade vad jag talade om.

De sa att det inte fanns någon polisanmälan från mig.
Jag fick höra att den inte var registrerad.
Jag frågade hur det var möjligt. Jag frågade om den hade kastats.

Ingen kunde svara.

Det var då jag började polisanmäla igen. Och igen. Och igen.

Till slut hade jag femton polisanmälningar
som enligt polisens uppgifter inte fanns.

Det var då jag insåg
att jag inte bara sökte en kopia.
Jag sökte bevis på att mina anmälningar existerade.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 11 – När jag klev in i systemet

Jag gjorde som man ska, när man bor i en demokratisk rättstat.

Jag skrev polisanmälningar.
En i taget.
Sakliga.
Utan spekulationer.

Jag höll mig till orsaken. Inte till teorierna.
Inte till det som påstås ha hänt den natten.

Jag höll mig till det som aldrig gjordes.
Till det som uteblev. Till det som saknas.

Det jag polisanmälde var inte katastrofen.
Det jag polisanmälde var orsaken till att den aldrig utreddes.

Orsaken till att de omkomna aldrig omhändertogs.
Orsaken till att ingen juridisk prövning genomfördes.
Orsaken till att ingen sjöförklaring hölls.
Orsaken till att de överlevande aldrig fick vittna under ed.

Jag polisanmälde själva mörkläggningen.
Att ingen i hela Sverige kunde svara på varför
det självklara efter en katastrof
aldrig genomfördes. Jag polisanmälde att det saknades svar. Att det saknades ansvar. Att det saknades en rättslig process.

Det är där frågan finns. Varför? Varför gjordes det som lagen kräver i andra fall – men inte här?

Det är den frågan hela min bok handlar om.

Inte vad som hände den natten.
Utan varför det som borde ha hänt efteråt
aldrig hände.

Jag utgick från att systemet själv
skulle avgöra vad som var vad.
Jag tänkte att det var så det fungerade.

Men jag såg aldrig att mina polisanmälningar registrerades.Jag fick aldrig någon bekräftelse.
Inte på en enda av mina runt tjugo polisanmälningar. Enligt polisens hemsida
ska man få en målsägandekopia inom tio dagar.
Jag fick ingen.
Inte en enda.
Inte efter tio dagar.
Inte efter en månad.

Inte alls.

Först ett år senare –
efter att jag tvingats polisanmäla både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten – fick jag tillstånd att själv hämta ut
mina egna polisanmälningar hos Polismyndigheten på Kungsholmen.

Under det året hade jag hotat.
Polisanmält.
Vänt mig till Åklagarmyndigheten.
Till Säpo.
Till JO.
Till JK.

Trots detta fick jag inte ens se mina egna polisanmälningar.
Längre fram visade det sig
att mina egna polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Även för mig.

Det var jag som hade skrivit dem.
Ändå fick jag inte ta del av dem.

Alla mina polisanmälningar hade hamnat
hos en specialavdelning inom Polismyndigheten.
En avdelning som heter Särskilda utredningar.

När anmälningar hamnar där
försvinner de från det offentliga polisregistret.
Vanlig polis kunde inte se dem.
De fanns inte synliga i systemet.

De utreddes inte.
De försvann.

Det var då jag insåg
att det fanns ett officiellt register
och ett inofficiellt register
inom Polismyndigheten.

Och detsamma inom Åklagarmyndigheten.
Det visade sig därefter vara likadant
inom domstolsväsendet.

Hela rättssystemet var uppbyggt på samma sätt
som regering och riksdag.
Allt fungerade enligt samma princip
som underrättelsekollektivet.

Det som allmänheten och journalistkåren får se och det som allmänheten och journalistkåren inte får se.

Allt jag utförde, doldes i samma sekund som jag anmälde det.
Allt handlade om vad som var officiellt
och vad som var gömt undan, det sekretessbelagda.

Det officiella.
Och det inofficiella.

Skillnaden mellan allmän handling
och handling som inte är allmän.

Det svenska grundsystemets bas
är byggd på detta.

Den dag dåvarande rikspolischef Anders Thornberg
gav mig tillstånd att hämta ut
mina målsägandekopior –
utom den första,
som jag fortfarande inte fått ut
trots att sex år har gått –
upptäckte jag något mer.

Mina polisanmälningar var förändrade.
De brott jag anmält hade rubricerats som tjänstefel.
Datum hade ändrats. Andra datum hade satts dit.

Det jag anmält
stämde inte överens
med det som registrerats.

Detta hade skett innan jag ens fått någon målsägandekopia.

Jag hade därför ingen möjlighet
att klaga på att brottsrubriceringen
inte stämde med det jag faktiskt anmält.

Mina anmälningar försvann
innan jag ens visste
hur de hade registrerats. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg