Etikett: johanridderstolpe

Kapitel 28 – Samtalet

 

Det var under den här perioden som Johan Ridderstolpe ringde mig.
Johan Ridderstolpe uppgav att han varit militär och arbetat på Muskö. Nu satt han med i E-gruppen.
Johan Ridderstolpe var även kusin med Johan Ridderstolpe, journalist på ”Ekot” på statlig radio – Sveriges Radio som det kallas.

Jag trodde att vi skulle tala om juridiken.
Om sjöförklaringen.
Om varför ingen domstol prövat katastrofen.

Det var inte därför Johan Ridderstolpe ringde.

Han ville berätta något helt annat.
Han berättade att advokaten Per Björkman, bror till finansmannen Johan Björkman ordförande för Nordstjernan AB – medlem i E-gruppen – hade haft en relation med hans syster.
Att systern och advokaten Per Björkman. tillsammans hade lurat honom på arvet efter deras föräldrar.
Att han blivit fråntagen rätten till gården.

Det var detta han ville upplysa mig om.

Jag satt med telefonen i handen och förstod ingenting.

Jag kände inte hans syster.
Jag kände inte advokaten.
Jag kände inte honom.
Vad hade detta med mig att göra?
Vad hade det med min pappa att göra?
Vad hade det med Estoniakatastrofen att göra?

Jag hade gått in i detta för att få svar på tre frågor:

Varför omhändertogs inte de döda?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades katastrofen aldrig juridiskt?

I stället satt jag och lyssnade på en berättelse om sex och arv.
Det var första gången jag tydligt kände att samtalet flyttades bort från sakfrågan.

Det var första gången jag anade
att jag höll på att dras in i något helt annat.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg