Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.
Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.
Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.
Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.
Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.
Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.
Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.
Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.
Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.
Det var som om jag drogs mellan två poler.
De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson
De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.
Och sedan fanns det en tredje kategori.
De som inte verkade ha någon roll alls.
De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.
De sa varken emot eller för.
De bara var där.
Det var det som gjorde det så märkligt.
Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.
Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.
Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg