Kapitel 13 – Vad hade de egentligen gjort?

 

E-gruppen hade funnits i tjugofem år.

Den bestod av överlevande.
Anhöriga.
Jurister.
Advokater.
Journalister.
Militärer.
Riksdagspolitiker.

Det var ingen liten sammanslutning.
Det var människor med erfarenhet.
Med utbildning.
Med politisk insyn.

Vid den tidpunkt då jag valde att lämna gruppen bestod den av följande personer
(vissa hade tillkommit och andra lämnat under åren):

Henrik S. Järrel – skådespelare och politiker (M)
Anders Eriksson – överlevande
Åsa Eriksson – polis, dotter till överlevande Anders Eriksson
Anders Ulfvarson – professor emeritus i marin konstruktionsteknik, Chalmers
Anna-Carin Wallenstein – anhörig
Bertil Calamnius – anhörig
Björn Söder – politiker (SD)
Camilla Hansén – politiker (MP)
Carl Eric Laantee Reintamm – överlevande
Claes-Göran Wetterholm – etnolog, författare och forskare
Elisabet Nilsson – anhörig
Finn Bengtsson – politiker (M)
Helene Björklund – anhörig
Henrik Evertsson – journalist och filmare
Inga-Britt Ahlenius – journalist och ämbetsman, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och tidigare chef för FN:s internrevision
Jan Grafström – överlevande
Jan Sannerstam – teknisk direktör
Johan Ridderstolpe – militär och författare
Kenneth Rasmusson – journalist
Kent Härstedt – överlevande och politiker
Kjell Högkil – Försvarsmakten
Lars Borgnäs – journalist
Lars Grundberg – diplomat och hovfunktionär
Lasse Johnsen – anhörig
Lennart Berggren – journalist
Lennart Berglund – anhörig, ordförande för SEA
Lennart Nord – anhörig
Linnea Karlsson – anhörig
Mats Ekdahl – generaldirektör, Styrelsen för psykologiskt försvar
Mats Holm – journalist
Mats Wikner – advokat
Mikael Axelsson – anhörig
Mikael Oscarsson – politiker (KD)
Mikael Öun – överlevande
Olle Hammarström – anhörig
Per Björkman – advokat
Per-Arne Håkansson – politiker (S)
Peter Jeppsson – Försvarsmakten
Rasmus Ling – politiker (MP)
Rolf Sörman – överlevande
Rolf Tufvesson – politiker (KD)
Ruben Agnarsson – journalist
Sara Hedrenius – överlevande
Stig Zandrén – författare
Susanna Popova – journalist
Sven Ruin – författare
Tom Heyman – politiker (M)
Tuve Skånberg – politiker (MP)
Ville Torsti – anhörig
Stefan Torsell – opinionsbildare
Örjan Norlin – anhörig

Detta var den grupp som sade sig arbeta för en bättre utredning av Estoniakatastrofen.

Detta var den grupp jag anslöt mig till. De talade om mörkläggning.
Om brister. Om att sanningen aldrig kommit fram.

Samtalen handlade om teorier.
Om alternativa förklaringar.
Om vad som kunde ha hänt.

Men något saknades.
Jag började se ett mönster.
Vi talade om symtom.

Om hål.
Om transporter.
Om rykten.
Om detaljer.

Men aldrig om orsaken.

Aldrig om varför det som enligt lag ska ske efter en katastrof
inte hade skett.

Aldrig om varför ingen sjöförklaring hållits.
Aldrig om varför ingen rättslig prövning genomförts.
Aldrig om varför de överlevande inte hörts under ed.
Aldrig om varför de omkomna inte omhändertagits.

Jag hade gått in i gruppen för att söka orsaken.

Men samtalen stannade vid symtomen.

Det var då jag började ställa den enkla frågan:

Om ni i tjugofem år sagt att det pågår en mörkläggning –
vad har ni då gjort juridiskt?

Har ni polisanmält?
Har ni krävt rättslig prövning?
Har ni försökt få till stånd en sjöförklaring?
Har ni begärt att överlevande ska höras under ed?

Jag fick inga tydliga svar.

Tjugofem år hade gått.

Och ändå fanns ingen rättsprocess.

Det var där något började skava.

Inte högljutt.
Inte dramatiskt.

Men tillräckligt för att jag skulle fortsätta fråga.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 12 – De som sökte sanningen

 

Efter att jag sett tv-serien Estonia – fyndet som ändrar allt
fattade jag ett beslut.

Jag skulle skriva en bok. Inte om teorier. Inte om spekulationer.
Utan om oss anhöriga.

Om hur vi fråntagits rätten att begrava våra döda.
Om hur katastrofen aldrig prövats i domstol.
Om hur sorgen lämnats utan juridiskt avslut.

För att förstå mer kontaktade jag Lennart Berglund,
ordförande i SEA – Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga. Han berättade att det fanns en grupp i Sveriges riksdag – Estoniagruppen, E-gruppen.
En sammanslutning som under många år arbetat för att klarlägga vad som hänt gällande Estoniakatastrofen.

Jag fick rådet att höra av mig till Henrik Järrel. Gruppen leddes av skådespelaren, politikern (M) och frimuraren Henrik Järrel, och fråga om även jag kunde få vara med.

Det var så det började. Inte genom konflikt. Inte genom misstänksamhet.

Utan genom en rekommendation från de anhörigas, SEA, egen ordförande.

Den beskrevs som en grupp inom Sveriges riksdag.
En sammanslutning av överlevande, anhöriga, politiker, jurister, militärer och journalister som under 25 år arbetat för att klarlägga vad som hänt.

De sade att de sökte sanningen.Det var det enda jag behövde höra.
Jag var ny i allt detta. Jag hade precis börjat ställa mina frågor.
Jag hade ännu inte förstått hur systemet fungerade.

När jag kom in i gruppen upplevde jag det som att jag hittat människor
som stod på samma sida som jag.

Människor som också ville veta varför.
Människor som talade om mörkläggning.
Människor som sade att rättssystemet inte fungerat.

Jag trodde att vi delade mål.
Att vi ville samma sak.

En juridisk prövning.
En sjöförklaring.
Vittnesmål under ed.
En rättslig process.

Jag visste inte då hur gruppen faktiskt arbetade.

Jag visste inte att de under alla dessa år inte hade använt juridiken.

Jag trodde att de talade om sanningen.

Och jag trodde på dem. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 11 – När jag klev in i systemet

 

Jag gjorde som man ska, när man bor i en demokratisk rättstat.

Jag skrev polisanmälningar.
En i taget.
Sakliga.
Utan spekulationer.

Jag höll mig till orsaken. Inte till teorierna.
Inte till det som påstås ha hänt den natten.

Jag höll mig till det som aldrig gjordes.
Till det som uteblev. Till det som saknas.

Det jag polisanmälde var inte katastrofen.
Det jag polisanmälde var orsaken till att den aldrig utreddes.

Orsaken till att de omkomna aldrig omhändertogs.
Orsaken till att ingen juridisk prövning genomfördes.
Orsaken till att ingen sjöförklaring hölls.
Orsaken till att de överlevande aldrig fick vittna under ed.

Jag polisanmälde själva mörkläggningen.
Att ingen i hela Sverige kunde svara på varför
det självklara efter en katastrof
aldrig genomfördes. Jag polisanmälde att det saknades svar. Att det saknades ansvar. Att det saknades en rättslig process.

Det är där frågan finns. Varför? Varför gjordes det som lagen kräver i andra fall –  men inte här?

Det är den frågan hela min bok handlar om.

Inte vad som hände den natten.
Utan varför det som borde ha hänt efteråt
aldrig hände.

Jag utgick från att systemet själv
skulle avgöra vad som var vad.
Jag tänkte att det var så det fungerade.

Men jag såg aldrig att mina polisanmälningar registrerades.Jag fick aldrig någon bekräftelse.
Inte på en enda av mina runt tjugo polisanmälningar. Enligt polisens hemsida
ska man få en målsägandekopia inom tio dagar.
Jag fick ingen.
Inte en enda.
Inte efter tio dagar.
Inte efter en månad.

Inte alls.

Först ett år senare –
efter att jag tvingats polisanmäla både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten – fick jag tillstånd att själv hämta ut
mina egna polisanmälningar hos Polismyndigheten på Kungsholmen.

Under det året hade jag hotat.
Polisanmält.
Vänt mig till Åklagarmyndigheten.
Till Säpo.
Till JO.
Till JK.

Trots detta fick jag inte ens se mina egna polisanmälningar.
Längre fram visade det sig
att mina egna polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Även för mig.

Det var jag som hade skrivit dem.
Ändå fick jag inte ta del av dem.

Alla mina polisanmälningar hade hamnat
hos en specialavdelning inom Polismyndigheten.
En avdelning som heter Särskilda utredningar.

När anmälningar hamnar där
försvinner de från det offentliga polisregistret.
Vanlig polis kunde inte se dem.
De fanns inte synliga i systemet.

De utreddes inte.
De försvann.

Det var då jag insåg
att det fanns ett officiellt register
och ett inofficiellt register
inom Polismyndigheten.

Och detsamma inom Åklagarmyndigheten.
Det visade sig därefter vara likadant
inom domstolsväsendet.

Hela rättssystemet var uppbyggt på samma sätt
som regering och riksdag.
Allt fungerade enligt samma princip
som underrättelsekollektivet.

Det som allmänheten och journalistkåren får se och det som allmänheten och journalistkåren inte får se.

Allt jag utförde, doldes i samma sekund som jag anmälde det.
Allt handlade om vad som var officiellt
och vad som var gömt undan, det sekretessbelagda.

Det officiella.
Och det inofficiella.

Skillnaden mellan allmän handling
och handling som inte är allmän.

Det svenska grundsystemets bas
är byggd på detta.

Den dag dåvarande rikspolischef Anders Thornberg
gav mig tillstånd att hämta ut
mina målsägandekopior –
utom den första,
som jag fortfarande inte fått ut
trots att sex år har gått –
upptäckte jag något mer.

Mina polisanmälningar var förändrade.
De brott jag anmält hade rubricerats som tjänstefel.
Datum hade ändrats. Andra datum hade satts dit.

Det jag anmält
stämde inte överens
med det som registrerats.

Detta hade skett innan jag ens fått någon målsägandekopia.

Jag hade därför ingen möjlighet
att klaga på att brottsrubriceringen
inte stämde med det jag faktiskt anmält.

Mina anmälningar försvann
innan jag ens visste
hur de hade registrerats.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 10 – Tystnaden

 

Efter tv-serien väntade jag.

Jag väntade på ett pressmeddelande.
På en utredning.
På ett besked.

Jag väntade på att rättsstaten
skulle göra det jag alltid trott
att den gör
när nya, avgörande uppgifter kommer fram.

Det blev tyst.

Inte dramatiskt.
Inte hotfullt.

Administrativt.

Dagar gick.
Veckor.

Ingenting hände.

Det var då jag började förstå
att det inte fanns någon självklar nästa instans.
Ingen som tog vid.
Ingen som bar frågan vidare.

Tystnaden var inte ett missförstånd.
Den var ett svar.

Jag pratade med min man.

Han såg hur sorgen efter min pappa
plötsligt fått rörelse.
Hur något som varit stilla i tjugofem år
nu börjat tala.

Han sa:
Sluta arbeta, Åsa.
Satsa på detta.
Ta reda på sanningen.
Så att du kan få svar.

Våra barn var vuxna.
Vi hade ett val.

Och jag valde.

Inte kamp.
Inte konflikt.

Jag valde ansvar.

Jag började läsa.
Jag började samla.
Jag började dokumentera.

Och till slut
gjorde jag det enda som återstod.

Jag polisanmälde.

Och i samma stund
som jag klev in i rättsstaten
började den stängas. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 9 – När allt förändrades

 

Den 28 september 2020 var jag sextio år.

Jag levde ett helt vanligt liv. Jag arbetade. Jag var mamma, mormor och farmor. Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället. Jag trodde på rättsstaten. Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet i huvudsak var sant.

Exakt tjugosex år tidigare, den 28 september 1994, hade jag förlorat min pappa i Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut. En sorg jag hade lärt mig leva med i över ett kvarts sekel.

Den kvällen satt jag framför tv:n och såg dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt.

När bilderna på hålen i skrovet dök upp kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag. Nu måste detta prövas på riktigt. Nu måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande att det fungerade så.
Att nya fakta leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.

Inte i misstänksamhet. Utan i förtroende.

Och det var just det förtroendet som skulle visa sig vara den största illusionen av alla.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg