Etikett: anhörigperspektiv

Kapitel 21 – Anmälan om mord – massmord

 

Efter att ha gjort flera anmälningar digitalt
beslutade jag mig för att åka in personligen.
Jag åkte till Stockholms polishus på Kungsholmen.
Jag ville överlämna anmälan direkt till en polis.

Det jag skulle anmäla var inte ett inbrott.
Inte en stöld.
Jag skulle anmäla mord på min pappa. Och massmord på över 800 personer.

Det kändes overkligt att ens säga orden högt.

Jag tog en nummerlapp
och satte mig i väntrummet. När mitt nummer ropades upp visade jag mitt körkort och sa:

Jag vill anmäla mord på min pappa
och massmord på över 800 personer.

Poliskvinnan reagerade inte synbart.

Jag bad att få tala med en polis i ett enskilt rum. Jag ville inte stå vid disken inför människor som anmälde cykelstölder och inbrott.

Hon gick iväg och frågade.
Jag fick besked att det inte var möjligt.

Jag uppgav då att ärendet skulle överlämnas
till Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.
Åklagaren Karolina Wieslander hade i media sagt att det enda som juridiskt skulle kunna prövas var om det handlade om mord, eftersom övriga brott var preskriberade.

Det var därför jag gjorde anmälan.

Poliskvinnan sa att ärendet skulle skickas vidare.

Samma eftermiddag blev jag uppringd
av en Augin Bardimet, inspektör på utredningsjour 6 PO Sthlm City.
Han frågade om jag var galen som trodde att jag kunde anmäla att min pappa blivit mördad.

Dagen därpå fick jag besked att ärendet lagts ned.

Det var inte Karolina Wieslander som fattat beslutet.

Det var en annan åklagare, Marina Chirakova. Min polisanmälan hade inte överlämnats till Karolina Wieslander trots att jag både skriftligt och muntligt bett om det eftersom det var Karolina Wieslander som var åklagare när det gällde Estoniakatastrofen.

Senior åklagare Marina Chirakova lade ner min polisanmälan med motiveringen att mord/massmord inte lyder under allmänt åtal.

Jag hade aldrig tidigare i mitt liv
anmält ett mord, ett massmord.

Nu gjorde jag det.
Inte för att jag visste vad som hade hänt. Utan för att om det fanns uppsåt
måste det prövas juridiskt.

Nedan återger jag min polisanmälan i sin helhet.
Detta är den anmälan som lades ned dagen därpå.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 20 – När frågan blev större

 

Samtidigt som jag kämpade för att få ut mina egna polisanmälningar
växte en annan fråga fram.
I dokumentären ”Estonia-fyndet som ändrar allt”  visades skador på skrovet.

Det talades om en kollision.
Jag ställde mig en enkel juridisk fråga: Om en kollision varit uppsåtlig –
vad kallas det då?

Om någon medvetet orsakar att ett fartyg förliser och människor dör –
vad är det juridiskt?
Det är inte en olycka. Det är inte en sjöolycka.

Det är brott. Och om människor dör är det mord. Eller massmord.

Jag hade aldrig tidigare använt det ordet. Men juridiskt gick det inte att komma runt.

Jag gjorde därför en ny polisanmälan. Inte för att jag visste vad som hänt. Utan för att om det fanns uppsåt måste det prövas.

Mord lyder under allmänt åtal. Det betyder att staten är skyldig att utreda oavsett vem som anmäler.

Det är inte valfritt. Det är inte politiskt. Det är en skyldighet.

Det var då jag mötte något jag inte hade väntat mig.
Inte en juridisk prövning.
Inte en öppen utredning.

Utan en mur.

Jag började förstå att vissa brott inte behandlades som andra.

Att vissa händelser
inte följde samma juridiska logik.

Det var första gången jag på allvar anade
att Estoniakatastrofen inte bara var en tragedi.

Den var något annat. Och om det var så då var det större än jag först hade trott.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 19 – Sekretessen

 

Det var först genom ett formellt beslut
som jag började förstå vad som hade hänt.
Mina polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Inte bara för allmänheten. Utan även för mig.

Jag hade anmält brott. Jag var målsägande.
Ändå fick jag inte ta del av mina egna handlingar.

Till slut fick jag ett beslut från polismyndigheten rättsavdelningen.
I beslutet framgick att mina anmälningar omfattades av sekretess.
Samtidigt stod det i samma beslut från Polismyndigheten
att anmälningar inte får sekretessbeläggas i förhållande till den som själv gjort anmälan.

Det var något mycket märkligt i detta.
Jag vet ju själv vad jag har anmält.

Hur kan man sekretessbelägga en anmälan för den person som skrivit den?

Vad är det som i så fall hemlighålls – innehållet jag själv formulerat,
eller något som lagts till efteråt?

Det var först efter detta jag fick besked
att jag kunde hämta ut målsägandekopiorna.
Jag fick själv åka till gamla polishuset på Kungsholmen.

Där fick jag till slut kopior på mina anmälningar.
Alla – utom den första.

Den från den 16 november 2020
har jag fortfarande inte fått.

Vid det laget hade lång tid gått.

Datum och brottsrubriceringar
hade redan ändrats i SU:s versioner. Möjligheten att överklaga förändringarna var i praktiken förbi.

Jag hade gått från att vänta på en kopia till att försöka få tillgång till mina egna handlingar. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 18 – Särskilda utredningar

 

Efter att jag gång på gång fått beskedet
att mina polisanmälningar inte fanns registrerade
kopplades en ny avdelning in. Särskilda utredningar. SU.

Det var första gången jag hörde talas om dem.

Jag fick kontakt med en registrator där.
Jag kallades till deras lokaler på Kungsholmen. Men jag fick aldrig kliva in.Två personer kom ut på trottoaren och mötte mig utanför byggnaden.

De lämnade över handlingar. Det jag fick i handen var inte kopior på de anmälningar jag själv hade skrivit.
Det var SU:s versioner. Datum var ändrade. Brottsrubriceringar var ändrade.

Det jag hade anmält
stod inte formulerat så som jag hade skrivit det.

Jag hade fortfarande inte fått ta del
av mina ursprungliga anmälningar.
När jag därefter åkte till polismyndigheten på Kungsholmen
fanns ingen av mina anmälningar registrerad där.

De fanns inte i det öppna systemet.De fanns endast hos Särskilda utredningar. Och vanlig polis hade inte tillgång till dem.

Jag förstod inte hur systemet var uppbyggt.
Jag hade trott att en polisanmälan registreras och blir synlig i samma register.

Här mötte jag något annat.
Ett ärende som existerade – men inte där jag hade trott.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 17 – När jag började kräva ut mina egna juridiska handlingar

 

När målsägandekopian inte kom
började jag ringa 114 14.
Kötiden var mellan trettio och sjuttiofem minuter bara för att komma fram till växeln.

Jag ringde igen. Och igen. Och igen.

Till slut började jag mejla.
Först till registrator. Sedan med kopia till rikspolischefen Anders Thornberg, vice rikspolischefen Mats Löfving och rikspolisens kansli.

Poliser ringde upp mig. De frågade vad jag talade om.

De sa att det inte fanns någon polisanmälan från mig.
Jag fick höra att den inte var registrerad.
Jag frågade hur det var möjligt. Jag frågade om den hade kastats.

Ingen kunde svara.

Det var då jag började polisanmäla igen. Och igen. Och igen.

Till slut hade jag femton polisanmälningar
som enligt polisens uppgifter inte fanns.

Det var då jag insåg
att jag inte bara sökte en kopia.
Jag sökte bevis på att mina anmälningar existerade.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg