Etikett: juridik

Kapitel 14 – När jag valde juridiken

 

I dag förstår jag något jag inte förstod då. I dag ser jag att gruppen redan från början hade bestämt vilka jag skulle få nära kontakt med.
Det visste jag inte då.

Det jag upplevde var att jag omedelbart fick nära kontakt
med två överlevande och en anhörig. De överlevande var Anders Eriksson och Sara Hedrenius. Den anhöriga var Elisabet Nilsson.

Det var med dem jag började tala.

Det var Anders Eriksson jag talade med varje dag.

Han blev min närmaste kontakt.
Min vän i det här.

Det var Anders som först skickade in en polisanmälan.
När han gjorde det, gjorde jag samma sak.
Men där började skillnaden mellan oss.

Anders godtog att polisen inte skickade någon målsägandekopia.
Han godtog att den gamla utredningen inte öppnades igen.
Han godtog att ingen ny förundersökning inleddes.

Det gjorde inte jag. Jag började fråga.
Jag tjatade på Anders Erisksson
Jag tjatade på Sara Hedrenius
Jag tjatade på Lennart Berglund
Jag tjatade på Elisabeth Nilsson
Jag tjatade på hela E-gruppen.

Vid den tiden hade jag fått kontakt med 89 anhöriga och överlevande.

Jag ville att vi skulle gå samman. Jag ville att vi gemensamt skulle polisanmälaatt staten vägrade svara på varför de döda inte omhändertagits, varför ingen sjöförklaring genomförts, och varför ingen av de överlevande –inte ens besättningen – hade fått vittna under ed i domstol.

För mig var det självklart.

Om vi menade allvar med att det pågick en mörkläggning
måste vi använda juridiken.

Det var där något började förändras.

Inte öppet.
Inte uttalat.

Men jag märkte att mina frågor inte togs emot. Jag förstod fortfarande ingenting. Jag trodde att vi samarbetade.

Det var då hånet började.

Jag fick upp min fråga i Konstitutionsutskottet, KU.
Inte en gång. Utan två gånger.

Det var där jag för första gången på allvar kände
att något var fel. Det jag upptäckte såg jag tydligast genom en av gruppens politiker. Per-Arne Håkansson, socialdemokrat.
Han satt själv i KU vid båda tillfällena.
Ordförande i KU var moderaten Karin Enström.

När vi hade möten över Zoom gapskrattade Per-Arne åt mig.

Han sa att jag var dum i huvudet som trodde att KU skulle ta upp frågan.

Själv hade trott att det var polisen som utreder brott i Sverige.
Det visade sig att när man polisanmäler politiker är det KU som avgör om polisen ska utreda.
Det är inte polisen som beslutar det.

Det hade jag inte vetat.
Jag hade trott att rättssystemet fungerade annorlunda.

Under mötena hånades jag öppet.
Ingen sa emot.
Inte en enda av de femtio stod på min sida.

Alla var tysta.

För mig var det ofattbart.

De talade om sanningen. De talade om mörkläggning.

Men när jag drev frågan juridiskt ville ingen att det skulle utredas av polis och åklagare.

Det var då jag började förstå att vi inte arbetade mot samma mål.
Det var då jag insåg att det fanns något som kallades kontrollerad opposition.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 11 – När jag klev in i systemet

 

Jag gjorde som man ska, när man bor i en demokratisk rättstat.

Jag skrev polisanmälningar.
En i taget.
Sakliga.
Utan spekulationer.

Jag höll mig till orsaken. Inte till teorierna.
Inte till det som påstås ha hänt den natten.

Jag höll mig till det som aldrig gjordes.
Till det som uteblev. Till det som saknas.

Det jag polisanmälde var inte katastrofen.
Det jag polisanmälde var orsaken till att den aldrig utreddes.

Orsaken till att de omkomna aldrig omhändertogs.
Orsaken till att ingen juridisk prövning genomfördes.
Orsaken till att ingen sjöförklaring hölls.
Orsaken till att de överlevande aldrig fick vittna under ed.

Jag polisanmälde själva mörkläggningen.
Att ingen i hela Sverige kunde svara på varför
det självklara efter en katastrof
aldrig genomfördes. Jag polisanmälde att det saknades svar. Att det saknades ansvar. Att det saknades en rättslig process.

Det är där frågan finns. Varför? Varför gjordes det som lagen kräver i andra fall –  men inte här?

Det är den frågan hela min bok handlar om.

Inte vad som hände den natten.
Utan varför det som borde ha hänt efteråt
aldrig hände.

Jag utgick från att systemet själv
skulle avgöra vad som var vad.
Jag tänkte att det var så det fungerade.

Men jag såg aldrig att mina polisanmälningar registrerades.Jag fick aldrig någon bekräftelse.
Inte på en enda av mina runt tjugo polisanmälningar. Enligt polisens hemsida
ska man få en målsägandekopia inom tio dagar.
Jag fick ingen.
Inte en enda.
Inte efter tio dagar.
Inte efter en månad.

Inte alls.

Först ett år senare –
efter att jag tvingats polisanmäla både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten – fick jag tillstånd att själv hämta ut
mina egna polisanmälningar hos Polismyndigheten på Kungsholmen.

Under det året hade jag hotat.
Polisanmält.
Vänt mig till Åklagarmyndigheten.
Till Säpo.
Till JO.
Till JK.

Trots detta fick jag inte ens se mina egna polisanmälningar.
Längre fram visade det sig
att mina egna polisanmälningar hade sekretessbelagts.
Även för mig.

Det var jag som hade skrivit dem.
Ändå fick jag inte ta del av dem.

Alla mina polisanmälningar hade hamnat
hos en specialavdelning inom Polismyndigheten.
En avdelning som heter Särskilda utredningar.

När anmälningar hamnar där
försvinner de från det offentliga polisregistret.
Vanlig polis kunde inte se dem.
De fanns inte synliga i systemet.

De utreddes inte.
De försvann.

Det var då jag insåg
att det fanns ett officiellt register
och ett inofficiellt register
inom Polismyndigheten.

Och detsamma inom Åklagarmyndigheten.
Det visade sig därefter vara likadant
inom domstolsväsendet.

Hela rättssystemet var uppbyggt på samma sätt
som regering och riksdag.
Allt fungerade enligt samma princip
som underrättelsekollektivet.

Det som allmänheten och journalistkåren får se och det som allmänheten och journalistkåren inte får se.

Allt jag utförde, doldes i samma sekund som jag anmälde det.
Allt handlade om vad som var officiellt
och vad som var gömt undan, det sekretessbelagda.

Det officiella.
Och det inofficiella.

Skillnaden mellan allmän handling
och handling som inte är allmän.

Det svenska grundsystemets bas
är byggd på detta.

Den dag dåvarande rikspolischef Anders Thornberg
gav mig tillstånd att hämta ut
mina målsägandekopior –
utom den första,
som jag fortfarande inte fått ut
trots att sex år har gått –
upptäckte jag något mer.

Mina polisanmälningar var förändrade.
De brott jag anmält hade rubricerats som tjänstefel.
Datum hade ändrats. Andra datum hade satts dit.

Det jag anmält
stämde inte överens
med det som registrerats.

Detta hade skett innan jag ens fått någon målsägandekopia.

Jag hade därför ingen möjlighet
att klaga på att brottsrubriceringen
inte stämde med det jag faktiskt anmält.

Mina anmälningar försvann
innan jag ens visste
hur de hade registrerats.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 10 – Tystnaden

 

Efter tv-serien väntade jag.

Jag väntade på ett pressmeddelande.
På en utredning.
På ett besked.

Jag väntade på att rättsstaten
skulle göra det jag alltid trott
att den gör
när nya, avgörande uppgifter kommer fram.

Det blev tyst.

Inte dramatiskt.
Inte hotfullt.

Administrativt.

Dagar gick.
Veckor.

Ingenting hände.

Det var då jag började förstå
att det inte fanns någon självklar nästa instans.
Ingen som tog vid.
Ingen som bar frågan vidare.

Tystnaden var inte ett missförstånd.
Den var ett svar.

Jag pratade med min man.

Han såg hur sorgen efter min pappa
plötsligt fått rörelse.
Hur något som varit stilla i tjugofem år
nu börjat tala.

Han sa:
Sluta arbeta, Åsa.
Satsa på detta.
Ta reda på sanningen.
Så att du kan få svar.

Våra barn var vuxna.
Vi hade ett val.

Och jag valde.

Inte kamp.
Inte konflikt.

Jag valde ansvar.

Jag började läsa.
Jag började samla.
Jag började dokumentera.

Och till slut
gjorde jag det enda som återstod.

Jag polisanmälde.

Och i samma stund
som jag klev in i rättsstaten
började den stängas. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 9 – När allt förändrades

 

Den 28 september 2020 var jag sextio år.

Jag levde ett helt vanligt liv. Jag arbetade. Jag var mamma, mormor och farmor. Jag var hustru.

Jag trodde på det svenska samhället. Jag trodde på rättsstaten. Jag trodde att det jag sett, hört och lärt mig genom livet i huvudsak var sant.

Exakt tjugosex år tidigare, den 28 september 1994, hade jag förlorat min pappa i Estoniakatastrofen.

Det var en sorg som aldrig riktigt fick något avslut. En sorg jag hade lärt mig leva med i över ett kvarts sekel.

Den kvällen satt jag framför tv:n och såg dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt.

När bilderna på hålen i skrovet dök upp kände jag inte rädsla.

Jag kände lättnad.

Äntligen, tänkte jag. Nu måste detta prövas på riktigt. Nu måste sanningen få ett rättsligt rum.

Jag trodde fortfarande att det fungerade så.
Att nya fakta leder till utredning.
Att utredning leder till domstol.
Att domstol leder till ansvar.

Jag hade fel.

Ingenting hände.

Ingen sjöförklaring.
Ingen rättslig process.
Ingen instans som tog vid.

Det var där min resa började.

Inte i misstänksamhet. Utan i förtroende.

Och det var just det förtroendet som skulle visa sig vara den största illusionen av alla.  // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 8 – Orsaken

 

Innan något annat behöver detta sägas.

Det finns något jag behöver vara tydlig med från början.

Jag har aldrig polisanmält själva katastrofen. Jag har aldrig påstått mig veta exakt vad som hände den natten. Jag vet inte varför färjan förliste.

Det jag polisanmälde var det som aldrig skedde efteråt.

Jag polisanmälde att svenska staten aldrig genomförde någon sjöförklaring.
Utan en sjöförklaring vet vi i juridisk mening inte om en färja faktiskt har förlist. Vi vet inte vilken färja det var.
Vi vet inte vad som hände.

Jag polisanmälde att detta aldrig prövades i domstol.
Att de överlevande aldrig fick vittna under ed. Inte ens den överlevande besättningen.

Jag polisanmälde att de omkomna aldrig togs om hand.

Svaren på dessa tre frågor har aldrig utretts, aldrig prövats, aldrig fått ett rättsligt avslut.

Det är detta jag menar med mörkläggning.

Inte ubåtar. Inte militära transporter. Inte andra teorier.

För mig är det sådant som kommer efteråt. Symtom.

Jag har hela tiden sökt orsaken.

Och för mig är orsaken enkel att formulera, men svår att ta in:

Varför plockade man inte upp de döda som gick att plocka upp?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades detta aldrig i domstol?

Det är där allt börjar. Och det är där allt tog stopp.

// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg