Kapitel 28 – Samtalet

 

Det var under den här perioden som Johan Ridderstolpe ringde mig.
Johan Ridderstolpe uppgav att han varit militär och arbetat på Muskö. Nu satt han med i E-gruppen.
Johan Ridderstolpe var även kusin med Johan Ridderstolpe, journalist på ”Ekot” på statlig radio – Sveriges Radio som det kallas.

Jag trodde att vi skulle tala om juridiken.
Om sjöförklaringen.
Om varför ingen domstol prövat katastrofen.

Det var inte därför Johan Ridderstolpe ringde.

Han ville berätta något helt annat.
Han berättade att advokaten Per Björkman, bror till finansmannen Johan Björkman ordförande för Nordstjernan AB – medlem i E-gruppen – hade haft en relation med hans syster.
Att systern och advokaten Per Björkman. tillsammans hade lurat honom på arvet efter deras föräldrar.
Att han blivit fråntagen rätten till gården.

Det var detta han ville upplysa mig om.

Jag satt med telefonen i handen och förstod ingenting.

Jag kände inte hans syster.
Jag kände inte advokaten.
Jag kände inte honom.
Vad hade detta med mig att göra?
Vad hade det med min pappa att göra?
Vad hade det med Estoniakatastrofen att göra?

Jag hade gått in i detta för att få svar på tre frågor:

Varför omhändertogs inte de döda?
Varför hölls ingen sjöförklaring?
Varför prövades katastrofen aldrig juridiskt?

I stället satt jag och lyssnade på en berättelse om sex och arv.
Det var första gången jag tydligt kände att samtalet flyttades bort från sakfrågan.

Det var första gången jag anade
att jag höll på att dras in i något helt annat.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 27 – Mönstret börjar visa sig

 

Jag visste bara inte vilket.
Men under den här perioden började jag läsa mer om människorna omkring mig.
Inte deras åsikter.
Inte deras inlägg i gruppen.
Utan deras bakgrund. Vilka var de egentligen? Vilka kretsar rörde de sig i?

Jag började upptäcka att flera av dem inte bara var anhöriga eller engagerade privatpersoner.
De rörde sig i media.
I finansvärlden.
I juridiken.
I politiken.

Tidningen Fokus återkom ständigt.
Jon Åsberg var chefredaktör.
Mats Holm intervjuade mig där.
Susanna Popova skrev där.
Inga-Britt Ahlénius var en del där.

Jag började läsa om hur Fokus kom till.
Den möjliggjordes genom finansiering från Nordstjernan AB.
Ordförande där var Johan Björkman.
Hans bror Per Björkman satt i E-gruppen som advokat.
En annan bror, Anders Björkman, hade varit involverad i Estoniafrågan redan på 1990-talet.

Det var första gången jag på allvar började se hur samma namn återkom i olika sammanhang.
Media.
Finans.
Juridik.
Politik.

Det var inte bevis på något.

Men det var inte heller slumpmässigt.

Samtidigt märkte jag att vissa frågor var möjliga att tala om offentligt.
Hål i skrovet.
Bogvisiret.
Militära transporter.
U-båtar.
Bomber och Granater.

Det gick att diskutera.

Det gick att skriva debattartiklar om.

Det gick att bli intervjuad om.

Men när jag talade om:
Sjöförklaringen.
Domstolen.
Att kräva juridiskt ansvar.

Då förändrades stämningen.

Det var som om jag rörde vid något som inte skulle röras.

Jag började ana att det fanns en osynlig gräns.

En gräns mellan det man kunde prata om
och det man inte skulle driva.
Jag kunde ännu inte sätta ord på det.
Men mönstret började visa sig.

Och jag stod mitt i det
utan att förstå hur stort det egentligen var.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 24 – De 89 personligt drabbade av katastrofen

 

Efter tv-serien ”Estonia-fyndet som ändrade allt” uppstod en rörelse.

Facebook-grupper växte fram över en natt.
Instagramkonton startades.
Diskussionerna gick varma.

Jag var inte ensam längre.

Barn till omkomna och överlevande började hitta varandra.
Vi var många som burit på samma frågor i över tjugofem år.
Med saknad.
Med en sorg som aldrig fått ett juridiskt avslut.

Till slut publicerades ett öppet brev i Dagens Nyheter.
Vi var 89 barn till omkomna och överlevande som skrev under.

Jag var en av dem.

Detta var inte politiker.
Inte journalister.
Inte experter.

Detta var föräldrar som förlorat sina barn.
Barn som förlorat sina föräldrar. Precis som jag.
Män som förlorat sina fruar.
Fruar som förlorat sina män.
Syskon som förlorat sina syskon.

Människor som överlevt.
Människor som mist sina närmaste i en fruktansvärd katastrof.

Vi krävde en ny, oberoende utredning.
Vi krävde svar.
Vi krävde att alla oklarheter skulle redas ut.

Det handlade om hålet i skrovet.
Om bogvisiret.
Om militära transporter.
Om okända fartyg.
Om varför kroppar inte bärgades.

Allt detta var frågor som behövde svar.

Jag skrev under.

Men redan där började jag se något.
Vi talade om symtomen.
Om det som syntes.
Om det som kunde diskuteras.
Om det som gick att publicera.

Men vi talade inte om det jag uppfattade som orsaken.

Ingen talade om:

Varför ingen sjöförklaring genomförts.
Varför ingen rättslig prövning skett.
Varför överlevande – inte ens besättningen – aldrig hörts under ed.
Varför de döda aldrig omhändertagits genom ett juridiskt beslut.

Jag började därför skriva till de 89 personligt drabbade.

Jag föreslog att vi skulle gå samman.
Att vi gemensamt skulle polisanmäla vägran att utreda.
Eller ännu hellre – lämna in en stämningsansökan.

Om vi var 89 personligt drabbade
borde vi kunna kräva en juridisk process. borde vi kunna kräva att saken prövades i domstol.

Detta var inte en medial fråga för mig.
Detta var en juridisk fråga.

Ingen var intresserad.
Inte en enda.

Det var den största käftsmällen.

Inte från politiker.
Inte från myndigheter.

Utan från dem som själva bar samma förlust.

Vi delade sorgen.

Men vi delade inte vägen framåt.

Det var där jag började förstå
att det finns en avgörande skillnad mellan att kräva en ny utredning
och att kräva juridiskt ansvar.

Det ena kan diskuteras i pressen.
Det andra måste prövas i domstol.

Och när det kom till domstol
stod jag helt ensam. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg