REGERINGEN UNDER LEDNING AV STATSMINISTER INGVAR CARLSSON DEL 2.

 

Torsdagen den 13 oktober 2022.

Andra delen av hur hanteringen av Estoniakatastrofen gick till under ledningen av statsminister Ingvar Carlsson.
Första delen av regeringen och riksdagens hantering under ledning av Ingvar Carlssons hantering hittar du här: https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/dags-att-prata-om-regeringen-under-ledning-av-den-f-d-statministern-ingvar-carlsson/

Den svenska regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson valde att lägga hela ansvaret för Estoniakatastrofen, Europas största civila katastrof i modern tid, på kommunikationsdepartementet.
Kommunikationsdepartementet är det departement som ansvarade för Sjöfartsverket. Ansvaret föll då på en helt nytillträdd kommunikationsminister, Ines Uusman, en kvinna som totalt saknade tidigare erfarenhet av regeringsarbete.
Hur kan statsminister Ingvar Carlsson välja att lägga ansvaret på Europas största civila katastrofen på en enda person, dessutom en människa med noll kunskap av vad en sådan katastrof som detta innebär, med minst 1000 omkomna människor, dessutom med noll erfarenhet av regeringsarbete.

Varför läggs  ansvaret på kommunikationsdepartementet när det enda logiska hade varit att ansvaret låg på justitiedepartementet och utrikesdepartementet?
Varför blir ens Ines Uusman kommunikationsminister vid detta tillfälle när Europas största civila katastrof inträffat och med dessutom noll erfarenhet av regeringsarbete?
Varför bli Uusman ensam ansvarig över Europas största civila katastrof i modern tid, tillsammans med en jurist från Sjöfartsverket?

Vilket skäl hade statsminister Ingvar Carlsson för att välja detta?
Med bland annat tanke på de oerhört komplexa frågeställningar som aktualiseras inför beslutet i bärgningsfrågan?

Jag menar att allt detta gjordes uppsåtligt i och med att regeringen redan den 29 september 1994 genom regeringsbeslut K 94/2409/2 fråntagit polisen och därmed även justitiedepartementet deras arbetsuppgifter och deras ansvar.
Regering och riksdag blev därmed tvungna att använda sig av ”fel” departement i och med att utredningen skulle skötas av Sjöfartsverket, som låg under kommunikationsdepartementet.
Hade ärendet skötts på ett korrekt sätt från regering och riksdags sida hade hela ansvaret för utredningen legat på polis- och åklagarmyndighet och justitiedepartementet som det alltid gör vid olyckor och katastrofer i Sverige.
Polis- och åklagare kunde då i sin tur valt att ta hjälp av Sjöfartsverket, men Sjöfartsverket som myndighet har absolut inte i uppgift att ”låtsas” vara polis- och åklagare.
Polismyndigheten och åklagarmyndigheten är de två myndigheter som utreder brottsliga gärningar i Sverige. Polismyndigheten är den myndighet som ansvar för eftersökning av saknade personer och omhändertagande av omkomna människor.

Varför fick inte andra departement hjälpa till med denna oerhört komplexa katastrof? Exempelvis det enda självklara justitiedepartementet, som ansvarar för rättsväsendets myndigheter. Civildepartementet, som hade ansvar för kyrkofrågor och frivilliga organisationer och Socialdepartementet, med ansvar för bland annat hälsa- och sjukvård?

Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson väljer helt enkelt bort allt logiskt och lägger i stort sett hela ansvaret på två personer, en jurist Johan Fransson från Sjöfartsverket och en nyanställd, med noll erfarenhet, kommunikationsminister Ines Uusman.

Idag är Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson död, som av en händelse dog han strax innan dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrade allt’ hade premiär. En dokumentär har dessutom vägrade av vara med i.
Ines Uusman lever dock än och vad har hon att säga till sitt försvar för allt det elände och de sorger hon utsatte oss anhöriga till minst 550 svenska medborgare som miste sina liv i denna katastrof https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/rgA1Ba/ex-ministern-ines-uusman-om-estonia-for-min-del-har-jag-lamnat-det

– ”Jag har inte sett dokumentären eller börjat läsa på heller och det finns en anledning till det. Det är 26 år sedan. Jag har inga kommentarer”, säger hon.
”För min del har jag lämnat det” säger Ines Uusman.

Tänk så lätt en del politiker har det. Dessa fruktansvärda brott hon gjort mot Sveriges befolkning har hon lämnat bakom sig. Det betydde alltså ingenting för henne att dessa barn, kvinnor och män fråntogs deras rätt att bli begravda.
Det betyder ingenting att Ines Uusman var en av dem som var allra mest ivrig för att begrava dessa människor i betong. Uusman menar att det har gått 26 år, hon bryr sig inte.
Inte med ett enda orda visar hon någon som helst empati för oss alla efterlevande, som varken fått veta varför våra familjemedlemmar mist sina liv denna natt och som aldrig heller fått veta varför Sveriges regeringar/riksdagar förbjöd polisen att omhänderta de omkomnas kroppar.

Förstår denna människa vilket elände och vilken tragedi hon har skapat?

Förstår hon att vi, efterlevande definitivt inte har lagt detta bakom oss?
Förstår hon att våra barn, syskon, partners och föräldrar som inte enbart tvingades offra med sina liv utan dessutom förbjöds att få bli begravda av Ines Uusman själv, i samarbete med Ingvar Carlsson och övriga hela regeringen och riksdagen, fortfarande ligger kvar i den s k massgraven?

Vad är detta för sort människa? Vad är innehållet i hennes hjärta?  Sten?
Har hon inte själv haft en mamma eller en pappa. En pojkvän, man, syskon eller ett barn. Hade hon  själv lämnat allt bakom sig om hennes mamma eller barn låg kvar i massgraven?

Hur är detta möjligt att detta kan hända, denna Ines Uusman, född 1948, måste vara en av de mest känslokalla kvinnor jag någonsin träffat på.
Som en stenstod stod hon framför oss år 1994 och upprepade om och om igen, som i ett mantra … DE OMKOMNA SKA INTE OMHÄNDERTAS, DETTA MÅSTE NI ACCEPTERA!

Inte med ett enda ord visar hon heller något förstående över att vi efterlevande genom bland annat hennes personliga agerande dessutom fråntogs precis alla våra lagliga och mänskliga rättigheter i och med att ansvaret över orsaken till MS Estonias förlisning aldrig fick komma upp i svensk domstol.

Ansvaret vem som beordrat att den civila passagerarfärjan MS Estonia skulle användas som militärt transportfartyg, fick alltså inte utredas inom svenskt rättsväsende, detta belades med åtalsimmunitet, det vill säga det som kallas abolition. Vi får anta att detta skedde redan i december 1994,  i och med att svensk polismyndighet fick påbörja en förundersökning gällande ”vållande till annans död” men den pågick enbart i två månader oktober och november 1994, därefter finns ingen dokumentation i förundersökningsliggaren. Inte heller finns någon dokumentation i förundersökningsliggaren gällande september 1994, trots att åklagarmyndigheten påbörjade FU redan den 28 september 1994 och dagen efter blev chefsåklagare Birgitta Cronier tilldelad uppdraget.

Vi alla vet att det är förbjudet att använda civila passagerarfärjor som militära transportfartyg. Det är förbjudet att använda människor som levande sköldar för att frakta olika former av krigsmaterial. Antagligen är det därför regeringen beslutar att lägga orsaken till katastrofen under detta lagrum vi hittar i vår grundlag:
RF 12 Kap. 9 § 2:a stycket ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas”
D v s abolition!

Med detta menas alltså att vår regering, helt på egen hand, får bestämma att om de anser att en brottslig gärning, i detta fall att använda en civil passagerarfärja som ett s k krigsfartyg, inte ska utredas då kan helt enkelt regeringen att lägga denna brottsliga gärningen under detta lagrum.
Därav har aldrig detta utretts av svensk rättsväsende, trots att bevis finns att MS Estonia användes som militärt transportfartyg vid två tidigare tillfällen i september 1994. Detta framkom i uppdrag granskning år 2004, https://riksarkivet.se/Media/pdf-filer/NAD/Fo_2004_06.pdf
Svensk rättsväsende var/är alltså förbjudna att utreda denna brottsliga gärning, p g a att det är lagstiftat på det sättet.
Därmed sker aldrig någon utredning år 2004/2005 om detta att Sverige uppsåtligt valt att använda denna civila passagerarfärja som militärt transportfartyg d v s ett krigsfartyg trots att bevis framkommit genom både genom programmet ”uppdrag granskning” och likaså av f d hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

I december 1994 ger Sveriges regering tillsammans med Sjöfartsverket i uppdrag åt dykföretaget Rockwater att dyka ned för att, som man officiellt påstår, undersöka om det går att bärga några omkomna.
Vi vet idag att polisen redan dagen efter katastrofen, den 29 september 1994, hade långt gångna planer på hur det skulle kunna omhänderta de omkomna som gått att återfinna om det inte hade varit så att Sveriges regering under ledning av Carl Bild samma dag, d v s den 29 september 1994 har förbjudit polisen att omhänderta de omkomna.
Vi vet också idag att Sjöfartsverket redan den 11 oktober 1994 i sin rapport dnr 199-9440401 uppget att det var fullt möjligt att omhänderta de kroppar som gått att återfinna.
Trots allt detta hittar då regering på att Rockwater ska undersöka om det går att omhänderta de omkomna (vilket alla alltså redan visste om att det gick och vilket självklart redan skulle ha gjorts under oktober/november 1994 om bara polisen hade fått göra det.)

Enligt uppgift från Rockwaters dykledare Ray Honour, den 11 april 2021, uppgav han att Rockwaters dykare användes som en form av kameramän helt styrda av Svensk polis, hans ordval är ”dykarna var polisens ögon”
Rockwaters uppgift var enbart att göra som polisen sa åt dem att göra. Det vill säga det är inte Sjöfartsverket som håller i dessa dykningar som det påstås i den officiella versionen, den inofficiella reella sanningen är att det är polisen som håller i dykningarna. Här återkommer vi till detta med en officiell sanning och en reell sanning, vilket jag förklarade här: https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/en-officiell-sanninge-eller-en-inofficiell-sanning/
I detta fall får vi väl anta att det är säkerhetspolisen, som år 1994 löd under Rikspolisstyrelsen, som var med på Rockwaters dykplattform och styrde dykarna. Tore Forsberg, chef för Säkerhetspolisens rotel som bedrev kontraspionage hade redan tidigare gått ut i svensk dagspress med uppgiften att säkerhetspolisen påbörjat en utredning av orsaken till MS Estonias förlisning. Forsberg uppgav även till journalisten Sven Anér att han deltagit på Rockwaters dykplattform vilket Sven Anér i sin tur uppgivit till Lars Borgnäs https://www.svt.se/nyheter/inrikes/krigsmateriel-fraktades-pa-estonia.
Man kan även i den påbörjade FU av Rikspolisstyrelsen se att det är Walter Kegö, även han anställd av säkerhetspolisen, som leder vidare utredningar gällande MS Estonia.

Hittade denna artikel i press gällande just dessa två män https://www.expressen.se/nyheter/inloggad/gravde-ner-parmarna-om-palme-i-tradgarden/

Man måste då ställa sig frågan var säkerhetspolisens utredning gällande Estoniakatastrofen finns, är även den nedgrävd i någons potatisland, Walter Kegös kanske?

Så vad hade polisen/sjöfartsverket egentligen för anledning att utreda om det gick att omhänderta de omkomna kroppar. Polisen hade ju redan den 29 september 1994 uppget hur de omkomnas kroppar skulle omhändertas.
Sjöfartsverkets rapport gällande denna dykning utförd av Rockwater finns att finna. Sjöfartsverket uppger återigen att det går att omhänderta de omkomna som går att återfinna,  vilket även dykarna konstaterar i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’

Trots detta beslutar Sveriges regering och riksdag att inget ska göras för att omhänderta de omkomna.
Vad är det då som polisen kommit fram till vid dykningarna som gör att Sveriges regering beslutar att inget ska göras för att omhänderta de omkomna, det vill säga helt emot vad Sjöfartsverket kom fram till.

Var kan man finna vad polisen kom fram till vid denna dykexpedition som måste ligga till grund för att Sveriges regering och riksdag beslutar att absolut inget får göras för att omhänderta de omkomna och som dessutom leder vidare till det fruktansvärda beslutet att både alla omkomna, hela vraket och en stor del av Östersjöns botten runt förlisningsplatsen måste täckas med sand, grus och betong?

Sveriges regering och riksdag la alltså ned ca 15 miljoner av skattebetalarnas pengar på att dyka ned i vraket, filma döda människor ansikten, plundra vissa av de dödas kroppar, plocka upp dokumentation och länge leta efter en dokumentportfölj tillhörande en vapenhandlare vid namna Voronen.
Men trots att alla dessa dykare var på plats, för en kostnad av runt 15 miljoner, förbjöds dykarna alltså att omhänderta de omkomna, som de dessutom var tvungna att flytta på för att kunna slå sig in i olika hytter. Dykarna uppgav i dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’ att det var fruktansvärt vidrigt att de inte fick omhänderta de omkomna. Dykarna säger att det hade varit lätt att lägga dessa döda människor i liksäckar och bärgat upp dem till ytan.
Dykarna uppgav dessutom i dokumentären att kropparna var i fint skick, kvinnor hade t o m läppstift kvar på sina läppar.

Så varför omhändertas inte en enda omkommen kropp vid dessa dykningar, trots att svenska staten lagt ut åtskilliga miljoner av svenska skattepengar för att dessa dykningar skulle ske?

Varför påstår regeringen och Sjöfartsverket officiellt att detta handlar om de omkomna? För sanningen är att inte en enda tanke handlar om de omkomna, i och med att inte en enda av de omkomna får omhändertas?
Istället väljer polisen på Rockwaters dykplattform att beordra dykare att flytta på de omkomnas kroppar, lyfta upp vissa av dem och fotografera deras ansikten för identifiering och dessutom använda mycket dyr tid för att söka efter en vapenhandlares, Alexandr Voronins, dokumentportfölj? https://www.alandstidningen.ax/insandare/estonias-forlisning-maste-utredas-utomstaende

Varför var detta så betydligt mycket viktigare än att omhänderta de omkomna?

Och varför valde inte Sveriges regering och riksdag att göra bägge sakerna, omhänderta de omkomna och dessutom leta efter den viktiga dokumentation som tydligen polisen behövde.

Vad gäller identifieringen av Alexandr Voronins dokumentportfölj, som hittas i hytt 6230 så kan ni som är intresserade av den inspelningen se och lyssna på band 15 hos Riksarkivet där kan man följa dykaren och dykledningen i deras arbete med att bryta upp dörrarna till hytterna runt om Voronins hytt.

Här kan man väldigt lätt ställa sig den enkla frågan: Om denna dykning skulle innebära vad man officiellt gått ut med, alltså undersöka om det gick att bärga någon omkommen, vad fanns det då för skäl till att bryta upp olika dörrar till hytter och leta efter en väska, på vilket sätt skulle det hjälpa de omkomna till att få bli omhändertagna?
Allt är bedrägeri, de omkomna får absolut av någon anledning inte omhändertas.
Hur kan det komma sig, varför får inte kropparna omhändertas?

När så Rockwater dykarna har varit nere och bekräftat att de kroppar de sett är i fint skick och relativt lätt att omhänderta så väljer alltså ändå statsminister Ingvar Carlsson att den 15 december 1994 att gå ut med beskedet till oss anhöriga och allmänheten att ingen som helst insats ska göras för att omhänderta de omkomnas kroppar.
Jag vågar nog påstå att detta är helt sjukt, varför gör Ingvar Carlsson på detta sättet, det är ju inga som helst problem att omhänderta de kroppar som går att återfinna.

Vad handlar dessa vidrigheter om, varför detta fruktansvärda skådespel enbart för att lura oss efterlevande och hela svenska folket, dessutom med fruktansvärda kostnader tagna av våra svenska skattemedel.

Fortsätter med del 3 av de vidrigheter Sveriges regering och riksdag under ledning av Ingvar Carlsson valt att behandla, framför allt de omkomnas kroppar, men självklart även oss anhöriga i nästa inlägg.

Sanningen är inget annat än vidrig och det är fruktansvärt arbetsamt för mig att skriva allt detta, därav tar det så lång tid för mig att få ur mig orden om hur obehaglig hantering av denna katastrofen har sköts av mitt eget land, Sverige.

Dags att ta paus, en promenad med Atticus och sen börja med middagen, pannbiff med lök och kokt potatis.
I kväll käkar vi i växthuset, vårt lilla lyckohus …

 

 

JAG FORTSÄTTER MIN KAMP … VAD HANDLAR ALLT EGENTLIGEN OM?

 

Hej på er,
tillbaka efter semester i Danmark, där Stefan och jag kikat på hus, lägenheter men även gjort lite kulturella utflykter. Ni som följer mig på insta https://www.instagram.com/atmycasa/?hl=sv har kanske sett vad vi sysslat med på vår semesterresa till vårt kära grannland 🇩🇰

Nu tar jag kaffekoppen med mig och går nedför trappan, tänder min mjuka rökelse och går vidare in sovrummet där mitt skrivbord står

och fortsätter blogga om min berättelse i min kamp för att få begrava pappa.

Vi tittar tillbaka lite till år 1994 när katastrofen inträffar.

Den 7 oktober 1994 är det alltså socialdemokraterna som kommer till makten under ledning av statsminister Ingvar Carlsson med statsråd Mona Sahlin som ställföreträdande statsminister.
Inte heller statsminister Ingvar Carlsson ber polismyndigheten att omedelbart påbörja omhändertagande av de omkomna, trots att Ingvar Carlsson ett flertal gånger gått ut öppet i tv och press och lovat alla oss anhöriga och hela svenska folket att ”precis allt ska göras för att omhänderta de omkomna så att de kan få bli begravda”.
Något av det mest fruktansvärda för mig personligen är att detta uppgav Ingvar Carlsson och Carl Bildt även i Storkyrkan, vid minnesgudstjänsten för de omkomna, söndagen den 2 oktober 1994 framför min mamma och mig.

Ondare människor anser jag är svårt att finna, att Bildt och Carlsson till och med säger detta i en kyrka framför de efterlevande,  vem kan ens gör något sådant?

Detta uttalar alltså dessa två karlar i Storkyrkan i Gamla stan den 2:a oktober, trots att de bägge visste, att redan tre dagar tidigare, den 29 september 1994 hade ett regeringsbeslut fattats där regeringen på ett fruktansvärt utstuderat sätt fråntar polisen deras arbetsuppgift, med andra ord, regeringen förbjöd alltså polisen att omedelbart påbörja omhändertagandet av de omkomna som gått att återfinna.

Som vi alla vet är det naturligt för en statsledning att ställa statens resurser till förfogande vid en katastrof av dessa proportioner som förlisningen av Estonia innebar. Detta gäller inte minst med tanke på olyckans art och de oerhört många svenska dödsoffren. Detta var också precis vad statsministrarna  Carl Bildt liksom Ingvar Carlsson uppgav i direkt anslutning till katastrofen, ALLT skulle göras för att omhänderta de omkomna som gick att återfinna, precis på lika sätt som vid alla andra olyckor och katastrofer.

I stället för att låta polisen omhänderta de omkomna, fortsätter då istället  Sveriges regering och riksdag, denna gång under ledning av Ingvar Carlsson, detta fruktansvärda tidskrävande och kostsamma arbete med att mörklägga orsaken till MS Estonias förlisning. Därav fortsätter även iscensättningen av den officiella versionen om orsaken till varför Europas värsta civila katastrof i modern tid kunde inträffa, vilket Carl Bildt påbörjat redan dagen efter katastrofen, då han utan några helst bevis påstår att bogvisiret trillat av.

Hur kommer det sig då att Sveriges regering och riksdag uppsåtligt valde att använde sig av en enda person, en jurist från Sjöfartsverket vid namn Johan Fransson, att helt ensam ansvara för frågan om omhändertagandet av ca 800 omkomna människor när det gäller en katastrof av dessa proportioner? Den största civila katastrofen i Europa i modern tid?

Hur kommer det sig att Sveriges regering och riksdag valde att frånta polis – och åklagarmyndighet sina arbetsuppgifter, med all den oerhörda kunskap de besatt?

Vad hade Sveriges regering och riksdag för synnerliga skäl till att göra detta?

Hur är det ens möjligt?   Varför reagerade ingen?

Den 11 oktober 1994 lämnar Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson in sin första rapport dnr. 199-94440401 där han uppgav att det fanns möjlighet att omhänderta de omkomna man kunde återfinna.
Trots detta besked fattas inga beslut om att planera eller påbörja arbetet med att eftersöka de omkomna.

Hur kommer det sig?

Och nu kommer vi till den allra största frågan, Sjöfartsverket har alltså rapporterat, den 11 oktober 1994,  att det fungerar väldigt väl att omhänderta de omkomna som går att återfinna. Likaså har polismyndigheten gjort redan dagen efter katastrofen, den 29 september 1994 där polisen även uppgav hur dessa omkomna skulle omhändertas.
Trots allt detta ”låtsas” då Sveriges regering och riksdag att de måste fortsätta undersöka frågan OM det går att omhänderta de omkomna.

Detta är så sjukt så jag finner inte ord. Istället för att helt enkelt omhänderta de omkomna så fortsätter Sveriges regering och riksdag att slösa vårta skattepengar på att undersöka OM det går att omhänderta de döda.

Det var väl helt enkelt bara att omhänderta de omkomna!

Allt är ett påhitt. En ren lögn.
Eftersom vi idag vet att det redan dagen efter katastrofen beslutades att polisen INTE fick omhänderta de omkomna, så fortsätter ändå Sveriges regering och riksdag att ”låtsas” att man ska undersöka OM det går att omhänderta de omkomna.

Varför valde inte regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson att helt enkelt gå ut med den reella sanningen, eller åtminstone delar av den reella sanningen om orsaken till förlisningen som vi anhöriga och allmänheten fått acceptera. Därefter skulle regeringen omedelbart sett till att polisen med hjälp av försvaret hade omhändertagit alla de omkomna som man kunnat återfinna.

Om detta humana, helt logiska hade utförts så hade vi aldrig behövt sitta såhär 28 år senare med oerhörda smärtsamma skador hos efterlevande och oerhörda kostnader för det svenska samhället.
Dessutom med fruktansvärd skam för att det civiliserade, den demokratiska rättsstaten Sverige valde att anlägga en massgrav, i modern tid, i fredstid i stället för att göra det enda rätta, det enda humana att omhänderta de omkomna som gått att återfinna.

Vad handlar egentligen denna fruktansvärda katastrof om som gör att landet Sverige utför dessa brott mot mänskligheten, brott mot våra lagliga rättigheter, brott mot de mänskliga rättigheterna.
Vad är det landet Sverige gjort som måste döljas med alla medel och till varje pris?

I morgon tittar vi lite närmare på vilka vidrigheter regeringen och riksdagen under ledning av Ingvar Carlsson utsatte de omkomnas kroppar och oss anhöriga för.

//Åsa

 

HUR HANTERAS EN POLISANMÄLAN SOM LYDER UNDER ABOLITION AV SVENSK RÄTTSVÄSENDE?

 

I detta inlägg ska jag visa hur ett ärende som av Sveriges regering lagts under det lagrum som kallas Abolition hanteras av svenskt rättsväsende, polis och åklagarmyndighet och konstitutionsutskottet år 2022.

Detta är enbart en av mina polisanmälningar gällande Estoniakatastrofen. Jag har 14 likadana till.
I och med att jag från början inte hade en aning om att polisen och åklagarna ljög för mig så trodde jag helt enkelt att allt handlade om misstag och att polisen och åklagaren av misstag gjorde fel …. om och om igen.

Till slut insåg jag, herregud de ljuger för mig, helt uppsåtligt, mina polisanmälningar avseende katastrofen ”försvinner” på något sätt utan att jag kan förstå varför.

Här nedan får ni följa med mig, i datumordning, gällande en av mina polisanmälningar jag sände in till registrator, polismyndigheten i Stockholm.

Det börjar den 5 april 2022  då jag sänder in min polisanmälan.

 

Dagen efter den 6 april 2022 upprättar SU, särskilda utredningar,  en egen polisanmälan 0150-K1789-22, där de hittar på att jag anmält ett tjänstefel, vilket på inget sätt stämmer överens med min polisanmälan.

Redan den 7 april 2022 beslutar åklagarmyndigheten, ärende AM-50511-22, överåklagare Anders Jakobsson att lämna ärendet vidare till Riksåklagare Petra Lundh.

Den 21 april 2022 beslutar Riksåklagare Petra Lundh AMR-1-22, att hon sänder ärendet vidare till konstitutionsutskottet.

 

Den 5 maj 2022,  det vill säga en månad efter det att detta ärende redan har hanteras inom polisen och åklagaren får jag äntligen åka in till gamla polishuset på Kungsholmen och lösa ut min egen målsägande kopia, 5000-K382962-22. (vilket i normala fall ska ta 10 arbetsdagar). Detta sker efter det att jag personligen fått kontakta Rikspolischefen Anders Thornberg och tvingats polisanmäla polismyndigheten själva för de brott de begår mot Sveriges lagar.

(OBS! hör och häpna även den polisanmälan av polisen själva hamnade även den under abolition, vem hade kunnat ana det?)

Genom denna målsägandekopia, 5000-K382962-22, som jag då erhåller efter ett antal mail och tjat,  framgår att min polisanmälan omedelbart sekretessbelagdes, det vill säga min polisanmälan är ej längre allmän handling.
Hur kan det komma sig?
Genom denna målsägandekopia, 5000-K382962-22, framgår dessutom att min polisanmälan lyder under abolition. Det vill säga ingen förundersökning, får påbörjas.
”BESLUT OM FÖRUNDERSÖKNING

Datum: 2022-04-06 12.03 Beslut av: Inspektör Klingström, Anna

 

FÖRUNDERSÖKNING INLEDS EJ

 

Vi kan här se att beslutet om att FÖRUNDERSÖKNING INLEDS EJ  fattas på exakt samma minut som polisen tar emot  min polisanmälan, detta betyder att ingen ens har hunnit att läsa min anmälan.

Det vill säga, beslutet avseende abolition ligger inläst hos polisen per automatik.

 

 

 

Den 9 juni 2022 får jag beskedet att KU behandlat mitt ärende, 1497-2021/22 och 1870-2021/22, men valt att skrivelserna inte skulle föranleda någon åtgärd, varför  skrivelserna inte skulle föranleda någon åtgärd missade KU att nämna.
(Varför skrev det inte helt enkelt abolition, så mycket lättare allt varit då.)

13 juni 2022 får jag då ett besked om att utskottet beslutade att de inte skulle föranleda någon åtgärd.
Undertecknat återigen av Ann-Charlotte Bragsjö … en av de värsta människor jag stött på i min kamp för min pappa.

Sammanfattningsvis kan vi se hur fruktansvärt detta har hanterats, med dessutom stora kostnader av svenska skattemedel. 

Jag sänder in min polisanmälan den 5 april 2022.

Anmälan upprättas dagen efter den 6 april 2022, K 5000-K382962-22.

Min polisanmälan sekretessbeläggs omedelbart,  till och med inför mig själv, trots att det är jag som skrivit polisanmälan.

Jag får alltså inte ut min egen målsägandekopia  p g a att den är sekretessbelagd (förstår jag nu).

Beslut att förundersökning ej ska inledas fattas under samma minut som min anmälan kommer in till polismyndigheten.

Trots att beslutet om att förundersökning inte får påbörjas tas redan samma dag som min anmälan inkommer till polisen, det vill säga den 6 april 2022, så löper detta ”låtsas” ärende vidare till särskilda utredningar, till särskilda åklagarkammaren, till riksåklagaren och ända upp till riksdagen konstitutionsutskottet.

 

KU i sin tur ”låtsas” då lägga ned ärendet, dessutom utan förklaringen den 9 juni 2022.   Allt detta trots att alla visste att det var nedlagt redan den 6 april 2022.

Hur är detta möjligt?

 

Allt för att lura mig att tro att vårt rättsväsende fungerar och att alla inom polis- och åklagarmyndighet samt konstitutionsutskottet gör sitt arbete.
Vilket vi definitivt kan vara enade om … att de inte gör.

Förstå vad detta kostat oss svenska skattebetalare pengar. Svenska staten har nu under 28 års tid uppsåtligt gjort allt för att mörklägga sanningen om Estoniakatastrofen, de har uppsåtligen gjort allt för att inte omhänderta de omkomna människor som gått att återfinna. Svenska staten har uppsåtligt gjort allt för att omöjliggöra dessa människor rätt att få bli begravda.

Svenska staten har lagt ut miljarder på denna fruktansvärda mörkläggning inte en enda krona har lagts på att försöka omhänderta de omkomna.

Detta är den värsta skam för landet Sverige, detta kommer för all framtid finnas som en svart berättelse i vår Svenska historia.
Ingen får ens prata om dessa människor som Sverige valde att glömma, inte med ett enda ord får dessa människor som tvingades offra med sina liv benämnas. 

Inte enbart miste dessa människor sina liv, de fråntogs också möjligheten att få bli begravda, de tvingades att för all framtid ligga slängda i en massgrav.

Allt utfört av Sverige,  i modern tid, i fredstid!

 

/Åsa

 

HUR KOM JAG FRAM TILL LAGEN OM ABOLITION?

 

Många frågar mig om hur jag har kommit fram till att Sveriges regering valt att lägga Estoniakatastrofen och även hanteringen av Estoniakatastrofen under denna lag som kallas abolition, det vill säga efterskänkande av straff innan ens en förundersökning har påbörjats. https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/sveriges-grundlag-abolition/

Jag påminner om vad som står att läsa under wikipedia:  ”Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är abolition ingen rättighet för medborgarna, utan ”bestämmelsen i 12 kap. 9 § andra stycket regeringsformen ger regeringen en fullständigt diskretionär rätt att avgöra om abolition ska beviljas”. Regeringens beslut angående abolition kan därför inte vara föremål för rättsprövning.”

Med detta menas då att regeringen, helt själva, får bestämma vilken brottslig gärning de anser aldrig ska påbörjas en förundersökning på.  Det vill säga polis- och åklagarmyndighet får aldrig utreda vilka brott som har begåtts.
Lagen om abolition hittar vi i svensk grundlag under regeringsformen:  https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152 under 12 Kapitlet 9 § andra stycket.

Låt mig säga såhär … det tog lång tid, närmare bestämt drygt ett år, innan denna overkliga sanning kom upp för mig. Abolition … har någon någonsin hört talas om detta? Jag hade själv aldrig hört talas om denna lag, inte i något samband.

Här har jag ställt upp all min dokumentation gällande mitt  ”grävande” i denna katastrof som ledde till att min pappa miste sitt liv. De två pärmarna ni ser till vänster är den dokumentation jag fick ta del av från polisen i Kungsholmen, ca 1000 dokument av de totalt 15000 dokument som ligger under sekretess i polisens källare på kronoberg https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/All7dr/polisen-hemligstamplar-utredningsmaterial-om-estonias-last

Övriga pärmar är helt mitt eget arbete, jag har skrivit otroligt många brev och mail till Sveriges regering, konstitutionsutskottet, justitieombudsmännen, justitiekanslern, åklagarmyndigheten, polismyndigheten, svenska kyrkan och hela Sveriges journalistkår under dessa snart två år som jag på heltid lagt all min kraft på att försöka förstå varför svenska staten fråntog och fortfarande fråntar mig rätten att begrava min pappa.
Jag har även mottagit otroligt mycket brev, mail från alla dessa olika instanser.

Så hur kom jag då fram till lagen om Abolition.
Som jag berättat tidigare sände jag in min första polisanmälan gällande Estoniakatastrofen den 16 november 2020. Därefter hände ingenting. Jag fick inte ens ut någon  s k målsägandekopia på denna polisanmälan. Jag har inte heller än idag fått ta del av min egen målsägandekopia gällande denna polisanmälan daterad den 16 november 2020.  Enligt polisens hemsida ska detta ta ca. 10 arbetsdagar https://polisen.se/utsatt-for-brott/efter-polisanmalan/ för att få kopian sänd till ens folkbokföringsadress.

Detta står även att läsa i Förundersökningskungörelsen § 13 ”Målsägaren ska få en skriftlig bekräftelse på den anmälan om brott som han eller hon har gjort”

I dag har jag alltså väntat i över 600 dagar på att få min egen kopia på min polisanmälan, polismyndigheten vägrar att lämna ut denna till mig trots att jag JO anmält det hela. Justitieombudsmannen i sin tur förklarade att JO inte kunde göra något, ärendet låg inte i deras ansvar att utreda.
När då ingenting händer och polisen vägrar att sända mig min kopia, sände jag den 28 februari 2021 in en komplettering till min tidigare insända anmälan.

Denna gång angiver jag att jag är rädd för att mord kan ha begåtts i samband med Estonias förlisning. Jag referera till de fax som dåvarande svenska ambassadören i Ryssland, Sven Hirdman sänt till utrikesdepartementet, endast några timmar efter förlisningen. Ambassadör Sven Hirdman uppgav att det kunde finnas ett 100-tal överlevande på havets botten instängda i luftfickor inuti MS Estonia, dessa människor erbjöd sig Ryska dykare att omedelbart komma och rädda. Denna vetskap samt Sveriges underlåtenhet att försöka rädda de sannolikt 100-talet överlevande, borde omedelbart fått handläggande åklagare att inleda förundersökning för mord.
Ingenting händer även denna gång och inte heller får jag någon kopia på min polisanmälan.

Nu börjar jag reagera på polisens beteende, varför sköter inte polisen sitt arbete?

En månad senare, den 28 mars 2021 när jag verkligen inser att jag inte heller denna gång kommer få någon kopia på min polisanmälan åker jag och maken personligen in till polismyndigheten på Kungsholmen och lämnar in ännu en polisanmälan.  Denna gång angav jag att jag hade starka skäl för att misstänka att min pappa blivit mördad i samband med att den civila passagerarfärjan utsatts för terrordåd eller grovt sabotage i och med att det framkommit att färjan använts som militärt transportfartyg/krigsfartyg.
Att färjan använts som militärt transportfartyg/krigsfartyg framkom efter det att jag sett dokumentären ’Estonia-Fyndet som ändrar allt’ där två överlevande Sara Hedrenius och Carl Öberg vittnar om att de sett militära transporter köras ombord på Estonia från Tallins hamn precis innan färjan gav sig iväg. Jag refererade vidare till f d hovrättspresidents utredning som visat på att det varit åtminstone två militära transporter på Estonia under samma månad, september 1994. https://www.regeringen.se/49bb67/contentassets/3fb9ee1efc69454fbb4e0a887c982905/utredningen-om-transport-av-forsvarsmateriel-pa-ms-estonia

Jag ställer då även frågan i min polisanmälan om det verkligen är lagligt att använda civila passagerarfärjor som krigsfartyg, vilket då Sverige redan har gjort minst två gånger i september 1994?

Jag visar här på att krigsbrottsåklagaren Karoline Wieslander gått ut i press med https://www.friatider.se/aklagaren-om-estonia-mord-ar-den-enda-brottsrubricering-som-ar-mojlig  och jag förklarar att jag redan den 28 februari 2021 polisanmält just mord.
Hur förfarandet gick till vad gäller min anmälan den 28 mars 2021 hittar ni mer info om här:https://www.atmycasa.se/estoniakatastrofen/estoniakatastrofen-estoniakatastrofen/sveriges-grundlag-abolition/

Hur står det då i svensk lag att rättsväsendet ska bete sig vid polisanmälningar/angivelse, i mitt fall, mord/massmord, grovt sabotage eller terrordåd.
För det första ska du få ut en kopia på din polisanmälan, detta ska ske inom 10 arbetsdagar enligt polisens hemsida: https://polisen.se/utsatt-for-brott/efter-polisanmalan/  vilket jag då aldrig fått på någon av mina tre polisanmälningar.

Vi tittar vidare på Rättegångsbalken https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/rattegangsbalk-1942740_sfs-1942-740

23 kapitlet 1 § ”Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.”

Enligt svensk lag ska en förundersökning alltså påbörjats så fort en polisanmälan/angivelse lämnats in. Detta har aldrig inträffat vid mina polisanmälningar. Det vill säga svensk rättsväsende följer inte den lag jag har vetskap om.

Här och då kommer sanningen upp för mig. De brott jag anmäler (som alla egentligen lyder under allmänt åtal) lyder alltså, när det kommer till Estoniakatastrofen INTE under allmänt åtal.

Allt handlar om ordvalet …  att ”anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats”  Rättsväsendet menar alltså brotten hör under en annan åtalsform!

Lika lydelse förekommer i förundersökningskungörelse 1 § ”Om det uppkommer fråga om att inleda en förundersökning om ett brott som endast efter angivelse hör hemma under allmänt åtal” […].  Där har vi det igen ”allmänt åtal”
Lika om vi tittar i polislagen 2 § punkt 3: ” Utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal”, återigen ” allmänt åtal”

Precis alla brott jag anmält gällande Estoniakatastrofen lyder under allmänt åtal, detta har jag fått bekräftat från poliser jag känner privat, men alla dessa poliser och åklagare jag kommit i kontakt med  vad gäller just Estoniakatastrofen uppger att INGA brott som har begåtts varken vad gäller själva katastrofen i sig och inte heller den efterföljande hanteringen av katastrofen lyder under ”allmänt åtal” så vilken åtalsform lyder då dessa brott under?

Sammantaget förstår jag nu att brotten lyder under något annat än ”allmänt åtal” därav förbjuds rättsväsendet att påbörja en förundersökning.

I och med att detta nu står klart för mig,  börjar då min kamp mot den korrumperade delen av åklagarmyndigheten och polismyndigheten för att få reda på under vilken åtalsform de brott jag polisanmält lyder under.

Jag vill i samband med detta påpeka att inte alla poliser är korrumperade, en del vet faktiskt inte ens vad detta handlar om, de har ingen som helst aning om att någon lag gällande abolition överhuvudtaget existerar.
När det kommer till åklagarna är det värre, alla de, ett 25-tal åklagare,  har uppsåtligt ljugit för mig under numera två års tid.  Frågan är varför?

Vad tjänar dessa åklagare på att ljuga i stället för att uppge sanningen om varför jag inte får begrava min pappa?
Jag har alltså inte stött på en enda ärlig åklagare under dessa två år, men jag har stött på ärliga poliser, men självklart även korrumperade poliser.
Privat vill jag säga att jag anser att alla åklagare och poliser som ljugit för mig är korrumperade. De har uppsåtligt valt att ljuga istället för att berätta sanningen. Vilket jag anser är helt bedrövligt att det får ske i en demokratisk rättstat, i ett civiliserat samhälle.

För att få veta sanningen om vilken åtalsform Estoniakatastrofen lyder under börjar jag med att ta kontakt med riksåklagare Petra Lundh. Det var ju hos henne mitt ärende startade redan den 16 november 2020.
Riksåklagare Petra Lundh uppger att det endast finns två former av åtal i Sverige, allmänt åtal där i stort sett alla brott lyder under och särskilt åtal där t ex förtalningsbrott lyder under. Alla allmänna åtal har rättsväsendet en skyldighet att själva ta upp till förundersökning. Särskilt åtal måste du själv, som angivare, ange att du vill ta upp till åtal.

Jag påtalade då för Riksåklagare Petra Lundh att detta inte stämmer, vi har även i Sverige något som betecknas som åtalsimmunitet som till exempel vår kung lyder under.
Riksåklagare vägrade att svara på om det fanns några ytterligare åtalsformer, hon vidhöll att vi bara hade allmänt eller särskilt åtal, trots att det går att utläsa i regeringsformen 5 kapitlet 8 § ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef.” Lag (2010:1408)
Jag började i och med detta, när jag förstod att riksåklagaren ljög, fundera på om det eventuellt kunde finnas andra människor som kunde uppnå åtalsimmunitet på något sätt och kunde det tänkas vara så att denna åtalsimmunitet på något sätt var sekretessbelagd. (Något jag verkligen lärt mig i mitt arbete med Estoniakatastrofen är att ALLT går att sekretessbelägga om regering och riksdag vill.)

Den 2 november 2021 erhåller jag detta brev från biträdande tillsynschef Sofie Lundin hos åklagarmyndigheten på Östermalm ”Så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt har förövats ska en förundersökning inledas. Brott hör under allmänt åtal om det inte uttryckligen sägs i lagtexten att de inte gör det”

Självklart är det så, när det gäller abolition står det ju helt uppenbart att dessa brottsliga gärningar inte lyder inom allmänt åtal, dessa åtal lyder ju under åtalsimmunitet.  Varför väljer tillsynschef Sofie Lundin på åklagarmyndigheten att skriva detta brev till mig?
Där hon dessutom hittar på följande ”De brott du har anmält, bl a grova tjänstebrott (mörkläggning mm), hör under allmänt åtal. Vid prövningen av dina anmälningar har olika åklagare gjort bedömningen att förundersökning inte ska inledas efter som det inte funnits anledning att anta att brott begåtts” 😂

Hur patetiskt var inte detta brev, brotten lyder ju abolition, varför berättar inte tillsynschefen helt enkelt detta i stället för att hitta på helt patetiska orsaker till varför förundersökning inte får inledas.
Obs! Dessutom vad hon skriver på sista raden, detta skriver alla varianter av åklagare ” Du informeras nu om att ytterligare skrivelser med likartat innehåll kan komma att lämnas obesvarade”.  Heheh😂  … och när har åklagaren någonsin givit mig ett sant svar, alla svar de gett mig hade jag gärna varit utan i och med att alla svar enbart består av lögner.

Detta tar mig alltså närmare ett år, ingen, varken åklagarmyndigheten, riksåklagare eller någon av de övriga 25 åklagare jag varit i kontakt med under dessa snart två år vet under vilken åtalsform dessa brott lyder under. Ingen av dessa 25 vet ens under vilket lagrum de stödjer sig emot när de fråntar mig, som målsägare tillika brottsoffer, alla mina lagliga rättigheter. Ingen av dessa 25 åklagare har en aning om vilken lag de följer när de begår brott mot mina mänskliga rättigheter och ingen av dessa 25 åklagare har inte heller någon vetskap om vilket lagrum de följer när de kränker mig mot ett flertal artiklar under Europakonventionen.

Precis detsamma gäller hos polismyndigheten, inte en enda polis, inte ens rikspolischef Anders Thornborg vet under vilket lagrum de stödjer sig mot när de fråntar mig alla mina lagliga rättigheter.  Det vill säga inte en enda människa anställd inom svensk rättsväsende vet vilken lag de stödjer sig emot när de fråntar mig alla mina lagliga rättigheter. 

Lika är det hos regering, riksdag, justitieombudsmannen och justitiekanslern, inget vet vilket lagrum man använder för att frånta mig alla mina lagliga rättigheter.
Trots detta är det precis vad sim händer, jag blir fråntagen alla mina lagliga rättigheter!

Hur kan detta komma sig?  

Enligt svensk lag måste polis och åklagare uppge vilket lagrum de stödjer sig emot när de fråntar en målsägare alla hennes lagliga rättigheter. Här förstår jag då att ingen människa inom svensk rättsväsende och inom Sveriges regering eller riksdag ens får uppge vilken lag de använder sig av.

Jag förstår då att denna lag på något sätt är ”hemlig” Jag inser att det är en helt omöjligt om inte en enda människa inom rättsväsendet vet vilken lag de använder sig av, fast det är helt uppenbart att de inte följer den svenska lag jag har vetskap/kunskap av.
Nu börjar jag då lusläsa vår svenska grundlag. Och vad hittar jag då, både lagen om abolition och lagen om ovillkorlig tystnadsplikt. Och här står jag nu nu idag, fråntagen alla mina lagliga och mänskliga rättigheter, fråntagen all min yttrandefrihet, på grund av att min pappas död lyder under Svensk försvarssekretess, regeringsformen 2 Kapitlet 23 § ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet”  […]

I och med att lagen avseende abolition i sig är beordrat med ovillkorlig tystnadsplikt så antar jag att även den innefattas under inskränkt yttrandefrihet, regeringsformen 2 kapitlet 23 § ”[…]  ”I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det.”

Vi kan även titta lite närmare på en del andra lagar vi har i Sverige som gör att jag inser att rättsväsendet inte följer de lagar jag och allmänheten har vetskap om. Bland annat ännu en i vår regeringsform: 12kapitlet 2 § ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet https://sv.wikipedia.org/wiki/Myndighet#Förvaltningsmyndigheter  i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämning av lag”

Denna lag innebär i sig att krigsbrottsåklagare Karolina Wieslander ljuger när hon i på åklagarmyndighetens hemsida går ut med följande: https://www.aklagare.se/nyheter-press/pressmeddelanden/2021/september/uppdatering-i-overprovningsarende-om-forlisningen-av-fartyget-estonia/

och även gör detsamma i svensk press: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/aklagarens-beslut-om-estonia-drojer

”En förvaltningsmyndighet i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda och tillämpning av lag har en självständig ställning i förhållande till den politiska makten och till andra myndigheter”

Detta betyder att krigsbrottsåklagare Karoline Wieslander bryter mot den svenska lag jag och allmänheten har kunskap om.
Den totala frågan blir då för mig: Varför bryter svensk rättsväsende, polis- och åklagare mot Sveriges egna lagar?

Det måste alltså finnas en lag som ligger ovanpå de lagar jag känner till och till slut hittade jag den då alltså, i vår svenska grundlag,  regeringsformen under 12 kap. 9 § där det står följande: ”Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas.” Det vill säga det som kallas abolition. Precis det jag drabbats av, polis- och åklagare får inte påbörja en förundersökning avseende de brottsliga gärningar som begåtts i samband med Estonias förlisning, de får inte heller påbörja en förundersökning vad gäller hanteringen av förlisningen.

När det gäller själva hanteringen av förlisningen så handlar det om mörkläggningen av den reella sanningen om denna katastrof.
Iscensättandet av en helt ny sanning som på inget sätt stämmer överens med den reella sanningen. Skyddandet av kriminella gärningsmän.
Allt detta har numera pågått i snart 28 år, det vill säga grova tjänstebrott som begåtts framför allt av vårt Svenska rättsväsende.
Självklart omfattar även detta alla våra ministrar som i alla år suttit tysta trots deras vetskap om sanningen vad gäller denna katastrof, det omfattar även svenska kyrkan som inte opponerat sig en enda gång under dessa 28 år och såklart, något av det värsta av allt svensk journalistkår, som suttit gömd under en sten i 28 år och inte med ett knyst vågat öppna munnen.

För min personliga del handlar det framförallt om  sanningen om varför jag inte får veta vad som gjorde att min pappa förlorade sitt liv denna natt. Inte heller får jag veta sanningen om varför Sveriges regeringar och riksdagar förbjöd polisen att omhänderta de omkomna som gått att återfinna och därmed sanningen om varför Svenska staten förbjöd dessa människor möjligheten att få bli begravda!

Idag, den 25 september 2022, har jag erhållit än mer bevis vad gäller frågan om abolition. Jag vet idag att ärendet avseende Estoniakatastrofen och abolitionen är belagd under något som heter ovillkorlig tystnadsplikt. Även denna lag finns att finna i vår grundlag, regeringsformen https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

Denna gång gäller 10 kapitlet 12 § 3:e stycket ”Ordföranden kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt.” Lag (2010:1408).

Ordförande i utrikesnämnden är vår statschef Kungen https://www.kungahuset.se/arkiv/nyheter/2022-02-03-utrikesnamnd-pa-kungl.-slottet

”Utrikesnämnden är ett samrådsorgan mellan riksdagen och regeringen där Kungen sitter ordförande. Nämnden består av talmannen och nio andra ledamöter från riksdagen samt nio suppleanter.”

Den 22 september 2022 sänder jag nedanstående fråga till Sveriges statschef Kung Carl XVI Gustaf.  Detta i och med att varken statsminister Magdalena Andersson, justitieminister Morgan Johansson, SSK-justitiedepartementet (ansvariga för Estoniakatastrofen) Camilla Larsson, riksåklagare Petra Lundh eller krigsbrottsåklagare Karoline Wieslander på åklagarmyndigheten, rikspolischef Anders Thornborg eller rättsavdelning jurist Jennifer Michelson på polismyndigheten får uttala sig om detta gällande abolition.


För er som är intresserade att se hur en polisanmälan som lyder under abolition hanteras av svensk rättsväsende så redovisar jag det i nästa inlägg.

 

/Åsa

 

 

KONSTITUTIONSUTSKOTTETS AGERANDE AVSEENDE ESTONIAKATASTROFEN

 

Återigen ger jag mig på bloggen, jag hade stora förhoppningar om att kunna få tid att uppdatera bloggen varje dag gällande min kamp för att försöka förstå varför min pappa inte får omhändertas från MS Estonias vrak för att få bli begravd, tyvärr lyckades jag inte med detta mål.

Otroligt mycket har inträffat som gör att min tid inte har räckt till. Jag har dessutom börjat plugga på ett kandidatprogram i Mänskliga rättigheter och demokrati, vilket är fantastiskt roligt och intressant. Återkommer till detta i ett senare blogginlägg.

Idag tänker jag skriva lite om KU, konstitutionsutskottet, som var en av de första instanser jag hamnade hos när det gäller min kamp för min pappa. Det var även här jag för första gången kom i kontakt med korruption och på nära håll fick se hur det fungerade.
Jag har alltid trott att korruption hörde hemma i andra länder, absolut inte i Sverige och absolut inte inom vår egen riksdag, men oj så jag bedrog mig.

Vad har då KU för funktion i Sverige https://www.riksdagen.se/sv/utskotten-eu-namnden/konstitutionsutskottet/  ”Följer regeringen och ministrarna reglerna för regeringsarbetet? Det har konstitutionsutskottet, KU, till uppgift att granska. Riksdagens ledamöter har rätt att anmäla ministrarna i regeringen till KU. Utskottet undersöker sedan om de ministrar som anmälts har gjort fel eller inte. Andra områden som KU har hand om är grundlagarna, frågor om radio och tv och stödet till dagspressen.”

Vill i samband med denna ovanstående text upplysa om att det inte är enbart riksdagens ledamöter som har rätt att anmäla ministrar i regeringen till KU.  Vi ”vanliga” människor har också rätt till det!

Skulle KU komma fram till att en minister begått ett grovt brott i sitt arbete kan utskottet besluta att åtal ska väckas. Åtalet prövas av Högsta domstolen. Detta är ytterst ovanligt och har inte förekommit i modern tid. https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/riksdagens-uppgifter/kontrollerar-regeringen/

Allt startade alltså den 16 november 2020 då jag lämnar in min första polisanmälan där jag kräver att polis- och åklagare ska öppna den tidigare nedlagda förundersökningen avseende den brottsliga utredning om orsaken till MS Estonias förlisning, alternativ att rättsväsendet skulle starta en ny förundersökning.
Jag krävde dessutom att förhör skulle hållas av tidigare ministrar som t ex. Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Inez Uusman, Göran Persson, Mona Sahlin m fl. samt diverse ämbetsmän,  för deras undanhållande av den vetskap de besitter gällande denna katastrof.

Denna polisanmälan ledde till att Riksåklagare Petra Lundh lämnade över ärendet gällande den brottsliga utredningen, till en åklagarkammare som heter Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, RIO,  och där till en krigsbrottsåklagare vid namn Karoline Wieslander. https://www.svd.se/a/1Boawe/aklagaren-om-estonia-ska-borja-om-fran-borjan

Vad gäller de tidigare ministrarna och ämbetsmännen så överlämnades det ärende vidare till Konstitutionsutskottet. Därefter följde då min strid med KU och då framförallt med en kvinna med namn Ann-Charlotte Bragsjö, föredragande, som på alla tänkbara sätt försökte få bort min anmälan till KU.
(Jag har en mail konversation med henne som är det mest patetiska jag någonsin varit med om, den kommer få ett eget inlägg i min kommande bok.)
Ann-Charlotte Bragsjö försökte använda sig av ord och formuleringar för att jag skulle lägga ned min anmälan. (Är det något jag verkligen lärt mig med min kontakt med regering och riksdag så är det hur fruktansvärt de använder sig av ord för att ”lura” oss medborgare. )

Detta ärende lades omedelbart ned https://sverigesradio.se/artikel/7629085 med ursäkten att brotten var preskriberade.
Vilket i sig är en lögn i och med att ingen vet vilket brott som har begåtts.
Enligt Polisens förundersökning mellan åren 1994 – 1998 så löd brottsrubriceringen ”ospecificerat brott mot sjölagen” vilket brott som begåtts visste inte polisen, polisen visste inte heller mot vilken sjölag brottet begåtts.

Hur kan då konstitutionsutskottet påstå att brottet är preskriberat, de har ju ingen aning om vad det är för brott som har begåtts.
Pratar vi om mord, massmord, terrorbrott, grovt sabotage så är ju de brotten definitivt inte preskriberade.  Jag blev rent ut sagt förbannad och anmälde hela eländet, det vill mörkläggningen, iscensättande av en helt ny sanning och skyddandet av kriminella gärningsmän återigen till konstitutionsutskottet.

Denna gång anmälde jag att brottet kunde ha begåtts genom terrordåd, grovt sabotage, vilket i sig kunde innefatta massmord av runt minst 1000 människor.
Jag bad även om att få föredra mitt ärende själv, förvaltningslagen  24 § ”Om en enskild part vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende ska myndigheten ge parten tillfälle till det, om det inte framstår som obehövligt. Myndigheten bestämmer hur detta ska ske.” i och med att jag misstänkte att föredragande Ann-Charlotte Bragsjö medvetet undvek att läsa all min dokumentation inför ledamöterna inom KU.

Jag förbjöds som enskild part att själv få framföra mitt ärende inför KU.
KU ansåg det vara obehövligt!

I samband med att jag återigen fick upp min fråga till KU hade jag även omprövat, överprövat, omprövat mina överprövningar inom Åklagarmyndigheten och fick tillslut ett beslut i ett överprövningsärende, daterat den 31 maj 2021 där tillsynschef Gunnar Merkel på riksåklagare Petra Lundhs vägnar skriver följande skäl för beslutet: ”En förundersökning avseende ifrågasatta brott i samband med passagerarfärjans förlisning pågår vid Riksenheten mot grov och organiserad brottslighet. Den fråga saken gäller kommer alltså att prövas i det ärendet”

Underbart tänkte jag … äntligen har en förundersökning påbörjats, äntligen får jag hjälp av ett målsägarbiträde som jag begärt hjälp av i sex månader. Ringde upp Gunnar Merkel för att uttryck min glädje över att riksåklagaren lämnat mig detta besked.  Döm om min förvåning när tillsynschef Gunnar Merkel grät i telefon och uppgav att han skrivit fel, det skulle stå INTE påbörjat en förundersökning. Men herregud sa jag du kan väl inte missa order INTE, det förändrar ju hela beslutet, då stämmer ju inte beslutet överhuvudtaget. Då krävde jag ett nytt beslut i mitt överprövningsärende, detta har jag fortfarande inte erhållit.

Några dagar senare var tillsynschef Gunnar Merkel bortplockad, han hamnade av för mig oförklarlig anledning i Flemingsberg, https://www.aklagare.se/kontakt/aklagaromraden/aklagaromrade-stockholm/sodertorns-aklagarkammare/

Undrar hur det kunde komma sig?

OBS! datum. Åklagarmyndigheten beslutar den 31 maj 2021 att det pågår en förundersökning avseende Estonias förlisning vid Riksenheten mot grov och organiserad brottslighet, RIO,  detta handhas av  krigsbrottsåklagare Karoline Wieslander. I precis samma veva får jag återigen upp ärendet inom konstitutionsutskottet, hade det då pågått en förundersökning hos RIO så hade KU varit tvungna att åtala ministrar och ämbetsmän gällande deras vetskap om katastrofen. Detta fick inte hända, därmed tvingades tillsynschefen ”låtsas” att han skrivit fel.
Korruption när den är som värst!

Återigen la då självklart konstitutionsutskottet omedelbart ner mitt ärende. https://sverigesradio.se/artikel/ku-lagger-ned-estonia-arende-igen-inte-funnit-konkreta-brott
KU’s ordförande skyllde på att KU inte  ”Har inte funnit några konkreta brott som inte är preskriberade.”
Trots att jag visat på otroligt många konkreta fakta som kunnat innebära att fartyget utsatts för till exempel grovt sabotage. Jag refererade bland annat till dokumentären ’Estonia-fyndet som ändrar allt’ där man visat på ett stort hål på fartyget och vittnen som sett militära transportbilar köras ombord från Tallins hamn kvällen den 27 september 1994.
Jag ville även framföra frågan om det var lagligt att använda en civila passagerarfärja som militärt transportfartyg, krigsfartyg,  vilket Sverige konstaterat att man gjort två gånger tidigare i samma månad september 1994 enligt uppdrag granskning år 2004, https://sverigesradio.se/artikel/utesluter-inte-militart-materiel-pa-estonia-nar-fartyget-sjonk
Är det inte i sig förbjudet att använda civila passagerarfärjor som krigsfartyg och på sätt använda levande människor som sköldar?

SR Ekots ”grävande” journalist Alexander Gagliano ställde inte en enda följdfråga!

KU’s ordförande Karin Enström påstår sig alltså inte funnit några konkreta brott som inte är preskriberade. Den officiella utredningen som ”vanlig” polis utredde löd under brottsrubriceringen ”ospecificerat brott mot sjölagen” det vill säga ingen vet vilket brott som har begåtts och ingen vet heller mot vilken sjölag detta brott har begåtts. Så helt självklart kan ju KUs ordförande påstå att inga konkreta brott som inte är preskriberade har begåtts, hon vet ju inte vilka brott som är begångna.

Den inofficiella utredning har säkerhetspolisen utfört och den utredningen är belagd under försvarssekretess, rikets säkerhet i minst 70 år. Detta är i sig obegripligt mot bakrund av att den ”vanliga” polisens utredning lyder under brottsrubricering ” ospecificerat brott sjölagen”.
Diskrepansen mellan brottsrubriceringen och den långt gående försvarssekretessen förstärker verkligen intrycket att denna katastrof INTE har utretts på ett sådan sätt som man kan förvänta sig av en rättstat som Sverige.

Jag har INTE lyckats få ut utredningen från säkerhetspolisen gällande MS Estonias förlisning i och med att den är belagd under försvarssekretess.
Inte ens i maskerad form.

Gällande Säpos utredningar går det att finna info i dagspressen från oktober 1994, bland annat nedanstående artikel ur Expressen den 27 oktober 1994, detta finns på Kungl. biblioteket i Humlan att läsa.

Jag bad KU ta kontakt med säkerhetspolisen för att ta del av deras utredning, vilket KU helt uppenbart inte valde att göra, KU valde hellre att lägga ned  ärendet, utan ett riktigt besked,  än att se till att det kom upp inom Högsta domstolen för ett rättvist domslut, där även de anhöriga och överlevande hade fått möjlighet att genom målsägare äntligen kunna få komma till tals.

Återigen beslutar därmed Sveriges regering och riksdag att alla vi anhöriga ska fråntas våra lagliga rättigheter.
Orsaken till varför våra familjemedlemmar miste sina liv denna natt och orsaken till varför vi förbjuds begrava våra barn, syskon, partners och föräldrar får ABSOLUT INTE komma fram.

 

//Åsa