Etikett: bedrägeri

Kapitel 27 – Mönstret börjar visa sig

 

Jag visste bara inte vilket.
Men under den här perioden började jag läsa mer om människorna omkring mig.
Inte deras åsikter.
Inte deras inlägg i gruppen.
Utan deras bakgrund. Vilka var de egentligen? Vilka kretsar rörde de sig i?

Jag började upptäcka att flera av dem inte bara var anhöriga eller engagerade privatpersoner.
De rörde sig i media.
I finansvärlden.
I juridiken.
I politiken.

Tidningen Fokus återkom ständigt.
Jon Åsberg var chefredaktör.
Mats Holm intervjuade mig där.
Susanna Popova skrev där.
Inga-Britt Ahlénius var en del där.

Jag började läsa om hur Fokus kom till.
Den möjliggjordes genom finansiering från Nordstjernan AB.
Ordförande där var Johan Björkman.
Hans bror Per Björkman satt i E-gruppen som advokat.
En annan bror, Anders Björkman, hade varit involverad i Estoniafrågan redan på 1990-talet.

Det var första gången jag på allvar började se hur samma namn återkom i olika sammanhang.
Media.
Finans.
Juridik.
Politik.

Det var inte bevis på något.

Men det var inte heller slumpmässigt.

Samtidigt märkte jag att vissa frågor var möjliga att tala om offentligt.
Hål i skrovet.
Bogvisiret.
Militära transporter.
U-båtar.
Bomber och Granater.

Det gick att diskutera.

Det gick att skriva debattartiklar om.

Det gick att bli intervjuad om.

Men när jag talade om:
Sjöförklaringen.
Domstolen.
Att kräva juridiskt ansvar.

Då förändrades stämningen.

Det var som om jag rörde vid något som inte skulle röras.

Jag började ana att det fanns en osynlig gräns.

En gräns mellan det man kunde prata om
och det man inte skulle driva.
Jag kunde ännu inte sätta ord på det.
Men mönstret började visa sig.

Och jag stod mitt i det
utan att förstå hur stort det egentligen var.
//Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 26 – E-gruppens olika roller gentemot mig

 

Det är först i efterhand jag kan sätta ord på det.
Där och då var det bara en känsla.
Jag trodde att vi alla var där av samma skäl. Att vi sökte svar.
Att vi ville ha en rättslig prövning.

Men gradvis började jag uppleva att människor i E-gruppen intog olika roller gentemot mig.
En märklig känsla av att människor tidigt placerade sig i olika positioner gentemot mig.
Det var som om jag placerades i ett mönster jag själv inte kände till.

Jag fick redan från början tre personer som stod nära.
Som ringde. Som skrev. Som uppmuntrade.

Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Elisabet Nilsson.

Det var som om jag fick mina “vänner” direkt.

Samtidigt fanns det andra som jag upplevde stod på motsatt sida nästan omedelbart.

Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Hos dem fanns en skärpa. En kyla. Ibland öppet hån.

Jag förstod det inte då, men i efterhand liknar det det som kallas good cop / bad cop.
Vissa var konfrontativa.
Andra var inkännande.

Susanna Popova kunde vara direkt elak i tonen.
Mats Holm var varm och vänlig.

Per-Arne hånade och skrattade åt mig i möten.
Anders Eriksson ringde varje dag och lyssnade.

Det var som om jag drogs mellan två poler.

De snälla:
Anders Eriksson.
Sara Hedrenius.
Mats Holm.
Sven Ruin.
Kenneth Bengtsson.
Elisabet Nilsson.
Rolf Sörman.
Anders Ulfvarson

De hårda:
Per-Arne Håkansson.
Susanna Popova.
Inga-Britt Ahlenius.
Lars Ångström.
Johan Ridderstolpe.
Åsa Eriksson.
Linnea Karlsson.
Lennart Berglund.

Och sedan fanns det en tredje kategori.

De som inte verkade ha någon roll alls.

De som var tysta.
Apatiska.
Närvarande men frånvarande.

De sa varken emot eller för.

De bara var där.

Det var det som gjorde det så märkligt.

Det kändes inte som en grupp människor som spontant reagerade på mina idéer.

Det kändes som om jag redan från början hade placerats i ett mönster.

Jag visste bara inte vilket. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 25 – När jag blev ett problem inom E-gruppen

 

Det skedde inte över en natt.
Ingen sa det rakt ut.
Men något förändrades.

I början var jag en av många. En engagerad anhörig. En röst bland andra.

Jag ställde frågor. Jag ville förstå. Jag ville att vi tillsammans skulle kräva en juridisk prövning.

Det var där det började skava.

När jag föreslog att vi 89 skulle lämna in en gemensam polisanmälan
eller en stämningsansökan blev det tyst.

Ingen argumenterade emot.

Ingen sa ja.

Det blev bara tyst.

När jag tog upp sjöförklaringen blev det tyst.

När jag tog upp att överlevande aldrig hörts under ed
blev det tyst.

När jag sa att vi måste använda rättssystemet blev det obekvämt.

Jag märkte hur tonen förändrades.

Möten där jag tidigare fått ordet blev plötsligt kortare när jag talade.

Mina inlägg i diskussioner besvarades inte.

I privata samtal började jag få höra att jag var för hård. Att jag gick för fort fram.
Att jag “provocerade”.

Jag förstod inte.
Provocerade vem?

Vi talade ju om att sanningen måste fram.
Jag började märka att det fanns en gräns för vad man fick säga.

Man fick tala om hål i skrovet.
Man fick tala om visiret.
Man fick tala om militära transporter.

Men när jag sa: “Då måste vi gå till domstol.”

Då blev jag ett problem.
Det sades aldrig rakt ut.
Men det kändes.

Jag märkte det i blickar.
I tystnader.
I hur samtal bytte riktning när jag tog ordet.

Jag hade gått in i E-gruppen
för att få svar på varför min pappa aldrig fick begravas.

Nu började jag förstå att min väg – juridiken – inte var gruppens väg.

Och där, någonstans, började jag sakta förvandlas från medlem
till störningsmoment. //Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

 

Kapitel 13 – Vad hade de egentligen gjort?

 

E-gruppen hade funnits i tjugofem år.

Den bestod av överlevande.
Anhöriga.
Jurister.
Advokater.
Journalister.
Militärer.
Riksdagspolitiker.

Det var ingen liten sammanslutning.
Det var människor med erfarenhet.
Med utbildning.
Med politisk insyn.

Vid den tidpunkt då jag valde att lämna gruppen bestod den av följande personer
(vissa hade tillkommit och andra lämnat under åren):

Henrik S. Järrel – skådespelare och politiker (M)
Anders Eriksson – överlevande
Åsa Eriksson – polis, dotter till överlevande Anders Eriksson
Anders Ulfvarson – professor emeritus i marin konstruktionsteknik, Chalmers
Anna-Carin Wallenstein – anhörig
Bertil Calamnius – anhörig
Björn Söder – politiker (SD)
Camilla Hansén – politiker (MP)
Carl Eric Laantee Reintamm – överlevande
Claes-Göran Wetterholm – etnolog, författare och forskare
Elisabet Nilsson – anhörig
Finn Bengtsson – politiker (M)
Helene Björklund – anhörig
Henrik Evertsson – journalist och filmare
Inga-Britt Ahlenius – journalist och ämbetsman, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och tidigare chef för FN:s internrevision
Jan Grafström – överlevande
Jan Sannerstam – teknisk direktör
Johan Ridderstolpe – militär och författare
Kenneth Rasmusson – journalist
Kent Härstedt – överlevande och politiker
Kjell Högkil – Försvarsmakten
Lars Borgnäs – journalist
Lars Grundberg – diplomat och hovfunktionär
Lasse Johnsen – anhörig
Lennart Berggren – journalist
Lennart Berglund – anhörig, ordförande för SEA
Lennart Nord – anhörig
Linnea Karlsson – anhörig
Mats Ekdahl – generaldirektör, Styrelsen för psykologiskt försvar
Mats Holm – journalist
Mats Wikner – advokat
Mikael Axelsson – anhörig
Mikael Oscarsson – politiker (KD)
Mikael Öun – överlevande
Olle Hammarström – anhörig
Per Björkman – advokat
Per-Arne Håkansson – politiker (S)
Peter Jeppsson – Försvarsmakten
Rasmus Ling – politiker (MP)
Rolf Sörman – överlevande
Rolf Tufvesson – politiker (KD)
Ruben Agnarsson – journalist
Sara Hedrenius – överlevande
Stig Zandrén – författare
Susanna Popova – journalist
Sven Ruin – författare
Tom Heyman – politiker (M)
Tuve Skånberg – politiker (MP)
Ville Torsti – anhörig
Stefan Torsell – opinionsbildare
Örjan Norlin – anhörig

Detta var den grupp som sade sig arbeta för en bättre utredning av Estoniakatastrofen.

Detta var den grupp jag anslöt mig till. De talade om mörkläggning.
Om brister. Om att sanningen aldrig kommit fram.

Samtalen handlade om teorier.
Om alternativa förklaringar.
Om vad som kunde ha hänt.

Men något saknades.
Jag började se ett mönster.
Vi talade om symtom.

Om hål.
Om transporter.
Om rykten.
Om detaljer.

Men aldrig om orsaken.

Aldrig om varför det som enligt lag ska ske efter en katastrof
inte hade skett.

Aldrig om varför ingen sjöförklaring hållits.
Aldrig om varför ingen rättslig prövning genomförts.
Aldrig om varför de överlevande inte hörts under ed.
Aldrig om varför de omkomna inte omhändertagits.

Jag hade gått in i gruppen för att söka orsaken.

Men samtalen stannade vid symtomen.

Det var då jag började ställa den enkla frågan:

Om ni i tjugofem år sagt att det pågår en mörkläggning –
vad har ni då gjort juridiskt?

Har ni polisanmält?
Har ni krävt rättslig prövning?
Har ni försökt få till stånd en sjöförklaring?
Har ni begärt att överlevande ska höras under ed?

Jag fick inga tydliga svar.

Tjugofem år hade gått.

Och ändå fanns ingen rättsprocess.

Det var där något började skava.

Inte högljutt.
Inte dramatiskt.

Men tillräckligt för att jag skulle fortsätta fråga.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg