Etikett: rättsprocess

Kapitel 16 – Målsägandekopian

 

När jag skickade in min första polisanmälan den 16 november 2020
förväntade jag mig något enkelt. En målsägandekopia.
Det låter administrativt. Men det är inte administrativt.
En målsägande är en person som har lidit skada av ett brott.
När en polisanmälan registreras ska den som är målsägande få en kopia av sin anmälan. Det är beviset på att ärendet finns.
Det är beviset på att du är part i ett brottsmål.

I mitt fall var jag målsägande därför att:
Min pappa dog.
Hans kropp omhändertogs aldrig.
Jag fick aldrig begrava honom.
Ingen sjöförklaring genomfördes.
Hans död har aldrig prövats juridiskt genom att överlevande besättningsmän fått vittna under ed.
Det är skada. Det är inte en åsikt.
Det är en juridisk kategori.

Enligt polisens information ska en kopia på anmälan skickas inom cirka tio arbetsdagar.

I dag, år 2026, beskriver polisen det så här:
– Kopian skickas normalt till digital brevlåda inom 48 timmar.
– Saknar man digital brevlåda skickas den med post inom cirka tio arbetsdagar.
– Vid e-anmälan får man ett temporärt ärendenummer direkt.
– När anmälan registrerats får den ett diarienummer.

Det är rutinen.

Men jag fick ingen kopia.

Inte efter tio dagar.
Inte efter två veckor.
Inte efter en månad.

Jag ringde 114 14.

Jag väntade.
Jag ringde igen.
Åren gick.

Sex år har nu gått.

Jag har fortfarande inte fått någon målsägandekopia på min första anmälan från den 16 november 2020. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 15 – Den första polisanmälan

 

Den 16 november 2020 skickade jag min första polisanmälan.

Den löd:

Gällande tidigare nedlagd förundersökning (K 84051-94).
(Scannad kopia av anmälan finns nedan.)

Hej,

Jag anmäler härmed och hemställer att rubricerande förundersökning (K 84051-94) öppnas igen då nya uppgifter framkommit i dokumentären ”Estonia – fyndet som ändrar allt”.

En av de nya uppgifter som framkommer är vittnesuppgifter om att otillåten last kan ha fraktats på Estonia på uppdrag av okänt land eller länder. Vidare visas i dokumentären att det finns ett eller flera hål i skrovet som ej tidigare visats eller varit känt.

Förundersökningen anmäls att göras med lika inriktning och brottsrubricering som den polisanmälan som upprättades hos polismyndigheten i Stockholm 1994-09-30.

Jag anmäler dessutom att förundersökningen skall omfatta att utreda huruvida och om personer i myndigheter och regering undanhållit viktiga uppgifter och fakta för anhöriga, haverikommissionen, det etiska rådet, överlevande samt den svenska allmänheten.

Vill även meddela att jag vill lämna vittnesmål i detta ärende.

2020-11-16
Åsa Myrberg
Dotter till Dan Myrberg, chef för Stockholms sjötrafikområde (Sjöfartsverket), som omkom i katastrofen.

Enligt polisens information ska en målsägandekopia skickas inom tio dagar.

Jag fick ingen.

Inte efter tio dagar.
Inte efter en månad.
Inte efter ett år.

Sex år har nu gått.

Jag har fortfarande inte fått någon målsägandekopia på denna första anmälan.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 14 – När jag valde juridiken

 

I dag förstår jag något jag inte förstod då. I dag ser jag att gruppen redan från början hade bestämt vilka jag skulle få nära kontakt med.
Det visste jag inte då.

Det jag upplevde var att jag omedelbart fick nära kontakt
med två överlevande och en anhörig. De överlevande var Anders Eriksson och Sara Hedrenius. Den anhöriga var Elisabet Nilsson.

Det var med dem jag började tala.

Det var Anders Eriksson jag talade med varje dag.

Han blev min närmaste kontakt.
Min vän i det här.

Det var Anders som först skickade in en polisanmälan.
När han gjorde det, gjorde jag samma sak.
Men där började skillnaden mellan oss.

Anders godtog att polisen inte skickade någon målsägandekopia.
Han godtog att den gamla utredningen inte öppnades igen.
Han godtog att ingen ny förundersökning inleddes.

Det gjorde inte jag. Jag började fråga.
Jag tjatade på Anders Erisksson
Jag tjatade på Sara Hedrenius
Jag tjatade på Lennart Berglund
Jag tjatade på Elisabeth Nilsson
Jag tjatade på hela E-gruppen.

Vid den tiden hade jag fått kontakt med 89 anhöriga och överlevande.

Jag ville att vi skulle gå samman. Jag ville att vi gemensamt skulle polisanmälaatt staten vägrade svara på varför de döda inte omhändertagits, varför ingen sjöförklaring genomförts, och varför ingen av de överlevande –inte ens besättningen – hade fått vittna under ed i domstol.

För mig var det självklart.

Om vi menade allvar med att det pågick en mörkläggning
måste vi använda juridiken.

Det var där något började förändras.

Inte öppet.
Inte uttalat.

Men jag märkte att mina frågor inte togs emot. Jag förstod fortfarande ingenting. Jag trodde att vi samarbetade.

Det var då hånet började.

Jag fick upp min fråga i Konstitutionsutskottet, KU.
Inte en gång. Utan två gånger.

Det var där jag för första gången på allvar kände
att något var fel. Det jag upptäckte såg jag tydligast genom en av gruppens politiker. Per-Arne Håkansson, socialdemokrat.
Han satt själv i KU vid båda tillfällena.
Ordförande i KU var moderaten Karin Enström.

När vi hade möten över Zoom gapskrattade Per-Arne åt mig.

Han sa att jag var dum i huvudet som trodde att KU skulle ta upp frågan.

Själv hade trott att det var polisen som utreder brott i Sverige.
Det visade sig att när man polisanmäler politiker är det KU som avgör om polisen ska utreda.
Det är inte polisen som beslutar det.

Det hade jag inte vetat.
Jag hade trott att rättssystemet fungerade annorlunda.

Under mötena hånades jag öppet.
Ingen sa emot.
Inte en enda av de femtio stod på min sida.

Alla var tysta.

För mig var det ofattbart.

De talade om sanningen. De talade om mörkläggning.

Men när jag drev frågan juridiskt ville ingen att det skulle utredas av polis och åklagare.

Det var då jag började förstå att vi inte arbetade mot samma mål.
Det var då jag insåg att det fanns något som kallades kontrollerad opposition.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 13 – Vad hade de egentligen gjort?

 

E-gruppen hade funnits i tjugofem år.

Den bestod av överlevande.
Anhöriga.
Jurister.
Advokater.
Journalister.
Militärer.
Riksdagspolitiker.

Det var ingen liten sammanslutning.
Det var människor med erfarenhet.
Med utbildning.
Med politisk insyn.

Vid den tidpunkt då jag valde att lämna gruppen bestod den av följande personer
(vissa hade tillkommit och andra lämnat under åren):

Henrik S. Järrel – skådespelare och politiker (M)
Anders Eriksson – överlevande
Åsa Eriksson – polis, dotter till överlevande Anders Eriksson
Anders Ulfvarson – professor emeritus i marin konstruktionsteknik, Chalmers
Anna-Carin Wallenstein – anhörig
Bertil Calamnius – anhörig
Björn Söder – politiker (SD)
Camilla Hansén – politiker (MP)
Carl Eric Laantee Reintamm – överlevande
Claes-Göran Wetterholm – etnolog, författare och forskare
Elisabet Nilsson – anhörig
Finn Bengtsson – politiker (M)
Helene Björklund – anhörig
Henrik Evertsson – journalist och filmare
Inga-Britt Ahlenius – journalist och ämbetsman, tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket och tidigare chef för FN:s internrevision
Jan Grafström – överlevande
Jan Sannerstam – teknisk direktör
Johan Ridderstolpe – militär och författare
Kenneth Rasmusson – journalist
Kent Härstedt – överlevande och politiker
Kjell Högkil – Försvarsmakten
Lars Borgnäs – journalist
Lars Grundberg – diplomat och hovfunktionär
Lasse Johnsen – anhörig
Lennart Berggren – journalist
Lennart Berglund – anhörig, ordförande för SEA
Lennart Nord – anhörig
Linnea Karlsson – anhörig
Mats Ekdahl – generaldirektör, Styrelsen för psykologiskt försvar
Mats Holm – journalist
Mats Wikner – advokat
Mikael Axelsson – anhörig
Mikael Oscarsson – politiker (KD)
Mikael Öun – överlevande
Olle Hammarström – anhörig
Per Björkman – advokat
Per-Arne Håkansson – politiker (S)
Peter Jeppsson – Försvarsmakten
Rasmus Ling – politiker (MP)
Rolf Sörman – överlevande
Rolf Tufvesson – politiker (KD)
Ruben Agnarsson – journalist
Sara Hedrenius – överlevande
Stig Zandrén – författare
Susanna Popova – journalist
Sven Ruin – författare
Tom Heyman – politiker (M)
Tuve Skånberg – politiker (MP)
Ville Torsti – anhörig
Stefan Torsell – opinionsbildare
Örjan Norlin – anhörig

Detta var den grupp som sade sig arbeta för en bättre utredning av Estoniakatastrofen.

Detta var den grupp jag anslöt mig till. De talade om mörkläggning.
Om brister. Om att sanningen aldrig kommit fram.

Samtalen handlade om teorier.
Om alternativa förklaringar.
Om vad som kunde ha hänt.

Men något saknades.
Jag började se ett mönster.
Vi talade om symtom.

Om hål.
Om transporter.
Om rykten.
Om detaljer.

Men aldrig om orsaken.

Aldrig om varför det som enligt lag ska ske efter en katastrof
inte hade skett.

Aldrig om varför ingen sjöförklaring hållits.
Aldrig om varför ingen rättslig prövning genomförts.
Aldrig om varför de överlevande inte hörts under ed.
Aldrig om varför de omkomna inte omhändertagits.

Jag hade gått in i gruppen för att söka orsaken.

Men samtalen stannade vid symtomen.

Det var då jag började ställa den enkla frågan:

Om ni i tjugofem år sagt att det pågår en mörkläggning –
vad har ni då gjort juridiskt?

Har ni polisanmält?
Har ni krävt rättslig prövning?
Har ni försökt få till stånd en sjöförklaring?
Har ni begärt att överlevande ska höras under ed?

Jag fick inga tydliga svar.

Tjugofem år hade gått.

Och ändå fanns ingen rättsprocess.

Det var där något började skava.

Inte högljutt.
Inte dramatiskt.

Men tillräckligt för att jag skulle fortsätta fråga.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg

Kapitel 12 – De som sökte sanningen

 

Efter att jag sett tv-serien Estonia – fyndet som ändrar allt
fattade jag ett beslut.

Jag skulle skriva en bok. Inte om teorier. Inte om spekulationer.
Utan om oss anhöriga.

Om hur vi fråntagits rätten att begrava våra döda.
Om hur katastrofen aldrig prövats i domstol.
Om hur sorgen lämnats utan juridiskt avslut.

För att förstå mer kontaktade jag Lennart Berglund,
ordförande i SEA – Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga. Han berättade att det fanns en grupp i Sveriges riksdag – Estoniagruppen, E-gruppen.
En sammanslutning som under många år arbetat för att klarlägga vad som hänt gällande Estoniakatastrofen.

Jag fick rådet att höra av mig till Henrik Järrel. Gruppen leddes av skådespelaren, politikern (M) och frimuraren Henrik Järrel, och fråga om även jag kunde få vara med.

Det var så det började. Inte genom konflikt. Inte genom misstänksamhet.

Utan genom en rekommendation från de anhörigas, SEA, egen ordförande.

Den beskrevs som en grupp inom Sveriges riksdag.
En sammanslutning av överlevande, anhöriga, politiker, jurister, militärer och journalister som under 25 år arbetat för att klarlägga vad som hänt.

De sade att de sökte sanningen.Det var det enda jag behövde höra.
Jag var ny i allt detta. Jag hade precis börjat ställa mina frågor.
Jag hade ännu inte förstått hur systemet fungerade.

När jag kom in i gruppen upplevde jag det som att jag hittat människor
som stod på samma sida som jag.

Människor som också ville veta varför.
Människor som talade om mörkläggning.
Människor som sade att rättssystemet inte fungerat.

Jag trodde att vi delade mål.
Att vi ville samma sak.

En juridisk prövning.
En sjöförklaring.
Vittnesmål under ed.
En rättslig process.

Jag visste inte då hur gruppen faktiskt arbetade.

Jag visste inte att de under alla dessa år inte hade använt juridiken.

Jag trodde att de talade om sanningen.

Och jag trodde på dem. // Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg