Den 12 juni 2022 publicerade jag ett blogginlägg.
Det var inget utspel. Ingen teori. Ingen spekulation.
Det var min berättelse.
Om den 17 december 2020. Om regeringsbeslutet. Om hur polisen ville omhänderta kropparna – men stoppades. Om hur min pappa fortfarande låg kvar där nere.
All dokumentation kom från Polismyndigheten. Från den enda kartong jag fått ta del av. Den kartong som lämnats ut till mig personligen.
Jag var den som hade begärt ut förundersökningen. Jag var den som drivit frågan om kropparna juridiskt. Jag var den som polisanmält.
Fem dagar senare, den 17 juni 2022, sände Sveriges Radio dokumentären: ”Estonia och striden om kropparna.” av och med Erik Ridderstolpe, kusinen till Johan Ridderstolpe.
Jag lyssnade.
Och kände igen varje formulering.
Regeringsbeslutet. Polisens PM. Beskrivningen av hur polisen stoppades. Carl Bildt och Ingvar Carlsson som satt och låtsades att de inte förstod vad ”döda kroppar” och begravning egentligen betydde.
Erik Ridderstolpe ställde inte en enda vettig fråga.
Jag trodde inte mina öron.
Vilket bedrägeri. Vilket hån mot oss anhöriga – och framför allt mot mig.
Det var min research. Min tidslinje. Min formulering av hela konflikten.
Men mitt namn nämndes inte. Inte en gång.
Jag blev fråntagen min egen berättelse av svensk statlig radio.
De stal hela min berättelse. Hela min kamp. Från mig – en civil människa.
I dokumentären medverkade överlevande Anders Eriksson och Sara Hedrenius. De som under lång tid stått nära mig. De som visste exakt vad jag arbetade med. De som tagit del av mina dokument.
Nu tog de uppsåtligt ifrån mig hela min berättelse. Hela min ensamma strid om kropparna.
Nu framställdes det som om kampen för kropparna var deras – trots att de inte ens hade några kroppar att strida för. De var inte anhöriga.
Den enda som stridit för kropparna, som polisanmält svenska staten för kropparna – det var jag.
Den enda som krävt en sjöförklaring. Den enda som krävt en förklaring för varför de omkomna inte fått bli omhändertagna. Den enda som krävt att vittnen skulle få vittna under ed i domstol.
Det var jag.
Och jag fick inte vara med i min egen dokumentär.
Jag satt ensam och lyssnade. Det var fruktansvärt. Anders Eriksson och Sara Hedrenius – som under nio månader låtsats vara mina vänner – visade sig vara mina fiender.
Jag förstod.
Detta var avslutet på E-gruppen.
Inte för att jag hade lämnat.
Utan för att jag blivit utbytt.
Det var inte bara tystnad längre.
Det var appropriering.
Min fråga – ”Varför får jag inte begrava min pappa?”
– hade blivit en radioproduktion.
Jag grät när jag hörde programmet.
Inte av sorg.
Utan av insikten att jag inte längre hade någon plats i den berättelse jag själv hade startat.
Det var då jag slutade tro att detta handlade om missförstånd.
Det var då jag förstod att mönstret var större.
// Åsa Myrberg Dotter till Dan-Anders Adrian Myrberg